Vintern är i antågande

Vintern är i antågande, det är minusgrader om nätterna nu. Mina rosenbuskar står i full blom med massa knoppar, precis som det brukar vara. Idag klippte jag bort dem, och tog in det som var att rädda. Så nu har vi rosor i hela huset, i små och större buketter!

Alvin är så stor!! Dels fyllde han ett i söndags, kan inte förstå var tiden tog vägen? Ett år?! Vi hade sedvanligt kalas och det kändes lyckat eftersom Alvin verkade ha kul hela tiden. Men någon dag senare visade han tecken på att det varit lite för mycket senaste veckorna, han var block omöjlig att söva och somnade efter nio två kvällar på raken, detta trots lite sömn om dagarna. Dagarna innan dess hade han visat tecken på lite otrygghet genom att inte vilja vara hos någon annan än mamma eller pappa. Inte alls konstigt, han och jag var i Norrbotten nästan en vecka och sen kom farmor och farfar ner och var hos oss nästan en vecka, och alla vill förstås hålla och krama honom - han är inte van vid det men brukar orka med det mesta. Nu tog det dock stopp. Egentligen tycker jag kanske att bara mamma och pappa borde pussa på honom tills han själv kan välja, men det är ju svårt att inte låta de som tycker om honom visa det.

Nu har han nog repat sig igen, igår var han hos Jeanette och kompis Gustav när jag var hos tandläkaren och det gick så bra. De hade överraskat och annonserat grattis till Alvin i lokaltidningen, klicka och kika här! Jag blev så glad över det, omtanke som värmer.

Igår var vi också och vaccinerade Alvin och det gick bra. Han är nu 77 cm lång och väger knappt 9,5 kg - ännu för lite men på längden har han tagit ett skutt upp över normalkurvan igen. Jag rensade ur hans kläder idag, det känns ju lite speciellt, och från och med nu är det stl 80 som gäller när nya ska inhandlas. Den storleken ska han väl stanna lite längre på?

Alvin har aldrig blivit riktigt frisk från sina förkylningar, det innebär att han varit krasslig från juli-augusti. I morse hade han fått feber igen, 38,8 grader. Tiden får visa om det beror på vaccinationen eller ny förkylning. Jag vill inte vara pessimistisk, men jag tror nog det senare. Ev biverkningar fr vaccination borde ha visat sig redan igår. Nå, vi får se. Attans, vi tänkte ju följa med Jeanette o Gustav till Underbara Barn-mässan i Älvsjö imorgon... har sett fram emot det typ ett år, den mässan var i fjol vid samma tid och då hade vi en mycket färsk Alvin hemma. Men även då hade jag planerat att gå dit, eftersom Alvin ju inte var beräknad att komma ut riktigt än. Inte vet jag hur jag hade tänkt, hade väl fått åka rullstol i såna fall... Jag hoppas i alla fall att febern har lagt sig tills imorgon så att vi kan åka! Sen är det höstmarknad på Ulriksdal och den tänkte jag ta med mig Hans till i helgen. Hm, ja så går det ju nästan alltid med mina planer.

Igår kväll var jag i allafall och red, men även det höll på att frysa inne eftersom Hans blev tvungen att åka senare från jobbet (finanskris ni vet, drabbar våra jobb eftersom vi båda jobbar på bank). Men jag åkte i alla fall och kom hem sent istället.

Ikväll kommer han också sent, och i måndags likaså. Trist för oss alla när det blir så här mycket samtidigt. Jag får vara tacksam att det inte är över nätterna i alla fall, men för Alvin så kvittar ju det, han hinner inte se sin pappa så mycket. Snart är det deras tur ändå!! Bara två månader kvar innan jag ska börja jobba igen. Och dessa två månader kommer gå så fort, först trista november men den kan användas till att pyssla och mysa iordning hemmet inför advent, sen december som ju bara är mys rakt igenom!

Jag har två fester att se fram emot!!! Otroligt! Och jag behöver inte skynda mig hem för att amma - hur konstigt kommer inte det kännas?! Jag ska försöka passa på och ta det lugnt och prata med alla jag vill prata med, dricka nån drink och bara slappna av. Den ena är den 20e november, mina kollegor har hittat på nåt för att göra tillvaron i krisen lite roligare, den andra är den 1a december, julfest (vilken jädra dag, en måndag!).

Alvin går nu med sin gåstol - han är så himla duktig!!

För någon dag sen var det minusgrader på dagen, så jag tog på Alvin hans nya Reimaoverall när vi skulle gå till affären. Väl hemma tyckte jag ändå det var skönt ute, så jag satte honom på hans cykel och rullade iväg till lekparken, där han fick gunga. Jag vet, jag har lagt upp flera gungfilmer här förr men han är så glad och söt när han gungar!!! Därför kommer här en till. Han har sin nya vinterluva på sig också - den har mormor stickat, superfin.

I helgen är det Halloween, får se till att ha godis hemma så att barnen kan få. Annars gör de bus, de har de gjort varenda år (kastat toapapper i carporten, torra okokta makaroner in i hallen etc), frånsett förra året då ingen ringde på vår dörr. Vi hade precis kommit från BB och hade en oerhört jobbig helg, om jag inte minns fel var det den fredagen vi avundsjukt såg grannarnas fönster som lystes upp av levande ljus medan vi sent på kvällen fick åka in till Astrid Lindgrens barnsjukhus eftersom Alvin inte åt och blev rätt apatisk. Vi blev inlagda, och jag tog långa promenader under helgen på kyrkogården vid Haga, det var oerhört vackert med alla tända ljus, samtidigt så sorgset. Det var inte så det skulle bli. Ja, det är starka minnen jag har från den helgen. I år ska det bli annorlunda!!!

Kramar till er alla i höstmörkret - ha en härlig Halloween-helg och gör något speciellt av den! Låt den inte bli en av alla dessa "vardagshelger" - det finns alltför många av dem.

Sårbar

Att få Alvin är det största som någonsin hänt mig i mitt liv. Det är också det viktigaste. Men samtidigt det mest skrämmande. Jag har aldrig känt mig så liten inför den enorma uppgift det innebär att vara mamma. Jag har aldrig förstått hur sårbar kärleken till mitt barn har gjort mig. Tills alldeles nyss.

Satt och surfade runt lite och letade en passande text till en film jag pysslar med. Hamnade på en blogg där texten fanns. Det var en annan mammas blogg. En mamma som fått uppleva inte bara den största lyckan i att få barn, utan också den största sorgen i att förlora ett barn. En helt levande liten son, nykär i tonåren, som tagit mopeden till sin flickvän. Mamman bad honom ta en halsduk innan han åkte. Det var det sista hon gjorde med honom. Han kom aldrig hem. Han dog på vägen i en olycka. Nästa gång hon såg honom var i dödens bleka sken på sjukhuset.

Jag kände hennes smärta och den var avgrundsdjup. Plötsligt rann tårarna mina utför mina kinder, tårar hon aldrig kunde gråta, smärtan var för stor. Så fruktansvärt vidrigt hemskt.

Jag ville inte läsa mer. Gick och tog upp Alvin som aningslöst lekte på golvet. Kramade honom hårt hårt, sa för tusende gången minst att jag älskar honom. När han fick lite spelrum tittade han på mig och rörde förundrat vid mina ögon med sina små undersökande fingrar. Strök längs mina våta kinder med händerna. Och så kramade han mig, älskade underbara barn.

När han var lika våt om kinderna som jag av mina tårar så förstod jag att det var dags att samla ihop sig - men det var faktiskt skönt att få släppa ut lite känslor för en gångs skull. Det ryms så mycket i mig som sällan kommer ut, det finns inte tid eller rum för det. Det var inte bara den andra mammans sorg som kom ur mig, det var lika mycket mitt egna dåliga samvete över att inte alltid orka räcka till för Alvin, min frustration över mycket, och så glädjen, glädjen jag känner varje dag över att ha fått bli Alvins mamma. Jag är så glad att han valde mig. För att det var han som valde, det tvekar jag inte på.

På semester!

Igår flög vi upp till Norrbotten. Vi blev mötta av mormor och morfar på Kallax, efter en tämligen bra flygresa. Alvin var inte ledsen under inflygningen vilket var första gången - han brukar bli lite ledsen och jag hade farhågor att det skulle bli värre nu när han är så förkyld. Men jag preparerade honom med koksalt, näsFrida och Nezeril och kanske var det det som avhjälpte eventuella problem.

Vi åt middag i Svartbyn, dit även moster och kusin kommit. Alvin verkade känna igen alla, han var inte särskilt blyg alls utan bara glad. Han sov bara en halvtimme på hela dagen vid lunch - så himla tapper som ändå håller humöret uppe.

Efter middagen åkte vi till moster och Jonathan där vi ska bo, för Alvins skull så tänker vi sova på en och samma plats under hela vistelsen. När jag så skulle söva honom visade det sig att jag glömt selen i Svartbyn, och han var aptrött. Ajaj inte bra. Cattis satte iväg i bil för att hämta den, men det tog knappt fem minuter i min famn med Sonja i högtalarna så sov Alvin. Min trötta trötta lilla kille...

Natten blev ok, han sov lite oroligt och vaknade till flera gånger fram till efter midnatt, då fick han komma upp i min säng och därefter var det lugnare. Vid halv sju vaknade han men slumrade till efter sju och kl halv åtta kom Cattis och hämtade honom. Jag sov vidare till kl nio - underbart.

Så åkte vi ut till Svartbyn och tog en långpromenad medan Alvin sov i sin vagn, jätteskönt.

Nu är det mat!

Sömn - eller avsaknaden av den

Vi är mycket förbryllade över Alvins sovvanor nu. Han sover som en prins mellan 19-00. Sen vaknar han, blir klarvaken på en millisekund och är sedan igång, fullt ös, i två-tre timmar. Vi har provat allt, amma, bära, hålla fast, lugn, låta honom röja, lägga i sin säng, tutte, ALLT!!! Men ingenting hjälper. Det slutar alltid på samma vis, han röjer runt, är glad (om vi inte tvingar honom att ligga) medan vi förtvivlar av trötthet och stress över morgondagen, tills han slutligen stupar rakt av i den ställning han för tillfället befinner sig i. Inte alltför sällan sover han ett par timmar för att sen vakna igen och röja en timme på nytt. Likafullt vaknar han runt sju-åtta på morgonen och vill stiga upp. Jag har hittills tagit de flesta av dessa nätter eftersom Hans ska upp och jobba, men det fungerar inte i längden, jag orkar inte ta hand om Alvin på ett adekvat sätt och saknar helt tålamod. Det går ut över honom, och sen över Hans. Att sova tre-fyra timmar per natt och sen jaga en ettåring dagarna i ända, det går bara inte. Det kräver mycket mer energi och glädje än vad jag har efter så lite sömn. Att dessutom försöka hålla efter hemmet så att det inte gror igen totalt, och i alla fall ha som målsättning att laga mat ett par dagar per vecka, det är mer än övermäktigt. Så nu har vi kommit överens om att ta varannan natt.

Vi har förstås funderat över vad detta beror på. Sömnmönstret i övrigt är som det ska, Alvin sover oftast 1-1½ timme på förmiddagen och ca en timme på eftermiddagen, han får inte sova efter kl tre. Sen går han och sover för kvällen mellan sju och åtta. Totalt sover han inte mer än 10-14 timmar per dygn vilket är för lite för en pojke i hans ålder, de ska sova ca 16 timmar, men det beror ju på hans nattvak. Hans vakna timmar är fyllda av aktivitet, han är inte stilla en sekund. Igår kväll var vi dessutom och badade för första gången sedan innan sommaren vilket Alvin tyckte var kanon - han plaskade mest av alla - han var i en halvtimme vilket tröttade ut honom rejält. Så han var verkligen trött när han gick i säng. Detta till trots så har han varit vaken tre plus en timme i natt. Och ändå stigit upp strax innan åtta. Det märkliga är att han är jättepigg, han har lattjat på som vanligt under förmiddagen.

Ikväll ska vi ta till nya metoder, han ska få sova i sitt rum fram tills han vaknar vid midnatt, kanske kan jag då somna också innan han vaknar. Ligger han intill mig så bygger jag bara upp en stress kring hur kort tid det är kvar innan han vaknar och så somnar jag inte alls. Jag orkar bättre att ta hand om honom på natten om jag hunnit sova ett par timmar innan. När han sen vaknar ska han få välling - han har ju inte ätit välling utan bara kräkts när han fått den, men i morse provade jag en risvälling som han faktiskt drack, så den ska jag köpa hem mer av och prova. Kanske kan det söva honom. Jag ammar ju ännu på natten en gång, men det ger honom inte tillräckligt för att han ska bli sömnig, det är nog mest närhet och trygghet han hämtar där. Ja, vi får se hur det går!

Det var ju fullmåne inatt, jag har funderingar på om det kan påverka, men det förklarar ju inte de tidigare nätterna. Han har hållit på så här så länge nu. Men han har också flera tänder på G och jag såg nu på morgonen att åtminstone en har spruckit fram i natt, så kanske kan det lugna sig lite. Innan var det ju förkylningar, dessa j-a förkylningar som plågar honom vecka ut och vecka in. Det känns som att han har varit förkyld större delen av sin uppväxt hittills, och så är det nog. Han har snart druckit en hel flaska Mollipect på tre-fyra veckor, vi måste ju försöka hålla slemmet i halsen flytande.

Imorgon åker jag och han upp till mormor och morfar och moster och kusin i Norrbotten, där vi stannar över helgen. Pappa blir kvar hemma, han ska på konferens fredag till lördag så det passar bra. Jag har hittills sett fram jättemycket mot det, men börjar nu känna mig lite ängslig eftersom jag ju måste ta alla nätterna själv. Förstår inte hur jag ska orka. Sannolikt blir det ju knappast bättre så länge vi är där... Jaja, det får lösa sig! Får väl sova om dagarna, men då hade jag ju helst umgåtts med "de mina" där uppe.

Se vilken stor kille vi har som försöker lära sig gå med köksstolar som gåstol!!

Alvin just nu

Alvin är förkyld igen och har tillbringat nästan en veckas nätter i sin barnvagn eftersom den är lättare för honom att ligga i när han behöver ha högt under överkroppen. Inatt fick han sova i sin egen, och i vår, säng igen och han verkade så nöjd. Vi också, tycker inte om att ha honom så långt bort... Tror att det är något på bättringsvägen också, för den här gången.

Trots många förkylningar och störd nattsömn så utvecklas han i en rasande fart. Det mest tydliga just nu är att han sedan en vecka ungefär går utefter möbler, och ibland skjuter han en köksstol framför sig och går med den som stöd. Det har hänt två gånger att han stått upp med stöd och plötsligt släppt utan att tänka sig för, men så snart han kommer på det så sätter han sig. Han går uppför trappan för egen hand, med oss beskyddande bakom förstås.

Några saker han tycker är särskilt roliga att göra är att slänga ner allt han hittar nedför trappen, eller ännu hellre i springan mellan trappan och räcket. En annan kul aktivitet är att krypa in och ut ur torkskåpet, ja allt i tvättstugan är superkul. Han har börjat lägga saker i saker, typ klossar i en hink osv. Han håller på att lära sig att lägga rätt kloss i rätt form i en plocklåda, dvs cirkel i cirkelhålet och trekant i trekantshålet. Men förutom detta är nog det bästa ändå att följa mamma o pappa hack i häl och stå överallt där de är!!

Det är oerhört skrämmande hur fort tiden går - om bara ett par veckor blir han ett år! Tänk, för ett år sen var jag supergravid och låg på soffan dagarna i ända, i spänd förväntan på vem som bodde i min mage. Jag älskade honom redan då men inte hade jag en aning om hur stor kärleken till ett barn kan vara. Den växer för varje dag - han skänker oss så mycket glädje genom att bara vara. Vi skrattar oftast gott åt hans upptåg, påhitt och finurliga ansiktsuttryck. Igår hade vi pusskalas på hallmattan, pappa låg på rygg och Alvin pysslade runt omkring. Med jämna mellanrum gick han och gav pappa en puss. Men så blandade jag mig i det hela och pussade pappa, jag tror Alvin blev lite svartis för plötsligt pussade han överallt vart han kom åt! Helt klart är att han tycker det är mysigt och/eller roligt när jag och pappa ger varandra ömhet av olika slag, det kan vara en kram eller en puss, Alvin ser nöjd och glad ut och vill oftast vara med.

Det här med vardagsliv och ordning och reda är ju inte helt enkelt, inte har det blivit enklare heller sen Alvin kom. Jag är aldrig helt nöjd med hur det ser ut här hemma, det känns alltid lite dammigt och stökigt. För att inte tala om tvättstugan som alltid svämmar över antingen av smutsig eller ren tvätt, eller båda sorterna. Sådana här perioder som vi precis nu gått igenom av extremt lite sömn så har jag bara ingen ork, jag måste prioritera och ge den lilla energi jag har åt Alvin. Sen är det jättefint väder ute nu så det känns ju som att man bör ta vara lite på det också. Och på kvällarna vill ju jag och Hans umgås de få timmarna som är kvar när han kommit hem. Oftast är det faktiskt han som lägger Alvin om kvällarna, det känns för mig väldigt skönt dels för att jag pysslat med honom hela dagarna, dels för att jag ju ser hur nära de kommer varandra. Alvin har knutit an till pappa lika mycket som till mig anser jag, och jag tror att det beror på att de fått en del egentid. Läggningen är ju nästan den enda lilla tid de hinner se av varandra på veckorna så den känns värdefull. De hinner busa och leka lite också - inte minst lika viktigt.

Idag är det superfint väder igen, jag tror det ska användas till att putsa lite fönster så kan Alvin leka på altanen samtidigt. I förrgår var vi ute i lekparken ett slag, gungor är roliga!

Aktuellt just nu är också att vi måste börja titta på förskolor och skicka in ansökan - hujedamig så otäckt!! Hur ska vi hitta det bästa för Alvin? Läste en artikel om detta med alla val vår generation ska göra gällande allt och vilken stress det blivit, särskilt när det gäller barn. Det går som en röd tråd från graviditeten, då rätt mödravårdscentral ska väljas, genom födandet, då valet ska vara rätt avseende vilket BB man ska föda på, via den första tidens barnvård, här gäller det att lotsa rätt bland BVC-alternativen, och så vidare till förskolan där den riktiga hetsen börjar för det är ju urviktigt att det är rätt - måhända kan fel val avgöra barnets framtida karriär?! Ja, iallafall i USA enligt artikeln, och eftersom allt vi gör mer och mer går åt det hållet så blir det snart nog så här också. Ojojoj, tänk den dag vi ska välja grundskola.... tur att det är många år kvar! Visst är det bra att ha stor valmöjlighet men det blir lätt prestationsångestladdat.

Nehej, kanske ska läsa lite om alla dagis jag tagit ut info om då, nu medan Alvin sover och innan skurhinken åkt fram....