Att pojkar nödvändigtvis ska leka med bilar och flickor med dockor är något som vissa vägrar tro är genetiskt. Samma personer klär ofta sina pojkar i rosa, sina flickor i blått, och har gärna rosa detaljer på sina barnvagnar till pojkarna.
Genustänket är väl något som jag tycker är ok att ha i bakhuvudet, det är klart att vi som föräldrar har oerhört stor makt att påverka hur våra barn formas. Men i vissa fall går det för långt... I denna artikel
"Pojke eller flicka? Det säger vi inte" berättas om ett par som aldrig har berättat för omgivningen vilket kön deras barn har. De har valt ett könsneutralt namn och omtalar barnet med det, aldrig med "han" eller "hon". De enda som vet vilket fysiskt kön barnet har, är de som någon gång bytt blöjor. De klär barnet vissa dagar i byxor, andra i klänning. Varför allt detta besvär, som det ju ändå måste vara? Jo, föräldrarna "vill ge sitt barn en så neutral uppväxt som möjligt där det ska slippa att bli bemött på ett visst sätt av omgivningen på grund av sitt kön"...
Min fundering runt detta är vilken uppfattning man ger sitt barn om omvärlden och barnet självt i relation till omvärlden. Hur vi än vrider och vänder på det så är ju könstillhörigheten en hyggligt stor del av vår identitet. Vilken jaguppfattning, och därigenom identitet, får ett barn som aldrig betraktats som antingen en flicka eller en pojke?
Svåra frågor, men nog känner jag att det detta par gör med sitt barn inte är något annat än ett experiment. Det, om något, tycker jag är taskigt.
Hur det än är och oavsett om vi har styrt Alvin eller inte, så älskar han bilar. Av alla de sorter. Det är tre "ting" han kan peka på nu och säga vad de är så att vi förstår: bil, boll och häst. När vi går längs vår lilla gränd så pekar han på varenda bil och säger "bil" om dem. Och han leker med leksaksbilar, oftast.
Idag när han skulle sova lunch så fick han syn på en liten polisminibuss som stod på hans byrå, den ville han ha med sig. Sen somnade han med den i sina händer. Ikväll när han skulle sova så fick han ha den med sig igen. Jag var stum av förvåning när jag hörde att han andades djupt tio minuter efter att jag lagt honom, det har nog aldrig hänt att han somnat själv i sin säng så snabbt utan att vi hjälpt honom. Vi brukar som regel vagga honom i famnen innan vi lägger ned honom, och väl i sängen brukar han kräva ett finger för att somna. Det brukar ta uppemot en timme. Urjobbigt tycker vi, även om det förstås är lite mysigt, men det är förstås önskvärt att det ska ta kortare tid. Tänk om lösningen är en enkel liten bil....?
