Jobbigt jobbigt

I går slutade Emelie i princip att äta efter tre på em. Jag kämpade mig blå hela kvällen o natten men det lilla hon fick i sig kom upp igen tillsammans med en massa slem. I natt fick hon lite feber.

Jag tog in henne akut tidigt i morse och det visar sig att hon dels tappat i vikt, dels får i sig för lite när hon väl ammar.

Hon läggs in nu, för sondmatning med min mjölk. Känns så satans sorgligt att vi hamnar här igen, och jag brister när jag ser henne ligga o bara vara så fin. Jag försöker vara stark men tårarna bara rinner. Trösten i det hela är att detta påskyndar hennes tillfrisknande och det var ju för att då hjälp som jag åkte hit. Men när faktum är klart känns verkligheten så mycket värre än tanken.

Och jag saknar redan Alvin och Hans.