Det har väl inte undgått någon som följt min blogg att amning ligger mig mycket varmt om hjärtat. Inte bara för att det enligt mig är det bästa för spädbarn när det gäller föda, utan väldigt mycket också för att det är den enklaste och närmaste vägen till trygghet, närhet, tröst och kärlek för spädbarnet. Det finns förstås många anledningar till att inte amma, och jag dömer ingen, det som är bäst mellan mor och dotter och far är det som är bäst just för dem. För oss har det varit, och är ännu, amning. Emelie har aldrig velat byta ut det mot t ex välling, vi har provat men hon är mycket tydlig. Vill inte ha.
Det här inlägget ska handla om hur det är att som mamma börja arbeta medan barnet ännu ammar mycket. Det skrivs inte så mycket om det, men det är en vanlig vånda och oro bland oss som ammar lite längre än genomsnittet, dvs längre än sex månader.
Jag började jobba när Emelie precis fyllt ett år, och hon ammade mer än hon åt vanlig mat och hade absolut velat helamma om hon kunnat och fått. Trots detta kände jag ingen större oro, jag var övertygad om att hon skulle börja äta mer mat och minska amningen. Jag hade fullt förtroende för att hon och pappa skulle hitta sin väg. Samtidigt hade jag ingen plan eller önskan om att sluta amma - tvärtom såg jag amningen som ett sätt för mig och Emelie att återknyta till varandra när jag varit borta hela dagen.
De första veckorna spände brösten massor, ja faktiskt kanske en och en halv månad. Skjortor och BH:ar som på morgonen passade finfint var väldigt tighta och inte alls passande på eftermiddagen. Jag var gigantiskt stor när jag kom hem och både jag och Emelie var väldigt måna om att få en amningsstund direkt jag klev innanför dörren. De första tre-fyra veckorna åt hon knappt något alls under dagarna tills jag kom hem, hon väntade definitivt på mig. Hon ammade direkt, och sedan innan hon somnade. Sedan som vanligt vid 23-tiden och ibland, inte alltid, en gång under natten, och så frukost. På helgerna återgick vi till fri amning, och det blev en del snuttande. Det var oerhört tydligt att hon inte kom till bröstet bara för att få mat, hon kunde komma och snutta tio - femton sekunder och sedan återgå till vad hon gjorde innan, precis så pass att mjölken rann till när hon gick... men det var inte lönt då att lägga tillbaka henne, hon var klar.
Idag har jag jobbat drygt tre månader. Ser jag någon skillnad i hennes amningsmönster? Nej, eller väldigt lite. Hon äter mer mat nu, ganska bra de flesta dagarna så länge det är pappa som sitter med henne, och hon äter en portion gröt innan sänggåendet. Hon har inte lika bråttom att komma till bröstet, ibland vill hon inte alls direkt jag kommer hem eftersom hon oftast har ätit middag precis. Men trots grötportionen så vill hon alltid amma i sängen, hon somnar oftast inte med bröstet i munnen utan ammar och vill sen mysa och babbla. Hon är alltså inte hungrig utan tankar närhet, trygghet, kärlek. Hon ropar på mig vid elvasnåret, snuttar utan att äta och somnar lugnt om. På helgerna kommer hon då och då och vill ha bröstet, det är så enkelt nu när hon är "så stor", hon kliver upp i knät och plockar fram bröstet, snuttar/äter och kliver sen ner, mycket nöjd. Gör hon sig illa eller blir ledsen av annan anledning så får hon tröst genom amning, som ju också fungerar smärtstillande (jag ammar alltid innan vaccination t ex och hon gråter aldrig när hon får sprutan). Jag sväller inte alls lika mycket, visst är jag större på måndagarna men sedan är det ingen skillnad. Kroppen är så finurlig!
Jag har ingen brist på mjölk, det finns precis så mycket som hon vill ha. Mer på helgen, mindre på veckorna. Inget läckage, inget slabb. Bara exakt anpassat efter hennes behov.
För oss har det fungerat helt utan problem att amma vidare även sedan jag börjat jobba. Vi har inte gjort någon grej av det utan har låtit det lösa sig av sig själv, på Emelies villkor. Det fungerar även om jag kommer hem senare någon kväll, hon kan ha somnat men vaknar efter någon timme och vill ha bröstet, bara som check på att jag är där liksom.
Jag har inga planer på att sluta, jag finner inget bra skäl. Vi trivs med detta, hela familjen, och Emelie får ta det i sin egen takt. Det kommer komma tillfällen längre fram då jag är borta över natten, det är den oro jag känner nu men jag är samtidigt övertygad om att de löser det också, pappa och Emelie. Han kan också erbjuda närhet, trygghet, tröst och kärlek - bara på andra sätt. Det vet Emelie.
Visst finns det kvällar och nätter emellanåt då jag är leds för att jag får springa in till henne stup i kvarten eller blir väckt hundra gånger under natten - men då brukar jag fundera över hur det hade varit om jag inte hade ammat... då hade hon inte somnat om lika lätt, och inte jag heller.
Jag är glad att hon vill fortsätta, för det skänker mig en sådan frid och harmoni att amma. Det kan väl knappast finnas något annat sätt som förmår mig att varva ned så bra som att amma när jag kommer hem från stressiga dagar på jobbet? Jag tror inte det.
