Just nu har vi en föraning av sommar

Hela veckan har varit helt underbar, 17 grader i skuggan och vindstilla. Då händer ju en hel del med växtligheten, mina tidiga tulpaner har t ex slagit ut i dagarna.

För Alvins del blir livet så mycket enklare, det är enklare att gå ut och man behöver mindre kläder. Vi har nog faktiskt varit ute mer eller mindre hela dagarna, dels gått långa promenader, men också varit ute på altanen och liknande. Idag fick han t o m komma ned på gräsmattan - det ni ser på bilden är när han för första gången får bekanta sig med gräs, jättespännande! Mina tulpaner blev lite omilt behandlade - de var ju allra mest lokande att känna på - men hans uppenbara glädje över allt han upptäcker för första gången gör det värt det!

Det är märkligt vilka språng utveckligen verkligen tar, igår satt han visserligen men väldigt ostadigt, föll åt alla håll och kanter mest hela tiden. Idag när han hade sovit sin förmiddagslur så satte jag honom upp i sängen - och det var som om han aldrig gjort annat. Han satt minst fem minuter helt själv, böjde sig åt olika håll för att dra till sig saker i närheten, balanserade upp sig igen, och föll inte en enda gång. Som att han under natten "vuxit till sig" eller nåt. Fascinerande.

Hans sa i eftermiddags att Alvin sagt pa-pa.... men det tror ju inte jag på. Klart han i så fall sa ma-ma....!!!

Våren är absolut här!

Och vårens annalkande betyder båtfix! Så vi var hos Lilla Blå i lördags, jag och Alvin följde mest med för att vara sällskap åt pappa, vi kunde ju inte hjälpa till så mycket. Men vi tog en promenad längs vattnet och kikade på kolonilottsområdena där. Alvin fick komma upp i båten och verkade trivas finfint (han var så söt så det blir många bilder här):

Sen fick vi nog konstatera att Alvin är inne i ett nytt utvecklingssprång, ett som innebär att han upptäcker sakers och människors relationer till varandra. Det är ett jobbigt språng för honom, och det märks. Han gråter för minsta lilla, och blir väldigt snabbt väldigt ledsen. Oftast, eller snarare alltid, händer detta när vi inte är uppmärksamma på att han blivit trött och därför inte hunnit få upp honom i selen innan han hunnit bli ledsen. Det handlar om sekunder. Så efter denna veckas första dagar är jag nu superuppmärksam på honom och på klockan, när han varit vaken 1 timme o 45 minuter tar jag upp honom och inom fem-tio minuter sover han. Ett annat tydligt tecken är att han vaknar minst en gång om natten vid femtiden och tycker att det är morgon, han är superglad och jollrar och viftar. Inatt hängde vi för en filt för fönstret för att hindra solen från att skina genom rullgardingen, och han vaknade inte förrän kvart i sju istället. Generellt vaknar han tidigare, vid sju vill han upp. Jag har inte anpassat mig och kommer inte i säng nog tidigt för att vara pigg då, men vilar med honom när han sover första passet runt nio-tio på förmiddagen istället.

I söndags kom så vårvärmen! Helt fantastiskt skönt. Vi har sedan dess tagit låååånga promenader på ett par timmar varje dag. Alvin vill inte ligga i vagnen hela tiden, men blir nöjd så snart han får komma upp i selen och se sig bättre omkring:

I tisdags var vi på sexmånaderskontroll - jag begriper förstås inte var tiden tagit vägen, det kan inte stämma att Pyret redan är ett halvår?! Han väger nu 7,300 g och är 68,2 cm lång, vilket innebär att han ligger precis på sin kurva avseende längd men något under ännu på vikten. Fortfarande helt normala kurvor för helammade bebisar, men han ska börja få lite smakportioner nu till helgen. Jag fortsätter helamma honom men introducerar vanlig mat. Det ska bli lite spännande men jag är mest fylld av nostalgi och lite sorg över det, det är liksom ett sådant klart tecken på att han inte längre är helt ny och liten. Och jag älskar ju att amma, det är bara så supermysigt!

Doktorn tyckte att allt verkade vara bra med Alvin, men jag bad om en remiss för att få klippa hans tungband. I takt med att han växer blir det mer och mer tydligt, och i vissa lägen när han ler är tungspetsen kluven. Det är givetvis något som otänkta små barn kan retas för, helt i onödan. Att klippa bandet medför inga negativa följder, bara positiva. Dessutom kanske det gör att han lättare får igång utdrivningsreflexen när han ammar, ibland får han kämpa så och hinner bli arg innan mjölken kommer. Så jag hoppas att det inte ska dröja så länge innan vi får komma till läkare för det.

Alvin blir stadigare för varje dag som går, och är väldigt aktiv i sina ben och armar. När han ligger på golvet sträcker han sig åt alla håll för att få tag i saker, rullar med lätthet runt från mage till rygg och ibland från rygg till mage. Han drar upp benen under sig och skjuter rumpan lite i vädret men har ej fått kläm på vad han ska göra med armarna, så han blir snart arg och vill ha hjälp. Men krypa kommer han nog att göra om en och en halv månad skulle jag gissa. Han sitter rätt bra själv, men tippar då och då.

På lördag fyller han sex månader - det är väl ingen som missar att uppvakta honom?! Det är en stoooor dag för oss!

Alvin har varit på sin första konferens

I onsdags klev jag och Alvin upp före sex på morgonen för att åka på konferens i Sandhamn med mitt jobb. Det blev första gången han åkte båt också. Trots för få timmars sömn var Alvin så oerhört duktig, han var idel solsken medan vi konfererade, blev trött emellanåt men somnade omgående i selen. På kvällen var det förstås lite bökigt att komma till ro, men jag lämnade sällskapet vid halv elva och kvart över sov han för natten. Men vaknade sju med djup gråt, han blev nog rädd när han inte alls kände igen sig.

Även andra dagen orkade han vara glad. Det blev värre när vi skulle åka hem. Jag förstod att han var trött, han hade sovit ungefär lika mycket på två nätter som han normalt gör på en, men aldrig anade jag vidden av vad det skulle innebära... Bilfärden hem är drygt en timme lång om det inte är nån trafik. Jag ammade Alvin när vi satte oss i bilen och såg till att han var svalt klädd och allt var bra. Jag hann köra tio minuter innan han började gråta. Det tilltog raskt och efter några sekunder var det tröstlös gråt och skrik om vartannat, på en motorväg där jag ingenting kunde göra. Alvin sitter bak i bilen så jag kunde bara titta på stackaren i spegeln. Jag svängde givetvis av på första bästa avtagsväg för att trösta, fick kyssa bort alla tårar han fällt och mötte en blick som var så ledsen, så ledsen... han såg nästan ut att skämmas för att han grät så, lilla vännen. Hjärtskärande. Han lugnade sig, tog tutten och vi fortsatte. Väl ute på motorvägen började han dock om.

För att göra en lång historia kort så stannade jag fyra gånger för tröst och amning men ingenting hjälpte mer än några minuter, han var så oerhört övertrött att han inte kunde komma till ro för att somna. Jag led alla helvetes kval och gjorde vad som stod i min makt för att hålla koll på rusningstrafiken som kommit igång på Essingeleden, medan pulsen och stressen rusade. Aldrig nånsin har min lilla bebis fått gråta så tröstlöst och det var det absolut värsta jag varit med om sedan han en knapp vecka gammal var så trött att han inte orkade suga när han låg vid mitt bröst. Resan tog gott och väl 1½ timme på grund av alla stopp jag gjorde, och sista milen trotsade jag all trafik och alla trafiklagar och nyttjade styrkan och farten vår bil har, det gick ordentligt fort. Väl hemma tog jag bara upp honom i famnen och lämnade bilen full med packning som den var. Jag släppte inte ned honom, han fick vara i min famn t o m när jag gick på toa, sen bar jag honom i sjal och dansade tills han helt utmattad somnade.

När det sen var dags för nattning kunde han inte komma till ro igen. Han grät till och med i famnen i selen, något som inte hänt förr, och jag kände mig verkligen helt värdelös som mamma och kunde inte hålla tillbaka mina egna tårar. Hade extrem ångest för att jag låtit honom gråta så, och var helt övertygad om att all trygghet han fått bygga upp nu försvunnit, nu skulle han aldrig våga lita på att jag alltid finns där igen. Men det hjälper ju föga att låta ens egna tårar väta ned hans kinder när allt han behöver är en övertygande och trygg mamma att somna hos, så jag gjorde till slut det jag har lärt mig lugnar honom, slog på stereon och samma skiva som alltid för att dansa till. Vid första tonen kände han igen den och lugnade sig, fem minuter och en melodi senare sov han. Snyftandes... det lyckades jag aldrig sudda bort. Jag bar upp honom i sängen och la mig med honom, så att jag kunde vara där när han vaknade och var ledsen. Det blev några gånger innan vi båda somnade, han i min famn. Men han sov natten igenom med ett par få matavbrott.

Idag har han varit mer eller mindre sig själv, även om jag varit orolig för hur kvällen skulle bli. Han har varit trött ännu, men somnade in fint redan vid sjutiden. Första sovpasset var lite oroligt, han var ledsen i sömnen några gånger, men gick enkelt att trösta. Och nu sover han tungt, djupt och lugnt. Och mitt oroliga mammahjärta känns lite lugnare, och ångesten över att jag "plågat" honom har lättat.

Vi tog i alla fall en långpromenad till Jakobsberg idag i det fina soliga vädret. Alvin trivdes i sin vagn och lekte med sina saker - det är därifrån dagens bild kommer.

Alvin strålar som aldrig förr

Ja, ända sen vi kom hem från Norrbotten har Alvin varit idel solsken, han fnissar och skrattar högljutt åt det mesta och det behövs inte mycket för att locka fram skrattet. Dessutom har han sovit exemplariskt, somnat bra på kvällen och sovit sina 12 timmar med avbrott för lite mat då och då. Det är underbart! Han växer och utvecklas massor, nu vänder han sig då och då från rygg till mage och försöken att krypa är upprepade. Han får upp rumpan i vädret men han vet inte riktigt vad han ska göra med armarna.

Hans nyfikenhet på omgivningen är oerhörd, han vill ta på allt och älskar att utforska mammas och pappas ansikten. Gardiner i olika material är spännande, och armarna har i ett nafs blivit så långa! Han är blixtsnabb när han kommer i knät och grabbar tag i vad det än må vara som står inom hans räckvidd. Häromdagen var det min filtallrik...

Han hittar på nya ljud ideligen också, det ena lustigare än det andra. Han sitter bra med lite stöd men vill ganska snart ramla om stödet försvinner helt, det är som att det räcker att han vet att man sitter bakom så får han bättre balans på egen hand, försvinner man så faller han även om han inte använde en som balans.

Igår bar jag honom på ryggen för första gången, det gillade han eftersom han ser allt ur ett annat perspektiv - mitt - då. Världens gulligaste ryggsäck:

Imorgon ska jag och Alvin på konferens i skärgården, det ska bli lite spännande. Men vi ska stiga upp attans tidigt och det blir nog inte så lätt, så här såg Alvin ut när han steg upp efter att ha sovit en första omgång ikväll kl 19.30:

Piggelin som bara den. Han somnade inte förräns nyss, kanske halv tio. Ojoj, det blir en rolig konferens detta!!

Senaste dagarna har jag haft lite energi och fått en del gjort. Igår slipade och oljade jag bänkskivan, och skurade ugnsluckans tre glas. Idag har jag varit i stallet, bakat bröd och skurat kökslådor. I helgen tog Hans hand om förrådet. Det finns hopp om att vår normala ordning ska kunna infinna sig igen med andra ord!

Tillbaka i vardagen igen

På flyget hem

En dryg vecka i Norrbotten var skönt, gav ny energi åt vardagen, men det var osannolikt skönt att komma hem också. Alvin blev omedelbums sig själv igen vad gäller sömn och mat, skönt. På flyget hem hade vi ett eget säte, och där låg Alvin en god stund av resan och lekte. Han är lite ledsen under inflygningen, men annars glad som vanligt.

Vi hade en skön helg, och sen var det dags för vaccination på måndagen. Alvin väger 7,074 g och är 67,5 cm lång, fortfarande något under sin kurva vad gäller vikt och något över vad gäller längd. Det är en fullt normal kurva för en bebis som helammas, så sköterskan rekommenderade mig att följa min vilja att helamma tills han är sex månader. Vaccinationen gick bra, men han fick feber på kvällen som höll i sig i tisdags också. Alvedon hjälpte inte så det fick bli lite Ipren.

Febrig Alvin


I onsdags var jag på HLR-utbildning för bebisar, mycket nyttig kurs. Hade ingen aning om var man känner efter puls, exakt hur man ger hjärtkompression på nån så liten, hur mkt luft man ska blåsa in, hur man bäst hanterar brännskada för att inte försämra läkförmågan, hur man får upp, eller ner, föremål som fastnat i halsen osv. För vuxna kan nog de flesta dessa handgrepp, men för bebisar? Kan du svara på följande frågor:

• Var känner du efter pulsen på bebis (två ställen)?
  
• Hur snabbt slår ett bebishjärta?
  
• Hur stor är en bebislunga?
  
• Hur ger man hjärtkompression på en så liten?
  
• Hur mycket luft ska man blåsa in?
  
• Om bebis fått varm vätska över sig, hur gör du?
  
• Om bebis satt i halsen, vad gör du?
  
• Hur ser du att bebis inte andas?

Livsviktig kunskap med vilken man sannolikt klarar de flesta situationer som kan uppstå. Känns bra att kunna, nej, känns absolut nödvändigt att kunna.

Idag har vi haft hela eftermiddagen i stallet, och jag har ridit medan en stallkompis sett efter Alvin. Gick jättebra, skönt!

Nu är det nog sovdags, Alvin sover så klart redan. Han sov inte så mycket i stallet så han var trött. Somnade med mig i soffan framför TVn, myyys....