Stövlarna fick en egen plats...

Idag var det så dags - första stunden på förskolan! Uppladdningen blev sämsta tänkbara, inte alls lugn och harmonisk som jag tänkt och planerat. Nej, i natt passade Alvin på att ha en av sina numer rätt sällsynta vaknätter. De senaste tre nätterna har han sovit i vår säng, han har inte velat eller kunnat sova i sin säng mer än de första timmarna, kanske ett efterspel av att vi var borta i helgen från honom. I alla fall, i natt var han allmänt stökig och skulle ha igång oss. Det blev inte mycket sömn. Jag fick sen väcka honom en timme innan vi skulle vara på dagis, och sen trilskades han förstås med frukost så att vi fick bråka om det och det slutade med att jag fick trycka i honom lite yoghurt, pressa ner honom i vagnen och med en smörgås i hans hand och en i min så travade vi iväg. Puh!

När vi väl kom fram så blev jag helt överrumplad av att mina ögon fylldes med tårar och hjärtat med vemod/glädje/kärlek, inte vet jag, men jag fick samla mig ordentligt för att inte fröknarna skulle se och undra vad det var för konstig mamma som kommer med gråten i halsen till dagis och inte därifrån...

Det är väl bara så att detta är en sådan stor förändring för oss. Jag tror av hela mitt hjärta att Alvin kommer stortrivas där när han väl vant sig. Men mamma då...?

Vi kände oss väldigt välkomna till avdelningen Gunghästen på Teknikvägens förskola i Kallhäll/Stäket. Som sagt, Alvins stövlar fick en egen plats, hans jacka och andra saker likaså. "Hans" figur överallt där är en elefant, så imorgon tar vi med hans mjukiselefant som mamma sovit med så får den vara där som en liten trygghet.

Till en början var han förstås väldigt försiktig och höll sig till mig... tills han fick syn på en boll! Sen var leken i full gång och han började utforska allt. Han kom till mig med jämna mellanrum för att tanka lite trygghet, men sen behövde jag bara rikta hans nyfikenhet mot något så var han iväg igen.

Pedagogerna verkar bra, ja allting verkar bra. Vi var där 1½ timme knappt och Alvin ville nog stanna kvar och leka utomhus i deras park men vi gick hem. Imorgon kanske vi stannar en stund ändå. Sen fick Alvin gå hela vägen hem och hålla mammas hand, sista biten ville han skjuta vagnen. Det är alltså inte längre än att Alvin orkar gå hela vägen med sina små ben!

Det är märkligt hur man fungerar. Nu när Alvin sover förhållandevis bra på nätterna så är man totalt helfärdig både på natten och dagen efter om han då mitt i allt har nån enstaka vaknatt! Det är helt obegripligt att vi har orkat ha det som vi haft det under så lång tid. Var kommer alla krafter ifrån??