Mamma o son leker...

Schleich-djuren och fordonen är så himla fina - de har massor med olika varianter på hästar så jag bara måste ha några till!

...eller, ja, Alvin måste det, förstås... inte jag....

En scharlakansröd kille

Igår när jag gick och la mig, så hann jag precis somna så kom Alvin farande och la sig "skeden" - eller "nära" som han säger - och skulle sova med mig. Jag kände på bröstkorgen för att avgöra om han hade feber, och fann att han var helt knottrig. Jösses, fryser han så, var min första tanke. Men sen kände jag att det inte kunde vara bara gåshud, så jag tände upp och konstaterade att han var helt prickig, hela han men mest på bröstkorgen. Tidigare på dagen hade vi undrat över hans mörkröda stekheta kinder, nu började jag ana vad det handlade om... för säkerhets skull gick jag o sov i ett annat rum, tills vi visste säkert vad det var ville jag inte riskera att få ngt som inte är bra för bebis.

In till närakuten idag, prover visade streptokocker som givit scharlakansfeber på Alvin = antibiotika, medan mitt prov var negativt. Skönt! Däremot inställt kalas, lilla killen lite besviken men har blivit kompenserad med ett nytt tåglok.

Doktorn undrade också över Alvins stora halsmandlar, och efter den här sjukomgången känner jag mig tillfreds med beslutet att låta operera dem. Han har fått sova så himla dåligt, så snart han somnar så snörvlar och snarkar han så att han till slut väcker sig själv, han får kämpa enormt för att kunna sova. Antagligen är det väl dem det beror på att han också alltid blir i behov av antibiotika när han blir förkyld, det är ett ytterst fåtal gånger som förkylningen gått över av sig själv. Oftast har det blivit halsfluss av det hela. Så även om det är obehagligt att låta söva honom för ingreppet så känns det rätt nu.

Nu håller jag fingrar och tår för att jag får fortsätta vara utan streptokocker den här gången!

Happy Halloween!

Igår gjorde jag och Alvin denna lykta - visst är den fin?! Aldrig gjort en sån förr, men det är rätt stämningsfullt när den är tänd. Inga barn var och busade hos oss i helgen dock, konstigt för det brukar de alltid göra. Vi hade laddat upp med godis - som vi fick äta själva... så synd... ;-)

Hemläxa: shoppa till bebisen!

Sist jag var till barnmorskan fick jag i uppdrag att komma ikapp i tanken att jag faktiskt snart ska få en bebis. Hon tyckte inte att jag riktigt tagit det till mig, och det stämmer nog, ett drag av självförsvar antagligen för att det inte ska göra ont om det går snett.

En uppgift jag fick på vägen var att till nästa gång shoppa till bebis - ett perfekt uppdrag till mig ju... men det har suttit hårt inne. Tror jag har varit in på Lindex och KappAhl säkert fem-sex gånger innan jag slutligen hade nåt med mig därifrån: en rosa fleeceoverall med matchande tossor och mössa! Mössan adopterade Alvin och har haft den på sig till och från sen dess, så den får väl bli hans då...

Idag har jag köpt en Grobag - se bild ovan - från England. Jag minns att jag önskade att vi haft en sån till Alvin när han var mindre, men när vi kom på det så hade han vant sig vid att sova utan så det var ingen idé. Experterna menar att bebisar sover mycket bättre när de får sova i sovpåsar och jag är beredd att prova nästan vad som helst - utom sömnmetoder - för att få sömnen att fungera bra när prinsessan kommer. I en sovpåse får de jämn temperatur och en trång, ombonad känsla, lite som mammas mage. Tror det blir bra. Rosa så klart!

Ont skapar depp

Mot bakgrund av Försäkringskassans överklagan om gravidas rätt till sjukskrivning, se artikel här, ska detta inlägg handla om hur min vardag just nu känns och ser ut.

Mina graviditeter, de som alltså inte slutat med missfall, har i stort sett varit bra. Jag har inte mått kräkilla, jag har funnit harmoni, första trimestern har varit sömnig, så pass att jag somnat på golvet eller vid bordet eller varhelst jag befunnit mig, andra trimestern har varit fantastisk, och tredje trött men lycklig. Så på det stora hela så trivs jag toppen med att vara gravid.

Men, vid min graviditet med Alvin upptäcktes det någon gång i mitten att jag har dubbla ljumskbråck, har fötts med det men aldrig märkt nåt eftersom jag hållit mig på en lagom vikt. När magen vuxit och ökat trycket nedåt så öppnas hålen i bukväggen, ett på var sida om venusberget, och det som finns där innanför trycks ut genom hålen. Utanpå är det mycket svullet och känns med fingrarna ungefär som om det låg ett ägg under huden.

Detta är ok så länge jag ligger ned eller kan sitta med benen högt och ha ryggen i lutning, så att inte trycket mot ljumskarna är så stort. Kan ni komma på något jobb som tillåter den arbetsställningen?

När jag istället står och går så tar det några få minuter innan jag får ont, och efter en halvtimme känns det som om hela underlivet ska sprängas. Helvetisk smärta. Så länge jag sitter är det ändå rätt lite smärta, men när jag ska resa mig så känns det som att jag ska delas på mitten - det tar mig några minuter varje gång att resa mig raklång.

Risken som finns med ljumskbråck är att tarmarna som trängs ut genom hålen, ska fastna och klämmas fast där. Då är det inte någon uppenbar risk för bebis som ligger i livmodern, men för egen del så är det ilfärd till sjukhus för akutoperation som gäller. Det är kanske ingenting man gärna hamnar i som gravid, operation är under alla omständigheter ingenting att rekommendera medan bebis är i magen.

Så jag undrar lite stillsamt... hur hade Försäkringskassan tänkt sig att jag ska kunna utföra mitt jobb när jag sista månaden inte kommer att kunna göra något som inte låter sig göras i ovan beskrivna arbetsställningar? Jag jobbar på bank, det är svårt att omplacera mig till ett jobb där med den arbetsställningen.

Hjälpmedel då? Nej. Det finns ljumskbälten - anpassade för äldre män, absolut inte för gravida kvinnor. Det finns ingenting som kan hjälpa. Ingenting, utom vila och rätt kroppsställning.

Åtminstone en av de fyra gravida som nekades sjukpenning av FK led av ljumskbråck. Någon annan av foglossning, osv. De överklagade och vann. Nu överklagar FK deras vinst. Trots att de hade betydligt tyngre jobb än det jag har. Varför? Jo, det gamla klassiska: graviditet är ingen sjukdom. Nej, jag håller med om det, graviditet är nog det mest underbara tillstånd man kan vara i, åtminstone om man får ha graviditeter som mina, och det är kanske det mest naturliga tillstånd en kvinna kan befinna sig i. Men det hindrar dock inte att den egna kroppen kan ha begränsningar i sig själv som inte märks förrän under just graviditet, begränsningar som påverkar det dagliga livet och i vissa fall faktiskt gör det oerhört svårt och knappt uthärdligt att vara på benen.

Visst finns det säkert sjukskrivningar av gravida som kan ifrågasättas på ett eller annat sätt, men här slår det så oerhört fel. Alternativet till sjukpenning är havandeskapspenning, vilket beviljas de som har så pass fysiskt tunga jobb utan möjlighet till omplacering, övriga får det nästan aldrig. I mitt fall är det knappast troligt.

Ja, jag vet inte om jag ska oroa mig. Jag var helt sjukskriven de sista tre veckorna med Alvin i magen, låg i soffan och gjorde ingenting. Nu, i snart åttonde månaden, har jag oerhört ont, men inte helvetiskt ont hela tiden. Jag kan dock inte göra så mkt, gå ut och ta en promenad är uteslutet, vara i stallet är uteslutet, allt som kräver att jag går eller står är inte möjligt. Jag får ingen frisk luft, om det inte går att sätta sig ned var femte minut. Hemma kan jag ju sätta mig så snart jag får ont, som nu efter att ha tömt tvättmaskinen, men ute är det svårt - och det lider jag mest av eftersom jag är van att vara ute mycket. Ser blek och glåmig ut och har väldigt lite energi, ja så som det brukar bli om man stänger in sig. Ändå mår jag ju väldigt bra!

Jag kämpar på på jobbet och har som mål att jobba november ut åtminstone. Kommer jobba hemifrån en dag varje eller varannan vecka framöver. Just nu är det delvis en ekonomisk fråga - måste buffra mer pengar om det skulle bli så att FK får som de vill och jag blir utan sjukpenning december och januari. Min läkare har sagt att jag bara ska ringa honom när jag vill gå hem, men vad hjälper det?

Bara vänta och se...

Hösttur på cykel

Det är konstigt, vardagsmorgnar händer det aldrig i princip att Alvin vaknar innan sju. Dessutom vill han alltid ligga kvar i sängen länge då och myyysa. Men lördagsmorgnar - ja då vaknar han nästan alltid innan sju och har bråttom upp, och han vill ju inte stiga upp själv utan vill ha med oss. Suck....

Jaja, det är rätt skönt att komma upp tidigt och få en skön start på dagen. Även om jag oftast får ligga kvar o dra mig till nio i alla fall. Idag bjöd förmiddagen på fint väder, vindstilla och tio grader varmt. Vi drog på oss kläder och cyklade ned till båten som sedan förra helgen ligger på land. Alvin älskar att åka cykel, det är ett riktigt äventyr tycker han!

Just idag blev det lite för mycket äventyr, scouterna var ute längs samma väg o jag blev vittne till en otäck incident utan vuxna i närheten, två killar i sjuårsåldern som rök ihop ordentligt. Det slutade med att den ena drog omkull den andre, som redan då grät, och när han ligger ned på marken ihopkrupen i fosterställning sparkar den andre killen hårt på hans överkropp! Jag har aldrig sett ngt liknande, och tog isär de två varpå den ena killen lommar iväg svärandes. När jag väl får upp den liggande killen från marken ser jag att det är en grannpojke och han är så ledsen! Följde med honom hem och fick insikt i hur kloka småkillar är, bl a sa han "man ändras när man växer, ibland händer saker" och vi pratade om vikten av att man inte får göra så som den andre killen gjorde.

På vägen mötte vi den andre killen som omhändertogs av scoutledarna, och det var beklämmande, så liten men ändå så fylld av ilska och fula ord, han svor åt oss och ifrågasatte varför han skulle säga förlåt eller varför han skulle lyssna på oss, allt medan tårarna rann. När de sa att de nog får ringa hans föräldrar så att de får hämta honom så blev svaret "ja det blir ju mycket bättre av det" med stor ironi och nog lite rädsla i rösten. Jag ville nog helst ta hem honom, hans förutsättningar från hemmet kändes inte så roliga. Samtidigt så skrämmande hur vi föräldrar kan forma våra barn! Jag tror att det var så i detta fallet, jag kan i alla fall inte tro att det är ett normalt beteende som jag fick bevittna... men jag kanske är naiv?

I alla fall blev det en mysig cykeltur! Båten låg bra på torra land och Alvin fick kasta lite sten i vattnet - en favoritsyssla. Sen cyklade vi hem och åt lunch, lekte lite och så fick vi främmande. Alvin var tydligen trött för han somnade i min famn när vi satt vid köksbordet - det har inte hänt sedan han var lilliten... myyyys tyckte jag.

Min mage växer och lillan där i är aktiv, sparkar och har sig. Vissa dagar är hon helt lugn vilket gör mig nervös, men jag vet ju att det kan vara så. Vi är precis i början av sjunde månaden och jag mår bra. Lite ont i mina ljumskbråck förstås, men ryggen har nästan givit med sig sedan jag börjat gå hos en naprapat som hjälper mig. Idag fann jag att cykling fungerar även för ljumskbråcken, så jag ska hyra hem en motionscykel så kan jag ju röra mig litegrann i alla fall. Promenader funkar inte.

Nej lite vila nu medan Hans o Alvin är o handlar, sedan middag och en skön lördagskväll!