Sårbar

Att få Alvin är det största som någonsin hänt mig i mitt liv. Det är också det viktigaste. Men samtidigt det mest skrämmande. Jag har aldrig känt mig så liten inför den enorma uppgift det innebär att vara mamma. Jag har aldrig förstått hur sårbar kärleken till mitt barn har gjort mig. Tills alldeles nyss.

Satt och surfade runt lite och letade en passande text till en film jag pysslar med. Hamnade på en blogg där texten fanns. Det var en annan mammas blogg. En mamma som fått uppleva inte bara den största lyckan i att få barn, utan också den största sorgen i att förlora ett barn. En helt levande liten son, nykär i tonåren, som tagit mopeden till sin flickvän. Mamman bad honom ta en halsduk innan han åkte. Det var det sista hon gjorde med honom. Han kom aldrig hem. Han dog på vägen i en olycka. Nästa gång hon såg honom var i dödens bleka sken på sjukhuset.

Jag kände hennes smärta och den var avgrundsdjup. Plötsligt rann tårarna mina utför mina kinder, tårar hon aldrig kunde gråta, smärtan var för stor. Så fruktansvärt vidrigt hemskt.

Jag ville inte läsa mer. Gick och tog upp Alvin som aningslöst lekte på golvet. Kramade honom hårt hårt, sa för tusende gången minst att jag älskar honom. När han fick lite spelrum tittade han på mig och rörde förundrat vid mina ögon med sina små undersökande fingrar. Strök längs mina våta kinder med händerna. Och så kramade han mig, älskade underbara barn.

När han var lika våt om kinderna som jag av mina tårar så förstod jag att det var dags att samla ihop sig - men det var faktiskt skönt att få släppa ut lite känslor för en gångs skull. Det ryms så mycket i mig som sällan kommer ut, det finns inte tid eller rum för det. Det var inte bara den andra mammans sorg som kom ur mig, det var lika mycket mitt egna dåliga samvete över att inte alltid orka räcka till för Alvin, min frustration över mycket, och så glädjen, glädjen jag känner varje dag över att ha fått bli Alvins mamma. Jag är så glad att han valde mig. För att det var han som valde, det tvekar jag inte på.