En kompis

Emelie fick en ny kompis.

Lilla lilla tösen

Fy, det gör ont att se dessa bilder. Bebisar ska inte ha slangar i kroppen. De ska inte tvingas inhalera saltlösning för att bli av med slem. De ska inte behöva ha mätare runt fötterna för att man ska kunna kolla syremättnaden i blodet. De ska vara rosiga, pigga, mysiga och få ligga vid mammas bröst närhelst de vill. Det är så det ska vara, inte som på bilden. En vanlig förkylning - så farlig för en så liten tjej.

Bebisfötter

Är de inte underbara?

Några bilder från sjukhuset

Jag lägger upp några bilder från vår tid på sjukhuset. Vet inte varför, det är ju historia nu, kanske i terapeutiskt syfte?

Rapport från KS

Jag har försökt blogga från mobilen men det går inte helt bra. Så för er som inte vet det så hamnade vi till slut på Astrid Lindgrens barnsjukhus där Emelie lades in i söndags morse, detta efter en horribel natt då hon inte åt.

Hennes tillstånd är stabilt: trött trött, för trött för att orka äta själv fullt ut. Så jag sondmatar henne nästan varje mål, åtminstone delvis, med min egen mjölk som jag pumpat ur. Annars är det bra med henne, andhämtningen fin, rena lungor och fin färg. Hostan har avtagit något ockå men är värre på nätterna och om morgnarna när slemmet har hopat sig.

Jag känner mig rätt lugn när det gäller henne och hoppas att jag gör det även när vi kan åka hem.

Alvin var här och hälsade på igår, lilla vännen som förstås undrar varför mamma och lillasyster är borta så länge. Han är så himla go, åh jag saknar honom enormt!

Själv har jag blivit dålig inatt med feber och sprängande bihålor så jag ska nog krypa till sängs nu. Nattsömnen bryts var tredje timme för amning/sondning/pumpning/inhalationer och det är jobbigt. Men nödvändigt.

Jobbigt jobbigt

I går slutade Emelie i princip att äta efter tre på em. Jag kämpade mig blå hela kvällen o natten men det lilla hon fick i sig kom upp igen tillsammans med en massa slem. I natt fick hon lite feber.

Jag tog in henne akut tidigt i morse och det visar sig att hon dels tappat i vikt, dels får i sig för lite när hon väl ammar.

Hon läggs in nu, för sondmatning med min mjölk. Känns så satans sorgligt att vi hamnar här igen, och jag brister när jag ser henne ligga o bara vara så fin. Jag försöker vara stark men tårarna bara rinner. Trösten i det hela är att detta påskyndar hennes tillfrisknande och det var ju för att då hjälp som jag åkte hit. Men när faktum är klart känns verkligheten så mycket värre än tanken.

Och jag saknar redan Alvin och Hans.