Några filmer

Alvin tycker oftast att vi har för mycket saker på köksbordet - men han ändrar effektivt på det:

Vi har inte varit på öppna förskolan på länge, inte sedan innan sommaren, men igår så hade vi tråkigt hemma och gick dit. Alvin blev SÅ glad! Han hängde inte mig i byxbenen, han gnällde inte, han bara röjde runt med de andra ungarna och hade kul. Så dit kommer vi nog gå ett par gånger i veckan, så att han får träffa andra barn. Å så har de ju så goda bord där...

Idag har det varit jättefint väder så vi har passat på att vara ute, promenerade nästan två timmar och Alvin sov 1½. Trivs i vagnen. Och i sängen, där han ligger o sussilurar just nu. Å det kanske mamma också borde göra...!

Gästbok och ny oro

Jag har lagt till en gästbok här på min sida, se menyn till vänster. Klicka in och skriv nåt!

Och så får man bli oroad igen, Alvedon ska man nu inte ge till bebisar eftersom det kan ge upphov till allergi och astma senare i livet, se SVD och DN. Och så nån som helt fördömer oss som ger våra barn medicin, klicka här för att läsa eftersom feber är BRA för barn. Jaha, med tanke på Alvins senaste månad, då vi har gett honom relativt ofta Alvedon och Ipren pga hans feber, så lär han väl bli superallergisk och få lida av svår astma!!!! Näe, jag vill inte oroa mig för att jag gör fel i fler lägen! Finns det nåt man kan göra för att det ska bli rätt och bra?!

Infektionskänslig?

Jag börjar tro att Alvin är en infektionskänslig kille. Jag tror att det behövs en liten bassilusk som tittar på honom, så blir han sjuk.

Jag kikar i kalendern och kan konstatera att vi besökte Närakuten i Jakobsberg första gången för denna förkylningsomgång den 28 augusti. Då hade Alvin redan varit väldigt förkyld i ca fem dagar. Nätterna därefter satt vi upprätt med honom i soffan nätterna igenom för att han skulle få sova, la vi honom ned så slemmade luftrör och näsa igen och han kunde inte andas - och inte sova. Efter tre nätter kunde han sova liggande några timmar, men nätterna avslutades med några timmar då han fick sitta i bilstolen och sova, den hade vi ställt i hans säng. Känns rätt barockt nu, men var enda lösningen då för att vi skulle orka.

Den 31 augusti var vi tillbaka till Närakuten eftersom vi inte såg någon vändning, dessutom fick han denna dag feber. Läkaren lämnade oss utan åtgärd då sänkan var under tio och luftrören inte visade några tecken på vare sig astma eller krupp - och det visste jag redan eftersom det är precis bakom näsan som det sätter igen. Slutligen åkte vi den 2 september till Astrid Lindgrens eftersom han ännu inte får sova om nätterna utan får sitta i bilstolen för att alls kunna andas och sova. Där konstateras ingenting egentligen, mer än att han har feber och ser rodnad ut i hals och ett öra. Får penecillin, Amimox, som ska tas i fem dagar.

Efter något dygn börjar vändningen märkas och Alvin blir feberfri och snorar mycket mindre. Ingen hosta har han haft på hela tiden. Äntligen sover han - och vi. Livet återvänder. Livsandarna vaknar. Söndag 7 september får han sista penecillinomgången.

Natten till tisdag 9 september får han feber igen, och lite hosta. 11 september är vi till Barnläkarmottagningen, där hals- och näsodling tas. Feberfri när vi är där, men den kommer tillbaka när vi är hemma igen. Vi ska få svar på odlingarna på måndag, om det inte är nåt de vill behandla så hör de ej av sig.

Alvin har sedan dess inte haft feber, bara något förhöjd temp, men han hostar om nätterna och vi ger honom Mollipect för att lösa upp slemmet. Han är så duktig som tar det för det t o m luktar medicin. Barnmedicin är ju oftast smaksatt med nåt smarrigt, men inte detta för det är ingen traditionell barnmedicin.

I natt ammade Alvin som vanligt, det gör han en gång per natt numer och det är i stort sett den amning vi har kvar. Efter det blev han väldigt slemmig och hostade som besatt. Det slutade med att han kräktes upp all mjölk i vår säng, så det var bara att stiga upp, medicinera honom och byta lakan. Han kräktes upp de två första omgångarna Mollipect innan han fick behålla den tredje. Det verkar snabbt, och vi kunde gå i säng igen. Men då var Alvin pigg och det tog oss två timmar att få honom lugn och somna. Fyra timmar fick vi sova i natt.

Det slog mig så idag att de inte ringt från Barn om provsvaren, så jag ringde dit. Det visade sig att halsodlingen inte visat nåt, medan näsodlingen visat att han har en bakterieinfektion orsakad av bakterien Moraxella som ger långvarig hosta. Den behandlas med ett bredspektrapenecillin, vilket var vad Alvin fick senast, men just den sorten är resistent mot Moraxella.... Jag undrade varför de inte ringt om detta i måndags och fick till svar att de helst inte behandlar små barn med denna rätt så kraftiga penecillin. Jag blir ju lätt irriterad, jag menar, Alvin har tre veckors sjukdom bakom sig med väldigt påverkad sömn och jobbiga nätter.

Vi får ALLTID till svar att "ja men han verkar ju så glad och pigg, allmäntillståndet är ju bra så då gör vi ingenting" - men vad relaterar de då till? Vi kanske har ett ovanligt glatt och nöjt barn, för han visar i stort sett aldrig några tecken på att må dåligt, inte ens när han hade rotavirus med vattendiarré i två veckor var han ens lite ledsen eller "trött och hängig". Jag befarar ju att den dagen han är trött och hängig i läkarnas ögon, då är han nära undergång!!!

Ännu mer irriterad blev jag när sköterskan påstod att bröstmjölk är slembildande och att det är pga amningen om nätterna som han blir slemmig och hostig - ett direkt felaktigt påstående vet jag som är relativt kunnig om amning, medlem i Amningshjälpen som jag är. Hon gav mig dessutom rådet att ge honom vatten i en nappflaska istället för bröstet om nätterna..... hm, nu är det ju så att jag vill behålla den här amningen tills han är åtminstone ett år, och det är inte hunger som gör att han vill ha bröstet en stund om natten eftersom han äter middag plus gröt innan sänggåendet, nej min gillsning är att han bara vill tanka lite närhet och trygghet. Den bor inte i en nappflaska med vatten... Slutligen gav hon mig två alternativ: penecillin eller - !!!! - sluta amma! Vet människan vad hon pratar om egentligen?? Puh. Nåväl, nu ska vi dit imorgon igen så får vi se om läkaren förbarmar sig över lilla Alvin och väljer att slutligen hjälpa honom.

Idag har Alvin varit väldigt klängig och har mest velat vara i famnen. Han är mycket trött, igår sov han två timmar på förmiddagen vilket senast hände när han var riktigt liten. Han vaknade till lite en gång och verkade ha satt sig och tagit babylarmet, men sen somnat om, för så här hittade jag honom i sängen - med larmet i ett fast grepp i handen!

Idag har han sovit mer än vanligt också. Däremellan leker han lite men allra mest ställer han sig upp mot allting. Så här har han trivts allra bäst idag:

Ja, frånsett allt detta med sjukdom o elände - tycker vi har fått vår dos nu - så börjar jag lite smått blicka framåt några månader. Vid årsskiftet ska jag börja jobba igen, och frågan är med vad. Träffade lite folk på jobbet igår och just nu lutar det åt att jag byter jobb, men vi får se. Det känns åtminstone som att jag faktiskt vill börja jobba igen och det känns ju lite skönt.

Det finns så klart enormt många ljusglimtar varenda dag, Alvin är så härlig nu! Han är verkligen en liten individ med stor vilja och klara åsikter om vissa saker. Han gör medvetna val, som t ex när han kommer klättrande upp i min säng mitt i natten eller fram mot morgonkvisten, istället för att somna om i sin egen säng. Han pratar massor, mest hela tiden, men det enda som går att förstå så här långt är "mamma" som han upprepar ett par hundra gånger per dag...

Hoppas hoppas han får sova i natt - och vi också!!

Inte bara förälder

Jag och Hans hösten innan Alvin blev till

Ibland måste man stanna upp och försöka minnas att man är mer än "bara" förälder. Det är så lätt att drunkna i alla behov Alvin har, vi gör ju allt för honom varenda sekund. Men ibland så måste man stanna upp för ens egen skull. Just nu känner jag ett sådant behov.

Vi har haft en väldigt jobbig period. Allt är ju relativt och måste därför jämföras med ens egen normala situation, för någon annan kanske det vi gått igenom är en liten västanvind, men för oss har det varit hemskt. Det började med att Alvin blev sjuk, från början en oskyldig förkylning. I samma veva hade jag lidit av tillfällig och plötslig insomnia en vecka ungefär och var medtagen och mycket trött. Glömde saker, gjorde fel saker, i fel ordning och fick fråga folk om de sagt ditt eller datt för jag hade inte hört (läste nyligen en artikel i tidningen Mama som handlade om att man kan bli "föräldrautbränd", enligt den så var det väl dithän det barkade för mig), och tålamodet med Alvin var noll och ingenting. Många tårar blev det som rann dag som natt. Och som toppen på alltihop fick jag åka till akuten med Hans som plötsligt bara blinkade med ett öga och inte kunde behålla vatten i munnen - ansiktsförlamning som följd av Borrelia har vi nu fått veta.

Samtidigt blev Alvins förkylning värre och värre, efter en vecka fick han hög feber och snarkade som värsta karlen under nätterna - ja inget av detta främjade min sömn precis.
Efter tre besök på akuten för Alvins del fick han till slut hjälp, fem dagars penecillinkur och sen var han bra. I söndags avslutade vi den kuren och kunde äntligen sluta tempa, ge suppar, koksaltdroppar och nezeril. Men säg den lycka som varar, efter två nätter då jag fått sova så drog det igång igår natt igen. Hans var förstås bortrest och låg och nannade skönt i en härlig hotellsäng medan Alvin vaknade kl 3 och sov inte mer än en halvtimme fram till kl halv sju då jag gav upp och klev upp. Vad var det för fel på ungen, han var så orolig? Jo, feber igen. Men inga direkta förkylningssymptom. Han har en framtand på G, men enligt "de som vet" orsakar tandsprickning inte feber... det finns inga studier som bevisar sambandet, forskningen tyder mer på andra orsaker till feber som uppträder vid tandsprickning.

Jaja, febern är kvar idag också men han har sovit i natt. Jag försöker låta bli att ge honom febernedsättande så länge febern är lägre än 38,0, tycker han har fått så mycket mediciner senaste tiden. Han ser ju ändå glad och söt ut!



Vi har haft mycket besök senaste månaden, först familjen Sandberg med lilla Signe, oj vad roligt hon och Alvin hade!! Här fiffilurar de över vad som kan finnas utanför dörren och hur man tar sig över tröskeln:

Sen kom moster Cattis, och slutligen mormor Silva. Det har varit skönt att ha dem här, timingen kunde nog inte varit bättre faktiskt. Tack för all er hjälp!

De senaste dagarna har givit upphov till lite funderingar hos mig. Om man betraktar min generation ur ett vidare perspektiv så kan man kanske konstatera att vi alltid strävar efter perfektion in i minsta detalj, i det mesta vi gör. Vi har prestationsmål som är skyhöga, och vi konsumerar som inga andra för att uppnå det som krävs materiellt. I vår värld. Andra generationer betraktar oss lite i spe och skakar på huvudena, och kan inte förstå.

Varför det blivit så är kanske inte så svårt att förstå, vår föräldrageneration har alltid talat om att man måste jobba alltid för att förtjäna sitt uppehälle, vi har fått lära oss att det är fult att vila, att man måste kunna klara sig själv och vara oberoende av andra, och redan i småskolan fick vi klart för oss att någon pension kunde vi inte räkna med att få om vi inte själva jobbar ihop till den - och när vi var tonåringar var det hög arbetslöshet och det krävdes universitetsutbildning för att få ens det enklaste jobb. Så de flesta av oss bröt upp från allt välbekant, flyttade till högskoleorter Sverige runt och för många av oss blev det det slutliga uppbrottet från hemkommunen. Vi jobbar idag så mycket vi hinner och tjänar förvisso mycket pengar många av oss, men i vissa fall kanske vi försakar mer än vi inser. Men vi är oberoende av andra och oj så bra vi klarar oss på egen hand!

Men detta med prestation och perfektion smyger sig även in i föräldraskapet. Det börjar med att vi skaffar barn senare och senare i livet, för att vi vill vara säkra på att vi inte är beroende av någon annan utan att vi, ja just det, klarar oss på egen hand... så skola, resor och karriär ska vara avklarat, vilket ju ger vid hand att många är 30+ när första knodden kommer. Sen läser vi allt vi hinner om hur det ska vara, vi blir stressade när vi inte passar in i mallen, och vi är så in i bänken jämställda att vi kvinnor nästan undrar varför inte männen ammar? Läkarna måste ha ett huvudbry med oss som patienter, vi är alltid så pålästa och ingenting de säger kan komma som någon överraskning, för redan innan vi uppsökte deras hjälp hade vi läst om vilken åkomma vi eller vårt barn lider av och vad som behövs för att kurera. Att veta allt om allting är vår generations trygghet - för det hjälper oss att, ja just det, klara oss på egen hand...

Själv inser jag ju att beskrivningen passar mycket väl in på mig själv. Och det känns rätt skönt att åtminstone ha självinsikten...

Alvin då? Ja han utvecklas för varje vecka som går. Nu drar han sig upp mot allt som går att stå mot, han kommer allt som oftast till en när han vill komma upp i knät, han pratar en massa och en del kan man urskilja, "mamma" t ex. En av alla doktorer vi träffat påpekade att han är skelögd, och ja det stämmer nog men vi har levt i villfarelsen att det nog ska gå till sig eftersom ingen sagt något, men han menade att det måste vi ta tag i, ja just det, på egen hand... så jag ska tjata mig till en remiss till ögon när vi träffar barnläkaren på BVC i slutet av denna månad.

Nej, kanske måste få något gjort idag? Ni som läser min blogg - vilka är ni? Skriv en liten kommentar, det vore kul att veta!