Inte bara förälder

Jag och Hans hösten innan Alvin blev till

Ibland måste man stanna upp och försöka minnas att man är mer än "bara" förälder. Det är så lätt att drunkna i alla behov Alvin har, vi gör ju allt för honom varenda sekund. Men ibland så måste man stanna upp för ens egen skull. Just nu känner jag ett sådant behov.

Vi har haft en väldigt jobbig period. Allt är ju relativt och måste därför jämföras med ens egen normala situation, för någon annan kanske det vi gått igenom är en liten västanvind, men för oss har det varit hemskt. Det började med att Alvin blev sjuk, från början en oskyldig förkylning. I samma veva hade jag lidit av tillfällig och plötslig insomnia en vecka ungefär och var medtagen och mycket trött. Glömde saker, gjorde fel saker, i fel ordning och fick fråga folk om de sagt ditt eller datt för jag hade inte hört (läste nyligen en artikel i tidningen Mama som handlade om att man kan bli "föräldrautbränd", enligt den så var det väl dithän det barkade för mig), och tålamodet med Alvin var noll och ingenting. Många tårar blev det som rann dag som natt. Och som toppen på alltihop fick jag åka till akuten med Hans som plötsligt bara blinkade med ett öga och inte kunde behålla vatten i munnen - ansiktsförlamning som följd av Borrelia har vi nu fått veta.

Samtidigt blev Alvins förkylning värre och värre, efter en vecka fick han hög feber och snarkade som värsta karlen under nätterna - ja inget av detta främjade min sömn precis.
Efter tre besök på akuten för Alvins del fick han till slut hjälp, fem dagars penecillinkur och sen var han bra. I söndags avslutade vi den kuren och kunde äntligen sluta tempa, ge suppar, koksaltdroppar och nezeril. Men säg den lycka som varar, efter två nätter då jag fått sova så drog det igång igår natt igen. Hans var förstås bortrest och låg och nannade skönt i en härlig hotellsäng medan Alvin vaknade kl 3 och sov inte mer än en halvtimme fram till kl halv sju då jag gav upp och klev upp. Vad var det för fel på ungen, han var så orolig? Jo, feber igen. Men inga direkta förkylningssymptom. Han har en framtand på G, men enligt "de som vet" orsakar tandsprickning inte feber... det finns inga studier som bevisar sambandet, forskningen tyder mer på andra orsaker till feber som uppträder vid tandsprickning.

Jaja, febern är kvar idag också men han har sovit i natt. Jag försöker låta bli att ge honom febernedsättande så länge febern är lägre än 38,0, tycker han har fått så mycket mediciner senaste tiden. Han ser ju ändå glad och söt ut!



Vi har haft mycket besök senaste månaden, först familjen Sandberg med lilla Signe, oj vad roligt hon och Alvin hade!! Här fiffilurar de över vad som kan finnas utanför dörren och hur man tar sig över tröskeln:

Sen kom moster Cattis, och slutligen mormor Silva. Det har varit skönt att ha dem här, timingen kunde nog inte varit bättre faktiskt. Tack för all er hjälp!

De senaste dagarna har givit upphov till lite funderingar hos mig. Om man betraktar min generation ur ett vidare perspektiv så kan man kanske konstatera att vi alltid strävar efter perfektion in i minsta detalj, i det mesta vi gör. Vi har prestationsmål som är skyhöga, och vi konsumerar som inga andra för att uppnå det som krävs materiellt. I vår värld. Andra generationer betraktar oss lite i spe och skakar på huvudena, och kan inte förstå.

Varför det blivit så är kanske inte så svårt att förstå, vår föräldrageneration har alltid talat om att man måste jobba alltid för att förtjäna sitt uppehälle, vi har fått lära oss att det är fult att vila, att man måste kunna klara sig själv och vara oberoende av andra, och redan i småskolan fick vi klart för oss att någon pension kunde vi inte räkna med att få om vi inte själva jobbar ihop till den - och när vi var tonåringar var det hög arbetslöshet och det krävdes universitetsutbildning för att få ens det enklaste jobb. Så de flesta av oss bröt upp från allt välbekant, flyttade till högskoleorter Sverige runt och för många av oss blev det det slutliga uppbrottet från hemkommunen. Vi jobbar idag så mycket vi hinner och tjänar förvisso mycket pengar många av oss, men i vissa fall kanske vi försakar mer än vi inser. Men vi är oberoende av andra och oj så bra vi klarar oss på egen hand!

Men detta med prestation och perfektion smyger sig även in i föräldraskapet. Det börjar med att vi skaffar barn senare och senare i livet, för att vi vill vara säkra på att vi inte är beroende av någon annan utan att vi, ja just det, klarar oss på egen hand... så skola, resor och karriär ska vara avklarat, vilket ju ger vid hand att många är 30+ när första knodden kommer. Sen läser vi allt vi hinner om hur det ska vara, vi blir stressade när vi inte passar in i mallen, och vi är så in i bänken jämställda att vi kvinnor nästan undrar varför inte männen ammar? Läkarna måste ha ett huvudbry med oss som patienter, vi är alltid så pålästa och ingenting de säger kan komma som någon överraskning, för redan innan vi uppsökte deras hjälp hade vi läst om vilken åkomma vi eller vårt barn lider av och vad som behövs för att kurera. Att veta allt om allting är vår generations trygghet - för det hjälper oss att, ja just det, klara oss på egen hand...

Själv inser jag ju att beskrivningen passar mycket väl in på mig själv. Och det känns rätt skönt att åtminstone ha självinsikten...

Alvin då? Ja han utvecklas för varje vecka som går. Nu drar han sig upp mot allt som går att stå mot, han kommer allt som oftast till en när han vill komma upp i knät, han pratar en massa och en del kan man urskilja, "mamma" t ex. En av alla doktorer vi träffat påpekade att han är skelögd, och ja det stämmer nog men vi har levt i villfarelsen att det nog ska gå till sig eftersom ingen sagt något, men han menade att det måste vi ta tag i, ja just det, på egen hand... så jag ska tjata mig till en remiss till ögon när vi träffar barnläkaren på BVC i slutet av denna månad.

Nej, kanske måste få något gjort idag? Ni som läser min blogg - vilka är ni? Skriv en liten kommentar, det vore kul att veta!