En mamma i karriären

Jag har börjat jobba! Gjorde idag min andra arbetsdag! Det är en skum känsla, att åka iväg på morgonen utan att oftast ha fått snusa Alvin. Och det är jobbigt att höra honom i telefonen under dagen, jag längtar så efter honom. Allra värst är dock att se små barn överallt, jag ser honom i alla! Och längtar... Tyvärr är han inte riktigt kry, han hade feber igår och har varit väldigt svårsövd igår och ikväll. Sannolikt har det väl att göra med att han är lite krasslig av nåt vi inte ser några andra tecken på. Men samtidigt så inser vi ju också att det nog är en större förändring än han ger uttryck för, detta att jag varit hemma nästan varje stund i hela hans liv hittills, och nu helt plötsligt ses vi ett par timmar per dag. Det kanske tar sig uttryck i kvällsoron, vad vet vi? Som vanligt får vi försöka hjälpa honom igenom även den perioden tills han vant sig. Det känns i varje fall väldigt skönt att han inte är ledsen om dagarna eller söker mig, han är fullkomligt tillfreds med pappa. De är ett sånt superteam, mina grabbar!

Förra veckan hittade jag en ny liten tand i hans mun, den nionde. Denna gång är det en kindtand som kommit, ajajaj vad det ska ha gjort ont... den är ju så stor. Men han har inte sagt nåt om det men däremot kanske varit lite orolig om nätterna.

Det är roligt också, att jobba igen. Det gick vägen att byta jobb, jag är jättestolt och glad att jag nu kan titulera mig chef. Det är förvisso för en liten grupp som är fem personer när vi är fulltaliga, eller om det var sex st? Det är i vart fall tre st som är föräldralediga just nu så vi kommer ha mycket gemensamt att prata om när de är tillbaka! Rollen som sådan känns inspirerande och rolig.

Jag vet att vissa tycker jag är komplett vansinnig som tar denna tjänst nu, medan Alvin är så liten och vi snart ska in i hämta-lämna-karusellen. Så ser inte jag det, och jag tror nog att vi ska få ihop det även sen när pappa också jobbar. Självklart kommer jag minska ned arbetstiden om det visar sig ohållbart att jobba 100 % sen, Alvin är viktigast.

Alvin och pappa kom och hämtade mig från jobbet idag, de tar längre och längre turer hemifrån. Well done!

Mmmm.... lillla lilla fjunhuvudet... jag vill mest bara krama honom när jag kommer hem, men han vill ju lattja. Igår när jag öppnade ytterdörren stannade han upp mitt i sin rörelse och bara började tokskratta, sen kom han tultande rätt in i min famn med en bamsekram. Aldrig har det väl känts så underbart att komma hem (ursäkta Hans)!

Förlåt alla föräldrar där ute men Alvin är sötast! I min värld. Han tultar omkring som bara den och springer nästan, han ger upp krypandet mer och mer och tar till det enbart när det inte finns nåt i närheten som han kan dra sig upp till stående mot. Han är så fullkomligt underbar!