I onsdags klev jag och Alvin upp före sex på morgonen för att åka på konferens i Sandhamn med mitt jobb. Det blev första gången han åkte båt också. Trots för få timmars sömn var Alvin så oerhört duktig, han var idel solsken medan vi konfererade, blev trött emellanåt men somnade omgående i selen. På kvällen var det förstås lite bökigt att komma till ro, men jag lämnade sällskapet vid halv elva och kvart över sov han för natten. Men vaknade sju med djup gråt, han blev nog rädd när han inte alls kände igen sig.
Även andra dagen orkade han vara glad. Det blev värre när vi skulle åka hem. Jag förstod att han var trött, han hade sovit ungefär lika mycket på två nätter som han normalt gör på en, men aldrig anade jag vidden av vad det skulle innebära... Bilfärden hem är drygt en timme lång om det inte är nån trafik. Jag ammade Alvin när vi satte oss i bilen och såg till att han var svalt klädd och allt var bra. Jag hann köra tio minuter innan han började gråta. Det tilltog raskt och efter några sekunder var det tröstlös gråt och skrik om vartannat, på en motorväg där jag ingenting kunde göra. Alvin sitter bak i bilen så jag kunde bara titta på stackaren i spegeln. Jag svängde givetvis av på första bästa avtagsväg för att trösta, fick kyssa bort alla tårar han fällt och mötte en blick som var så ledsen, så ledsen... han såg nästan ut att skämmas för att han grät så, lilla vännen. Hjärtskärande. Han lugnade sig, tog tutten och vi fortsatte. Väl ute på motorvägen började han dock om.
För att göra en lång historia kort så stannade jag fyra gånger för tröst och amning men ingenting hjälpte mer än några minuter, han var så oerhört övertrött att han inte kunde komma till ro för att somna. Jag led alla helvetes kval och gjorde vad som stod i min makt för att hålla koll på rusningstrafiken som kommit igång på Essingeleden, medan pulsen och stressen rusade. Aldrig nånsin har min lilla bebis fått gråta så tröstlöst och det var det absolut värsta jag varit med om sedan han en knapp vecka gammal var så trött att han inte orkade suga när han låg vid mitt bröst. Resan tog gott och väl 1½ timme på grund av alla stopp jag gjorde, och sista milen trotsade jag all trafik och alla trafiklagar och nyttjade styrkan och farten vår bil har, det gick ordentligt fort. Väl hemma tog jag bara upp honom i famnen och lämnade bilen full med packning som den var. Jag släppte inte ned honom, han fick vara i min famn t o m när jag gick på toa, sen bar jag honom i sjal och dansade tills han helt utmattad somnade.
När det sen var dags för nattning kunde han inte komma till ro igen. Han grät till och med i famnen i selen, något som inte hänt förr, och jag kände mig verkligen helt värdelös som mamma och kunde inte hålla tillbaka mina egna tårar. Hade extrem ångest för att jag låtit honom gråta så, och var helt övertygad om att all trygghet han fått bygga upp nu försvunnit, nu skulle han aldrig våga lita på att jag alltid finns där igen. Men det hjälper ju föga att låta ens egna tårar väta ned hans kinder när allt han behöver är en övertygande och trygg mamma att somna hos, så jag gjorde till slut det jag har lärt mig lugnar honom, slog på stereon och samma skiva som alltid för att dansa till. Vid första tonen kände han igen den och lugnade sig, fem minuter och en melodi senare sov han. Snyftandes... det lyckades jag aldrig sudda bort. Jag bar upp honom i sängen och la mig med honom, så att jag kunde vara där när han vaknade och var ledsen. Det blev några gånger innan vi båda somnade, han i min famn. Men han sov natten igenom med ett par få matavbrott.
Även andra dagen orkade han vara glad. Det blev värre när vi skulle åka hem. Jag förstod att han var trött, han hade sovit ungefär lika mycket på två nätter som han normalt gör på en, men aldrig anade jag vidden av vad det skulle innebära... Bilfärden hem är drygt en timme lång om det inte är nån trafik. Jag ammade Alvin när vi satte oss i bilen och såg till att han var svalt klädd och allt var bra. Jag hann köra tio minuter innan han började gråta. Det tilltog raskt och efter några sekunder var det tröstlös gråt och skrik om vartannat, på en motorväg där jag ingenting kunde göra. Alvin sitter bak i bilen så jag kunde bara titta på stackaren i spegeln. Jag svängde givetvis av på första bästa avtagsväg för att trösta, fick kyssa bort alla tårar han fällt och mötte en blick som var så ledsen, så ledsen... han såg nästan ut att skämmas för att han grät så, lilla vännen. Hjärtskärande. Han lugnade sig, tog tutten och vi fortsatte. Väl ute på motorvägen började han dock om.
För att göra en lång historia kort så stannade jag fyra gånger för tröst och amning men ingenting hjälpte mer än några minuter, han var så oerhört övertrött att han inte kunde komma till ro för att somna. Jag led alla helvetes kval och gjorde vad som stod i min makt för att hålla koll på rusningstrafiken som kommit igång på Essingeleden, medan pulsen och stressen rusade. Aldrig nånsin har min lilla bebis fått gråta så tröstlöst och det var det absolut värsta jag varit med om sedan han en knapp vecka gammal var så trött att han inte orkade suga när han låg vid mitt bröst. Resan tog gott och väl 1½ timme på grund av alla stopp jag gjorde, och sista milen trotsade jag all trafik och alla trafiklagar och nyttjade styrkan och farten vår bil har, det gick ordentligt fort. Väl hemma tog jag bara upp honom i famnen och lämnade bilen full med packning som den var. Jag släppte inte ned honom, han fick vara i min famn t o m när jag gick på toa, sen bar jag honom i sjal och dansade tills han helt utmattad somnade.
När det sen var dags för nattning kunde han inte komma till ro igen. Han grät till och med i famnen i selen, något som inte hänt förr, och jag kände mig verkligen helt värdelös som mamma och kunde inte hålla tillbaka mina egna tårar. Hade extrem ångest för att jag låtit honom gråta så, och var helt övertygad om att all trygghet han fått bygga upp nu försvunnit, nu skulle han aldrig våga lita på att jag alltid finns där igen. Men det hjälper ju föga att låta ens egna tårar väta ned hans kinder när allt han behöver är en övertygande och trygg mamma att somna hos, så jag gjorde till slut det jag har lärt mig lugnar honom, slog på stereon och samma skiva som alltid för att dansa till. Vid första tonen kände han igen den och lugnade sig, fem minuter och en melodi senare sov han. Snyftandes... det lyckades jag aldrig sudda bort. Jag bar upp honom i sängen och la mig med honom, så att jag kunde vara där när han vaknade och var ledsen. Det blev några gånger innan vi båda somnade, han i min famn. Men han sov natten igenom med ett par få matavbrott.
Idag har han varit mer eller mindre sig själv, även om jag varit orolig för hur kvällen skulle bli. Han har varit trött ännu, men somnade in fint redan vid sjutiden. Första sovpasset var lite oroligt, han var ledsen i sömnen några gånger, men gick enkelt att trösta. Och nu sover han tungt, djupt och lugnt. Och mitt oroliga mammahjärta känns lite lugnare, och ångesten över att jag "plågat" honom har lättat.
Vi tog i alla fall en långpromenad till Jakobsberg idag i det fina soliga vädret. Alvin trivdes i sin vagn och lekte med sina saker - det är därifrån dagens bild kommer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar