Det märks så väl på dig när du går in i en ny fas av utveckling. Du blir orolig, och vill bara vara nära nära, så nära du kan komma. Du gråter tröstlöst bara du anar att jag tänker lägga dig ifrån mig, om så bara för en sekund. Det vet ju inte du, i din värld kan det lika gärna vara för resten av livet, du lever här och nu och förstår inget annat. Du har svårt att sova, att somna in ordentligt, och det absolut bästa som finns är att snutta vid mitt bröst. De vanligtvis korta effektiva amningsstunderna på 10-15 minuter förlängs till det dubbla, men inte för att du äter mer eller långsammare, utan för att du vill känna närheten av bröstet, det räcker att det nuddar vid din söta lilla mun. När ingenting annat fungerar för att du ska finna ro att somna in om kvällarna får du somna på min bröstkorg med bröstet vid munnen, då finner du tryggheten du behöver så väl. Ditt fjuniga lilla huvud ligger där och rörs i takt med mina andetag, och den närhet jag känner till dig är gränslös. Närmre varandra än så här kommer vi aldrig igen, du blir bara större och snart ryms du inte på bröstkorgen längre. Det har gått så väldigt fort.
Det händer så mycket med dig nu, du tar dig igenom din utvecklingsfas på ett modigt och starkt sätt. Jag försöker hjälpa dig på de sätt jag förstår, men det är så ofta jag känner att jag inte räcker till, vad vill du när du brister ut i gränslös gråt trots att allt, som det ter sig i min värld, är bra? Hjälplösa lilla du, du är så beroende av att jag gör rätt och tolkar dina signaler. Men efter varje fas kommer du ut som en annorlunda, mycket större bebis, med nya färdigheter och kunskaper. Och jag har blivit en lite bättre mamma, som förstår dig lite mer. Vi utvecklas tillsammans, du och jag.
Igår skrattade du högljutt och kluckande för första gången. Åh det värmde mitt mammahjärta må du tro! Att en stor luftfylld boll kunde erbjuda så mycket glädje och locka fram ett sådant underbart ljud... jag satt på bollen och du i mitt knä, vänd mot mig. Vi tittade på varandra och så gungade vi, upp och ned, framåt och bakåt, från sida till sida - och du brast ut i skratt! Den stunden kommer skänka mig glädje under lång tid framöver.
I morse vaknade jag av att du ljudlöst låg och skrattade i din vagga, samtidigt som du visade vad du lärt dig senast: du hävde rumpan och benen så högt du kunde upp i luften och vevade och fäktade vilt med armarna. Du var fullständigt överlycklig över vad du kunde göra, det spelade ingen roll att dessa häftiga rörelser fått dig att återigen hasa ned längst ned i vaggan. Du log med hela ansiktet, du måste ha hållit på ett bra tag för av sömnen syntes inte ett spår och du brukar, liksom jag, morna dig länge och väl innan du är beredd att möta dagen. När du såg att jag vaknat och mötte din blick blev leendet om möjligt ännu bredare - mitt lilla lilla hjärta, du gav mig den bästa starten på dagen jag nånsin fått. Också denna stund kommer skänka mig glädje under lång tid framöver.
Du finner hela tiden nya favoritaktiviteter. Igår och idag har du lärt dig att dra dig upp med hjälp av mina händer, från liggande till sittande och från sittande till stående, och så tillbaka igen. Jättekul! Och du övar på att hålla i saker men det är ännu svårt, du har ju precis förstått att dina händer är dina och att du kan göra något med dem. Men mest håller du på att lära känna dem genom att ha dem i munnen med ljudliga smackar och slurpanden. Igår visade jag dig dina fötter och det möttes av stor fascination, oj är de också mina såg du ut att tänka. Jag var tvungen att pussa lite på dem, och kan du tänka dig, de både luktar och smakar som fötter gör...!
Det är alla dessa små stora stunder som vi har om dagarna som gör att jag orkar hjälpa dig att komma till ro kvällar som denna, när din pappa är borta och det bara är du och jag, när du sover fem minuter i taget och sen vaknar och det tar en kvart eller mer att söva dig igen, när du är så trött att du inte orkar med världen utan bara vill klamra dig fast vid mig så att allt annat blir omöjligt för mig, när jag väljer mellan att äta eller gå på toa då du somnat eftersom jag vet att det bara är fem minuter innan du vaknar och behöver mig igen, när minsta ljud väcker dig, eller när du hostar eller sätter i halsen så att tutten faller ut och det väcker dig, eller när mardrömmarna rider dig och du grinar till i sömnen....
....det är då mitt tålamod sätts på prov, efter många timmar av sövande och tröstande....
....men aldrig nånsin ska du undra om jag älskar dig, aldrig nånsin ska du sakna min kärlek, aldrig nånsin ska du söka trygghet nån annanstans för att du inte funnit den hos mig eller pappa.... mitt lilla lilla hjärta. Utan att ens förstå det skänker du mig den största kärlek, glädje och värme livet har att ge. Hjärtat mitt, med dig fick livet en ny innebörd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar