Visar inlägg med etikett Emelie utveckling. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Emelie utveckling. Visa alla inlägg

måndag 15 oktober 2012

Att vara för stor när man är två år




Jag längtar varje kväll efter att krypa ned i sängen. Där flyttar jag undan henne några decimeter för att slippa ligga på kanten. Jag hinner bara lägga mig själv till rätta innan hon kryper tätt tätt intill och sticker ned sin lilla varma hand innanför mitt linne och säger sömndrucket "vill haaa". Nöjt lägger hon sig vid bröstet och ammar en snutt, sväljer girigt och mår så gott, så gott. Släpper sen taget och rullar över på rygg, fortsätter sova med de tunna små armarna ut åt varsitt håll och det mjuka håret spretande åt alla håll. Suckar förnöjt och trasslar in sina ben, som sprungit och hoppat hela dagen, i mina. Alltid nära, alltid kontakt. Helheten påminner henne om att hon är trygg, inte ensam, bara oändligt älskad och omhuldad.

Hon fyller två i januari. Normen säger att hon är för stor för att få trygghet via mammas bröst, så stor att hon bör sova ensam i egen säng i eget rum. Jag är tacksam över att vi struntar i normen och följer hjärtat, gör det som känns bäst för oss, så länge som vi tycker att det känns bra.



Denna vecka är amningens vecka och det anordnas flash mobs mm av ammande kvinnor som annars känner sig tvingade att gömma sig. Vilken märklig utveckling i ett så upplyst land som Sverige. Vad kan vara mer naturligt än en mor som förser sitt barn med närhet, trygghet, kärlek och föda? Vi ammar när det passar oss, det blir ändå inte så ofta nu men någon gång på dagen, alltid vid läggning, när jag går till sängs och så på morgonen. Vad skulle vara fel med det?

Det här inlägget tillägnas alla mammor som tvivlar i sin amning på grund av normer satta av andra. Amningsfrekvensen går ned i Sverige på grund av normen. Och det är sorgligt.

Location:Knektvägen,Järfälla,Sverige

lördag 5 maj 2012

Amma vidare


Det har väl inte undgått någon som följt min blogg att amning ligger mig mycket varmt om hjärtat. Inte bara för att det enligt mig är det bästa för spädbarn när det gäller föda, utan väldigt mycket också för att det är den enklaste och närmaste vägen till trygghet, närhet, tröst och kärlek för spädbarnet. Det finns förstås många anledningar till att inte amma, och jag dömer ingen, det som är bäst mellan mor och dotter och far är det som är bäst just för dem. För oss har det varit, och är ännu, amning. Emelie har aldrig velat byta ut det mot t ex välling, vi har provat men hon är mycket tydlig. Vill inte ha.

Det här inlägget ska handla om hur det är att som mamma börja arbeta medan barnet ännu ammar mycket. Det skrivs inte så mycket om det, men det är en vanlig vånda och oro bland oss som ammar lite längre än genomsnittet, dvs längre än sex månader.

Jag började jobba när Emelie precis fyllt ett år, och hon ammade mer än hon åt vanlig mat och hade absolut velat helamma om hon kunnat och fått. Trots detta kände jag ingen större oro, jag var övertygad om att hon skulle börja äta mer mat och minska amningen. Jag hade fullt förtroende för att hon och pappa skulle hitta sin väg. Samtidigt hade jag ingen plan eller önskan om att sluta amma - tvärtom såg jag amningen som ett sätt för mig och Emelie att återknyta till varandra när jag varit borta hela dagen.

De första veckorna spände brösten massor, ja faktiskt kanske en och en halv månad. Skjortor och BH:ar som på morgonen passade finfint var väldigt tighta och inte alls passande på eftermiddagen. Jag var gigantiskt stor när jag kom hem och både jag och Emelie var väldigt måna om att få en amningsstund direkt jag klev innanför dörren. De första tre-fyra veckorna åt hon knappt något alls under dagarna tills jag kom hem, hon väntade definitivt på mig. Hon ammade direkt, och sedan innan hon somnade. Sedan som vanligt vid 23-tiden och ibland, inte alltid, en gång under natten, och så frukost. På helgerna återgick vi till fri amning, och det blev en del snuttande. Det var oerhört tydligt att hon inte kom till bröstet bara för att få mat, hon kunde komma och snutta tio - femton sekunder och sedan återgå till vad hon gjorde innan, precis så pass att mjölken rann till när hon gick... men det var inte lönt då att lägga tillbaka henne, hon var klar.

Idag har jag jobbat drygt tre månader. Ser jag någon skillnad i hennes amningsmönster? Nej, eller väldigt lite. Hon äter mer mat nu, ganska bra de flesta dagarna så länge det är pappa som sitter med henne, och hon äter en portion gröt innan sänggåendet. Hon har inte lika bråttom att komma till bröstet, ibland vill hon inte alls direkt jag kommer hem eftersom hon oftast har ätit middag precis. Men trots grötportionen så vill hon alltid amma i sängen, hon somnar oftast inte med bröstet i munnen utan ammar och vill sen mysa och babbla. Hon är alltså inte hungrig utan tankar närhet, trygghet, kärlek. Hon ropar på mig vid elvasnåret, snuttar utan att äta och somnar lugnt om. På helgerna kommer hon då och då och vill ha bröstet, det är så enkelt nu när hon är "så stor", hon kliver upp i knät och plockar fram bröstet, snuttar/äter och kliver sen ner, mycket nöjd. Gör hon sig illa eller blir ledsen av annan anledning så får hon tröst genom amning, som ju också fungerar smärtstillande (jag ammar alltid innan vaccination t ex och hon gråter aldrig när hon får sprutan). Jag sväller inte alls lika mycket, visst är jag större på måndagarna men sedan är det ingen skillnad. Kroppen är så finurlig!

Jag har ingen brist på mjölk, det finns precis så mycket som hon vill ha. Mer på helgen, mindre på veckorna. Inget läckage, inget slabb. Bara exakt anpassat efter hennes behov.

För oss har det fungerat helt utan problem att amma vidare även sedan jag börjat jobba. Vi har inte gjort någon grej av det utan har låtit det lösa sig av sig själv, på Emelies villkor. Det fungerar även om jag kommer hem senare någon kväll, hon kan ha somnat men vaknar efter någon timme och vill ha bröstet, bara som check på att jag är där liksom.

Jag har inga planer på att sluta, jag finner inget bra skäl. Vi trivs med detta, hela familjen, och Emelie får ta det i sin egen takt. Det kommer komma tillfällen längre fram då jag är borta över natten, det är den oro jag känner nu men jag är samtidigt övertygad om att de löser det också, pappa och Emelie. Han kan också erbjuda närhet, trygghet, tröst och kärlek - bara på andra sätt. Det vet Emelie.

Visst finns det kvällar och nätter emellanåt då jag är leds för att jag får springa in till henne stup i kvarten eller blir väckt hundra gånger under natten - men då brukar jag fundera över hur det hade varit om jag inte hade ammat... då hade hon inte somnat om lika lätt, och inte jag heller.

Jag är glad att hon vill fortsätta, för det skänker mig en sådan frid och harmoni att amma. Det kan väl knappast finnas något annat sätt som förmår mig att varva ned så bra som att amma när jag kommer hem från stressiga dagar på jobbet? Jag tror inte det.

söndag 22 april 2012

Jag var borta kvällstid första gången...

...sen Emelie kom, så Hans skulle natta både henne och Alvin. Emelie har aldrig somnat utan mig och tissen på kvällen men jag var lugn i uppfattningen att hon knutit an väldigt fint till Hans länge nu så det borde gå bra, bara han gjorde på sitt sätt.

Det gick bra. Inget av barnen sov när jag kom halv nio, jag fann nöjda men trötta barn så här:








Fem minuter senare sov de med pappa respektive mamma - ordningen återställd verkade de tycka!

Ny övning en kväll nästa vecka - trägen vinner...

torsdag 15 mars 2012

Ett stort steg för liten

Emelie har lånat Alvins hoj??



Nej då, den får han till sin stora glädje behålla själv något år till.



Mammas vattenkanna får hon däremot låna.



Våren är i alla fall här!

I morse fann vi Emelie vid grinden uppe plötsligt. Hon hade vaknat, klättrat ned från sängen och öppnat dörren och gått ut från sovrummet! Helt själv. Där stod hon och kisade mot det skarpa dagsljuset, nöjd över sin bedrift. Hur kunde hon bli så stor så snabbt?!

lördag 4 februari 2012

Jag blir glad!





Kan låta löjligt men jag blir gladare varje gång jag har min väska. Hon var värd varenda krona!

Andra jobbveckan lider mot sitt slut och det har inte precis varit nån mjukstart. Överfullt upp direkt med roliga extrainslag såsom vattenläcka på kontoret och trasig diskmaskin hemma.

Hemma går det bra - H har fått en tuff start med sjuka barn och sänkt själv, same old story liksom, bara ny personsetup. Segt. Men det går ändå bra och jag får t o m mat när jag kommer hem!!

E vägrar i princip att äta, det är jobbigt förstås. Hon ammar som en tok när jag kommer hem och sen några gånger under kväll och natt, men hon blir ju inte kraftigare direkt... Når runt henne med mina fingrar och gissar att det nog inte borde vara så... Men hon är pigg och glad så vi ger det någon vecka till så får vi se. Jag vill inte tvinga henne att sluta amma nämligen men om det går ut över hennes hälsa får vi se över alternativen.

Kollektivtrafik nu in t Kungsholmen där halva mitt gäng sitter, har andra halvan i Solna. Flyttar snart ihop, skönt!



- Posted using BlogPress from my iPhone

torsdag 19 januari 2012

Emelie ett år

Kladdkakemuffins är gott!

















Location:Stäket,Järfälla,Sverige



Imorgon blir Emelie ett år gammal. Ett år har gått sedan hon kom till oss, sedan vi fick möta henne där på BB Stockholm. Tänk vad lite vi ändå visste då om vad som väntade, trots att vi ju hade erfarenheten från Alvin... Året har varit omtumlande, underbart, jobbigt, fantastiskt, krävande, ja allt i en enda salig röra. Men ett har det fört med sig - det blir inga fler bebisar för mig. Jag är klar, done. Och det beror på MIG, inte på barnen för de är inget annat än underbara - men jag orkar inte vara underbar och en god mor åt dem så som jag skulle vilja, mitt tålamod med bebisskrik, 2-3-och-4-årstrots är alltför litet.

Emelie har mer och mer börjat visa vem hon är, hur hennes personlighet är. Starkaste dragen är glädje - hon är så glad nästan jämt - envishet - hon ser till att få som hon vill - ömhet - hon är så oerhört go och mysig. Hon är en underbar unge- precis som sin bror men på ett väldigt flickaktigt vis. För det är hon också, otroligt flickaktig. Hon har älskat dockor sedan första gången hon fick syn på en.

Just nu är hon i en utvecklingsfas med allt vad det innebär: klängig som få (klänger på mina ben när jag inte kan ha henne i famnen, står och krampaktigt kramar mitt ben när jag diskar t ex), blir tvärarg och då menar jag ordentligt arg när hon inte får som hon vill eller man tar av henne något hon ej får ha, och så detta med tissarna - hon skulle gärna se att jag gick omkring och hade dem hängande fritt hela tiden så att hon bara kan fånga dem i flykten lite nu och då. På nätterna ligger hon antingen och tuttar oavbrutet eller så trillar hon ett bröst mellan fingrarna. Oskönt! Och omöjliggör sömn för mig! Ikväll duschade vi tillsammans och då snappade hon tag i tissen när den kom nog nära henne, och sen på skötbordet... jaja. Söt är hon! Amningen förresten, ja den fungerar bättre än nånsin nu, hon kan amma även i stökiga miljöer, på golvet hemma, koncentrerat och fokuserat hela mål. Förr var det ju bara i sängen hemma det funkade riktigt bra. Är det inte typiskt, jag som börjar jobba på måndag....

Det ska bli spännande och se hur hon ska anpassa sig till hennes nya verklighet där pappa är den som är med henne om dagarna... Hon är superdupermammig nu i språnget så det kan bli jobbigt till en början för båda. Jag är inte oroad, särskilt skönt känns det att hon faktiskt äter rätt bra vanlig mat nu, och hon låter sig matas. Så vi varierar hennes mat mellan barnmatsburkar och vår egen mat, detta för att hon både ska kunna bli matad och för att hon ska bibehålla sin egna lust och förmåga att äta själv. Hon äter t o m gröt på kvällen - och nästan frukostmacka. Mellis har vi hittills ammat, det är ju en sån mysig stund, men hon äter både banan och andra frukter med god aptit. Hon ammar kvällis efter gröten, och sen några gånger på natten också. Jag tror, och hoppas, att just den amningen kommer att finnas kvar länge än. För att det passar oss. För att vi båda trivs med det. För att det kommer ge oss trygghet, närhet, kärlek även när jag jobbar. Att kunna amma en snutt när jag kommer från jobbet - det känns värdefullt.

Jobbet kliver närmre med stooora kliv. Overkligt. Men kul. Jag har erbjudits behovsbil så vi kikar just nu på vad jag vill ha. Sen ska vi ju flytta till nya lokaler snart, och det blir nog initialt en del jobb med bygget av nya kontoret, och så har jag ju en massa nya människor som jag ska lära känna. Det känns kul, absolut. Men jag kommer sakna barnen... och hemmet... och den tid som just nu är på väg att ta slut. Jag är så OERHÖRT glad och tacksam över att Hans ska vara hemma med Emelie nu, tänk om hon skulle börja på dagis redan? Utan att kunna uttrycka sig, säga vad hon vill och inte vill, bli förstådd, förstå själv, utan att ha funnit sin trygghet i verkligheten runt henne... nä det hade varit för tidigt. Det känns bra att hon hinner bli 20 månader gammal innan hon ska skolas in i augusti. Riktigt bra. Sen tror jag att det är värdefullt för henne att få en tid med bara pappa, likaså viktigt för honom att få tiden med henne. Vi har tur som kan göra så!

fredag 6 januari 2012

Välkommen 2012!

Det var länge sen jag bloggade nu, december blev en riktigt trist månad med idel sjukdomar, inga utflykter och framförallt inget dagsljus eller frisk luft. Depressionen var nära vill jag lova!

Vi tillbringade en vecka hemma i Norrbotten över jul och det fick rätsida på alltihop. Barnen stortrivdes med alla människor som ville vara med dem och vi njöt av samvaron med våra familjer. Julafton hade vi hos barnens farmor och farfar, litet i år eftersom ett av syskonen blev kvar i Stockholm och eftersom min mamma har så ont i höften så de orkade inte åka bil så långt, och då var kära syster med dem (mamma väntar på höftledsoperation).

Juldagen var det julafton hos mina föräldrar, så som vi brukar göra vartannat år. Emelie blev lite rädd för tomten och fick tröst hos moster (minns att hennes son fick tröst hos mig när han var runt året av samma orsak faktiskt) men Alvin var hur ivrig som helst. Jag tror att han, precis som jag och syster, kommer ha en god och lång tro på tomtens existens - jag tror nästan ännu... Inramningen i Svartbyn är magisk, tomten kommer ut ifrån skogen och ned för bergsslutet pulsande i snön med en brinnande lykta i handen... Själva entrén tar fem minuter... Magiskt!

Sen hade vi släktfika hos syster en dag och övriga dagar hade vi slappartid.

Barnen fick många fina klappar: Alvin fick fyra Legoset, två Playmobilset, en verkstadsvagn från Cars, kläder, ett spel (han älskar att spela), ett 100 bitars pussel, bilar och tåg från Cars, en stor helikopter, en dockbärsele, några böcker, några filmer, ett fjärrstyrt Briotåg... har säkert glömt nåt. Emelie fick en Rubens Barn docka, en Baby Annabell docka, kläder, en helt underbar kabelstickad overall som mormor stickat, en lika underbar stickad kofta av moster, ett par dragleksaker... tror det var allt. Många klappar blev det!

Innan vi åkte upp hade Emelie börjat ta några steg, där uppe gick hon mer och mer, och nu väljer hon alltid att gå framför att krypa! Påminner en del om Grevinnan och Betjänten men hon är så söt!!! (ni som inte ser filmen här nedan, klicka HÄR.


YouTube Video

Nyår var vi bara hemma, barnen la sig tidigt efter att vi ätit förrätt tillsammans, sen satte matlagningsteamet Isaksson igång! Menyn: löjromstoast till förrätt; oxfilé tournedos med potatisbakelse, vitlöks- och rödvinssky samt timjanskum till, och förstås Crème Brulee till efterrätt. Champagne Veuve Cliquot till förrätten och sedan ett härligt dyrt Amarone till varmrätten. Barnen vaknade mitt i matlagningen och gjorde måltiden till ett kaos eftersom de fick komma upp - vi åt efterrätten till tolvslagets storslagna fyrverkeriskådespel. Emelie hade somnat fem minuter innan tolvslaget. Det blev minnesvärt!

Så inledningen av året blev bra - jag tror att resten blir fantastiskt!

Location:Stäket,Järfälla,Sverige