Alvin döptes i Kalix kyrka den 27 december. Det var ett, enligt mig, mysigt dop med Stilla Natt och Gläns över sjö och strand som psalmer, Cattis som läste Evangeliet och Jonathan som läste en text och Jan-Åke som tände dopljuset. Cattis och Jan-Åke är gudföräldrar. Hela hans namn är Alvin Hannes Martin Isaksson, Hannes är som en kombination av Hans och Anne samtidigt som det finns i Hans släkt, Martin finns i min släkt. Bodén fick han tyvärr inte heta, då det inte är mitt efternamn, och det gör ont i hjärtat. Det innebär att i vår del av släkten försvinner nu Bodén.
Alvin har vuxit väldigt mycket under tiden vi varit uppe, både fysiskt men också mentalt. Hans utveckling har tagit ett stort språng och han är med oss på ett helt annat sätt än förr. Just nu är han inne i ett utvecklingssprång som innebär att han upptäcker mönster och sin egen kropp, han suger mycket på sina händer och iakttar allt noggrant. Han härmar så gott han kan de miner och ljud vi gör till honom, och att räcka ut tungan är inte längre något problem. Han är verkligen en underbar unge, på alla sätt. Här en färsk film - se att han håller skallran först!!
Hm, han har nu inte bajsat sen nyår, då han å andra sidan bajsade först i blöjan och lurade mig att tro att det var klart, men när blöjan var borta sköt han igen - över mig, golvet, badkar, matta och duschdraperi hos moster. Han var SÅ nöjd sen. Det är väl normalt för dem att göra ifrån sig alltifrån dagligen till en gång per vecka, men jag börjar bäva för när det sker....
Det är sanslöst skönt att vara hemma igen, det kändes på samma sätt att komma hem som när vi kom hem från BB, total avslappning och lugn och ro. Trots att alla ju vill oss väl där uppe så blir det jobbigt, man är hela tiden på sin vakt och vill inte att någon ska känna att de "måste" hålla i Alvin för att vi inte har tid, och så allt detta åkande och sovande i olika sängar ideligen. Borta bra men hemma bäst, så sant som det är sagt. Se nedan hur skönt vi hade det första kvällen hemma.
Vi får förstås frågor om vi inte vill flytta upp igen, närmare släkten. Sanningen är att vi inte vill det, eller ja vi skulle så klart gärna vara närmare släkten, men vårt hem är här, det vi har byggt upp har tagit lång tid och det är ju först senaste tre åren kanske som det verkligen blivit "hemma" på alla sätt och vis, både jobb, hem och fritid. Visst är det oerhört tråkigt att vara så långt borta från familjen, vi sörjer varje gång vi måste skiljas, men vi skulle sannolikt inte trivas där uppe. Det känns också som att vi ger Alvin bättre möjligheter här, sorgligt nog. Det finns självklart nackdelar även för honom när det gäller det, men med gott föräldraskap tror jag inte det är värre här än i Norrbotten avseende dåligt sällskap och sämre skolor. Visst, vi kommer sakna den hjälp vi skulle kunna få avseende barnpassning, men jag är inte främmande för att köpa den hjälp vi ev behöver. Dessutom klarar alla andra det som sitter i vår sits, vi kommer också att klara det.
Vi hoppas bara att kontaktvägarna inte bara går åt ett håll så att vi hela tiden måste känna att vi borde åka upp och hälsa på utan att de som är där lika väl kommer ner. Annars blir det snart som att vi är här och hälsar på i vårt eget hem och det blir inte bra. Sen inser vi att vi nog aldrig kommer få skapa våra egna traditioner med julfirande i vårt hem och liknande, men det är en del av det vi får betala för att vi valt ett annat liv.
Nu tror jag Alvin vaknar där nere, ska gå ner och kika.
Lite senare
Nu har Alvin bajsat - och det var mycket!! Han är enormt nöjd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar