Jag längtar varje kväll efter att krypa ned i sängen. Där flyttar jag undan henne några decimeter för att slippa ligga på kanten. Jag hinner bara lägga mig själv till rätta innan hon kryper tätt tätt intill och sticker ned sin lilla varma hand innanför mitt linne och säger sömndrucket "vill haaa". Nöjt lägger hon sig vid bröstet och ammar en snutt, sväljer girigt och mår så gott, så gott. Släpper sen taget och rullar över på rygg, fortsätter sova med de tunna små armarna ut åt varsitt håll och det mjuka håret spretande åt alla håll. Suckar förnöjt och trasslar in sina ben, som sprungit och hoppat hela dagen, i mina. Alltid nära, alltid kontakt. Helheten påminner henne om att hon är trygg, inte ensam, bara oändligt älskad och omhuldad.
Hon fyller två i januari. Normen säger att hon är för stor för att få trygghet via mammas bröst, så stor att hon bör sova ensam i egen säng i eget rum. Jag är tacksam över att vi struntar i normen och följer hjärtat, gör det som känns bäst för oss, så länge som vi tycker att det känns bra.
Denna vecka är amningens vecka och det anordnas flash mobs mm av ammande kvinnor som annars känner sig tvingade att gömma sig. Vilken märklig utveckling i ett så upplyst land som Sverige. Vad kan vara mer naturligt än en mor som förser sitt barn med närhet, trygghet, kärlek och föda? Vi ammar när det passar oss, det blir ändå inte så ofta nu men någon gång på dagen, alltid vid läggning, när jag går till sängs och så på morgonen. Vad skulle vara fel med det?
Det här inlägget tillägnas alla mammor som tvivlar i sin amning på grund av normer satta av andra. Amningsfrekvensen går ned i Sverige på grund av normen. Och det är sorgligt.
Location:Knektvägen,Järfälla,Sverige
