Nej, absolut inte enkelt alls. Jag är oerhört frustrerad, rent ut sagt väldigt leds och uppgiven och ganska ledsen också. Mest hela tiden. Varför tänker ni nu, amning som är såååå mysigt! Jag håller med, jag älskar att amma och anser det vara en av de största gåvorna livet givit oss kvinnor - när det fungerar, när bebis växer som hen ska. Men sedan en tid så är det inte så för oss.
E är en uppmärksam och nyfiken flicka, tror lite mer än normalt. Har alltid varit. Nu, i den åldern då amningen krånglar för många av just den anledningen, så funkar det knappast alls för oss. Hon äter knappt nåt under dagarna och det börjar direkt hon vaknar. Då har hon oftast inte ätit på fyra-sex timmar men vill inte alls äta. Det dröjer ytterligare nån timme innan hon kan äta lite, liggandes i sängen.
Sen under dagen signalerar hon om och om igen att hon vill äta, men när jag lägger henne till rätta så äter hon max mjölk från en utdrivning, oftast mindre. Inte helt sällan under stor protest, jag kommer allt som oftast på mig själv med att jaga hennes mun med bröstet, hon slingrar sig som en mask och blir till slut arg. Och min frustration växer i takt med de oammade bröstens omfång. Så går hela dagen med otaliga matförsök utan någon stor framgång, tills kvällen kommer med påföljande natt - DÅ kan man äta ordentligt för då finns inget spännande att se! Ändå äter hon bara två-tre ggr från sju till sju.
Jag skulle egentligen bara ta det med ro, som en övergående fas, om det inte vore för det faktum att hon ju väger alldeles för lite. Hon behöver äta! Å andra sidan är hon väldigt pigg och glad och verkar utvecklas som hon ska. Det är så frustrerande! Just nu är vi ju dessutom bortresta ett par veckor så jag kan inte göra som jag brukar när det blir så här: ta ett par hemmadagar och bara amma och leva efter hennes behov och villkor - vilket givetvis dessutom ger mig dåligt samvete, jag borde göra vad jag kan för henne. Nu är vi iväg nånstans varje dag, nya intryck, nya människor. Jag bär henne i sjal mest hela tiden det går, det är väl det mesta jag kan göra nu liksom...
Har börjat mer intensivt med lite smakisar, idag lite gröt, en broccoli och lite potatismajspure. Hon gillar att äta, eller känna på maten som det mest handlar om nu.
Nog om amningsfrustrationen, flera av er känner nog igen sig o jag behöver främst heja-rop nu för att inte ge upp!
Hon utvecklas som sagt - nu vänder hon sig ideligen och obehindrat från mage till rygg och tvärtom. Drar upp benen frustrerat under sig och vill framåt! Men jag tror det dröjer innan hon kryper - hoppas faktiskt. Lugnare så.
Gonatt!
(bilden - jaaa en bebis som vill somna vid bröstet och hatar att åka bil, sövs om med bröstet i bilstolen sedan mamma lyft ur henne ur sjalen där hon somnat precis innan...)
Location:Kalix,Sverige
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar