Förlossningsberättelse - sent omsider...

Hittade denna berättelse, som jag skrev när vi låg inne med Alvin på Astrid Lindgrens när han var en vecka gammal, för tillmatning. Jag minns nu att jag började skriva redan när jag blivit inlagd på KS dagarna innan jag förlöstes, och oj vad jag nu är glad att jag skrev ned den. Här finns ju alla mina känslor från när han kom till oss, vårt underbara barn! Tyvärr blev jag tydligen avbruten mitt i en mening och kom mig aldrig för att fortsätta och avsluta berättelsen, och jag vill inte försöka göra det i efterhand. Jag är ändå så glad att jag har texten kvar!

2007-10-25

Så har man tillbringat sin första natt som inlagd på sjukhus. Igår var en väldigt omtumlande dag som ledde fram till detta och till att vi imorgon blir föräldrar!!!

När barnmorskan i förrgår upptäckte att pyret låg i säte bokade hon in oss på KS för en undersökning. Vi hade bestämt oss för att inte åka härifrån utan att ha fått en tid för kejsarsnitt, men tänkte att det nog blir nästa vecka eftersom ingenting är riktigt akut. Hans föreslog att vi skulle ta med våra packade BB-väskor som förra gången, bara utifall att, men jag sa att nej, detta skulle nog gå fort…

Väl här tyckte läkaren, en ung duktig tjej, att moderkakan såg ut att ligga delvis för öppningen!! Vi visste ju att den ligger i framkant men har flera ggr fått bekräftat när vi frågat att detta inte utgör något problem samt att den inte ligger för öppningen. Nu hade pyret också vänt sig igen och låg åter i tvärläge visade ultraljudet. Läkaren ville dubbelkolla moderkakans läge med en ytterligare doktor. In kom en man som efter ett yttre ultraljud även ville kolla vaginalt. Puh, jobbigt men inte alls så jobbigt och hemskt som jag föreställt mig. Han konstaterade också att moderkakan ligger misstänkt långt ned och remitterade mig till fostermedicinska enheten där de har en speciell ultraljudsenhet också.

Där blev vi mottagna av chefsläkaren, en mycket professionell och erfaren man. Han kikade först externt men sen även vaginalt länge och väl. Först konstaterar han att pyret ligger rätt med huvudet nedåt, från att för någon timme sedan ha legat i tvärläge!! Vi trodde ju knappt våra ögon, har han så gott om plats??
När han var klar lät han meddela att här fanns inte tillstymmelse till någon öppning för pyret att komma ut igenom. När vi tittade på skärmen ser vi plötsligt hur pyret buffar och grejar mot moderkakan där öppningen egentligen skulle ha varit, lille vännen, han försöker ju göra som han ska men han kan ju inte! Stackars plutt.
Läkaren sa att det han såg är så ovanligt som 1,6 promille statistiskt sett, dessutom ligger inte moderkakan plant och jämnt längs en vägg som det ska vara, utan som en hästsko, böjd runt öppningen. Han såg också nåt, en ojämnhet i moderkakan, som inte ska vara där och som han inte visste vad det var. Han tog en bild som han printade och vi fick gå tillbaka till förlossningen igen.

Där väntade vi en stund, tills en biträdande överläkare kom och hämtade oss. Han var hyggligt upprörd över att detta inte upptäckts vid datumbestämninsultraljudet i v 20, det är där sådant här skall uppmärksammas för vidare utredning. Kort sagt kan man väl säga att vi befunnit oss i risk att få väldigt stora blödningar vid förlossningens start med risk för både mitt och pyrets liv som följd. Han skulle anmäla detta internt och även till ultraljudsenheten som gjort vårt första ultraljud, och menade att vi är fria att göra vad vill av det därefter. Lät som att han tycker vi skall anmäla det.

På grund av att det var så unikt, hur moderkakan ligger, bad han allra ödmjukast att för sitt eget intresse och fortbildning få kika själv med ultraljud, vilket han fick. Därefter avrådde han kraftigt från att jag skulle åka hem med den långa väg vi har hit hemifrån, om något händer och jag börjar blöda är det riktigt akut. Så han skrev in mig och vi fick veta att snittet blir på fredag, ett s k subakut snitt eftersom det inte finns några tider för planerade kejsarsnitt. Vi kommer få komma in när operation får en tid ledig helt enkelt. Han sa också att detta inte är ett standardmässigt snitt eftersom läget är som det är, utan att någon erfaren kirurg måste göra det. Troligen kommer jag förlora mycket blod, uppåt två liter eller mer, men stannar det under två liter behöver jag inte få någon transfusion (de försöker undvika det så långt det går p g a smittorisken). Läkaren var mycket mån om oss och erkände att han var extra försiktig som skrev in mig och att han säkert får skäll för det men att han tycker det är värt det.

Jag fick mitt vita plastarmband med personnummer på mig och sen fick vi åka till antenatalavdelningen där gravida med någon form av komplikation ligger inlagda, i samma korridor som de som precis fått sina små – här kryllar av små bebisar!!
Fick ett rum nr 3 som är ett dubbelrum men här var nästan fullbelagt så Hans kunde dessvärre inte stanna över natten. Vi installerade oss lite och sen åkte Hans hem för att hämta mina grejor – tänk att det ändå blev så att vi behövde dem…

Efter någon timme kom Hans tillbaka och vi myste framför TVn, fick en CTG-kurva på pyret och han har inte varit så aktiv på mycket länge – pulsen varierade från 120 till 190 och han kickade CTG-dosan flera gånger så den var på väg att åka all världens väg!! Det mesta kändes rätt ok, vi var ännu ensamna på rummet och jag började vara lugn i förvissningen om att det nog skulle fortsätta så i alla fall i natt. Men precis när Hans var på väg hem för att sova lite så kommer en tjej in… för mig blev det för mycket och hela dagens anspänningar bara sköljde över mig, tårarna bara forsade och jag visste varken ut eller in men det var ingen idé att försöka hålla emot. Hans mådde inte heller bra på något vis. Men till slut hade jag samlat mig så pass att jag fattade beslutet att be om en insomningstablett och låta Hans åka.

Tog på mig min iPod och försökte komma till ro. Men icke! Tjejen bredvid hade lampan tänd länge, hon har blödningar och är i 25 veckan så de satte dropp och gav mediciner. Stackars tjej, det var på nåt vis en tröst att jag ju ändå ligger här och bara väntar på att få min lilla bebis som är helt klar! Men jag kunde inte somna förrän vid två skulle jag tro, och har sen sovit väldigt orolig i en säng som knarrar för minsta rörelse och med plast under lakanet som gjort att man känt sig kladdig hela tiden och nästan fastnat i lakanet. Vaknade förstås sju av ingen anledning alls, så nu har jag ätit frukost och väntar på ronden. Sen ska jag försöka sova lite till, är så sjukt trött o behöver ju krafterna tills imorgon när pyret kommer!!

I eftermiddag kommer Hans äntligen tillbaka i alla fall. Han får inte stanna över natten, men kommer vara här vid åtta imorgon bitti igen, någon gång därefter kommer snittet bli. Börjar kunna ta in det nu och det känns skönt, paniken är borta. Kanske kan jag t o m sova i natt??

//ABI 09.00

2007-11-04

En dryg vecka har gått sedan Pyret kom till oss på riktigt. Det har inte riktigt blivit som vi trott och hoppats på, faktiskt ganska långt därifrån.

Alvin, vi tror att han heter så, var lugn och fin sin sista dag i magen. Jag vaknade halv sju av mig själv, och Hans kom tidigt, vid sju på morgonen, till oss. Då fick jag duscha och få på mig den särk jag skulle ha för operationen, öppen i ryggen för att enkelt få dit spinalbedövningen. Jag fick dropp och en kateter till urinblåsan – obekvämt att få men bekvämt att ha! Behövde inte gå på toa! Vi fick in en sån där genomskinlig sak som man hittills bara sett på bild och film som bebisen skall ligga i, oj vad det kändes härligt! Där skulle vårt Pyr ligga alldeles strax!!!

Det började kännas spännande och pirrigt, inte så nervöst dock. Vi visste inte när vi skulle få komma in på operation eftersom det ej fanns någon tid för oss att bokas, utan vi fick ligga och vänta på en s k slot-tid. Sköterskan var ändå hoppfull om att det borde absolut bli innan lunch. Det såg också ut att bli så, de kom in och sa att nu skall vi åka – bara för att i nästa sekund blåsa av: ett stort trauma hade kommit in och självklart fick det gå före mig. Ny lång väntan, oj vad lång… men vid ettiden slutligen fick vi åka iväg. Jag liggandes på sängen och Hans i släptåg. Hans fick en ”rymddräkt” och mössa på sig, och jag fick mössa. Vi ligger och väntar utanför operationssalen och hör att ”blodet försvunnit” som de beställt åt mig – de hade många gånger tydligt förklarat att på grund av moderkakans läge fanns det stor risk för stora blödningar för mig så 4 enheter blod hade beställts (4 liter). Det var förstås en skrämmande tanke men ändå ingenting jag fokuserade särskilt på.

Naturligtvis blev det överväldigande och nervöst att vänta, det föll många tårar från mig ju närmare operation vi kom, det började gå upp för mig att jag skulle opereras och vad resultatet skulle bli blev nästan underordnat – tvärtom hur jag fram till dess känt.

Till slut hade nytt blod kommit och vi rullades in på operationssalen. Grönklädda människor med huvor liknande de islamska slöjorna på huvudet vimlade runt i rummet, pratade med mig, presenterade sig och sin roll och var allmänt trevliga och mjuka. Både jag och Hans var rejält stressade, detta var så kliniskt och omysigt och långt från vad vi drömt om. Nånstans mitt under förberedelserna sa jag att detta vill jag inte göra om, hur kan människor föredra snitt? Vi fick information exakt om vad som skulle ske, jag fick ytterligare dropp satt och ingången för ev blod – som hängde där och väntade på mig mitt framför näsan nästan – byttes då den gamla inte var tillräckligt bra, nytt stick alltså. Jag fick syrgas, kändes inte alls faktiskt.

Väntan inne på salen blev rätt lång, beroende på att de väntade in alla nio som skulle vara med inkl två specialkirurger i och med att detta var ett ”icke-standard” snitt som skulle göras. Det visade sig att huvudkirurgen var en av dem som tog ultraljud på mig i förrgår när vi kom in och det kändes plötsligt lite tryggare med åtminstone ett känt ansikte som dessutom varit in och tittat exakt hur det såg ut därinne.

Så kom tillfället när spinalbedövningen skulle sättas, när alla slutligen var på plats. Jag var lite orolig för detta redan innan men det var sju resor värre än jag nånsin tänkt mig. Först baddade de hela ryggen med IS-kalla bomullstussar med sprit skulle jag tro, har aldrig i mitt liv upplevt något så kallt… sen kom sticket och sedan en förlamande känsla längs ryggraden när bedövningen sköts in. Alla mina instinkter sa mig att detta är inte rätt, detta är fel, jag blir förlamad, hjälp… varpå jag bröt ihop fullständigt och bara hängde över Hans med tårarna sprutande, närapå i chocktillstånd… Det tog väl ca 15 sekunder så hade jag ingen kontakt med kroppen från bröstkorg till tår. Jag kunde vicka på höger fot men inte vänster, jag kände beröring men inte kyla eller smärta. De la mig ned på britsen och kollade att jag ingen känsel hade och konstaterade att bedövningen tagit mycket bra. Sånt är ju svårt att lita på när man vet att de sekunden senare ska snitta upp hela magen på en… Läkarna meddelade att de skulle göra jobbet så snabbt det var möjligt för att minimera blödningarna, ok sa jag, gör det bara bra också…

Jag och Hans fick ett grönt skynke uppsatt framför ansiktena så att vi inte skulle kunna se vad som skedde längre ned, vi pratade lite, jag kände hur det rev och slet och bökade i magtrakten, vi hörde hur det slurpade av något vi antog var fostervattnet som sögs ut – och sekunden senare hörde vi ett par gnyenden och svaga skrik och läkarna sa grattis – vår son var ute!! Jösses mina ögon tåras bara nu genom att tänka på det… De visade upp honom för oss en kort sekund, det var den sekund det tog för Alvin att bli det viktigaste i mitt liv och den som stal mitt hjärta från Hans… men de delar kärleksfullt på det. Alvin är född kl 14.17 2007-10-26 och vägde 3.650 g och var 53 cm lång – ingen liten kille men helt perfekt proportionerlig och underbart fin. Min andra tanke var ”oj hur har han kunnat rymmas i min mage, det här känns overkligt, var det en liten bebis som bott där inne?”.

Hans följde med barnmorskan ut och tog hand om Alvin medan läkarna sydde ihop mig. I töcknet hörde jag att de konstaterade att jag knappt förlorat något blod, 500 ml, och därför inte behövt få någon transfusion, oj så skönt.

När Hans kom tillbaka med Alvin i famnen var de så fina, Hans så stolt och samtidigt överrumplad och lättad över att detta nu var över, all oro och väntan, alla oväntade besked, min smärta och vår stress. Denna stund kommer jag alltid vårda ömt i minnet, min lilla alldeles nya familj. De personer jag älskar mest av allt i livet. Ja, det var så stort att det inte låter sig beskrivas med ord. Allting annat förlorade sitt värde, allt runtomkring försvann. Jordens mittpunkt satt bredvid mig och vi var bara så lyckliga.

Efter en stund, under vilken jag syddes ihop och tvättades ren, var vi klara för att åka vidare. Hans fick placera Alvin i sin lilla bebisbalja, och sen bar det av till uppvaket där jag skulle ligga under observation medan bedövningen släppte. Jag fick pulsmätare och automatisk blodtryckskontroll på mig och bebis i baljan bredvid. Vi kunde inte få nog av honom och jag fick ÄNTLIGEN upp honom på mitt bröst – har aldrig känt något mer underbart. En varm liten perfekt bebiskropp som bara låg där och andades… Vi andades ut och kände lugnet sänka sig, all anspänning och nervositet blåstes bort för varje andetag.

Min livmoder kontrollerades varje kvart och verkade dra ihop sig som den skulle, allt verkade så bra. Bedövningen släppte allteftersom och klåda inträdde istället, över hela kroppen mer eller mindre. Så efter någon timme var jag färdig och vi rullades till BB.

Nu i efterhand minns jag inte mycket av det första dygnet, jag var sängliggande hela tiden och fick bebis till mig då och då, jag minns att vi tittade på honom mer eller mindre hela tiden och bara njöt av hans närvaro. Alvin sov som en stock i princip hela dygnet och gjorde inget väsen av sig. Pappa fick byta några blöjor, barnbecket började komma ut ganska omgående. Mamma sov lite nu och då. Vi hade lyckats få ett rum där Hans kunde stanna över, men jag minns inte om Alvin sov med mig den första natten eller ej, men jag tror nog det. Hans närvaro skänkte mig lika mycket trygghet som min skänkte honom.

Dagarna därefter förflöt som i ett töcken, Alvin började amma lite smått men det var inte mycket, och han sov ännu mest hela tiden, inte minst vid bröstet. Hans tredje dag utanför min mage vägdes han och där började en ny resa för oss – han hade gått från 3.650 g till 3.220 g, för mycket. Dessutom hade han blivit lite gul men inte farligt fick vi veta. Vi hade innan blivit informerade om att vi nog skulle kunna åka hem den dagen men planen ändrades snabbt och vi fick bli kvar. Ett stadigt matningsschema sattes upp och Alvin skulle också få tillägg, mjölkersättning, ett par gånger per dygn. Ännu kändes inte pressen så hård, men sämre tider väntade ju…

Under natten som kom tyckte vi att det började flyta rätt bra, Alvin åt ganska bra och amningen var till synes igång. Men vid vägningen visade det sig att vikten minskat ytterligare 20 g och vi blev ordinerade en natt till, med kraftigare tillmatning. Jag började känna mig smått desperat och instängd, hade inte på en knapp vecka andats frisk luft eller knappt ens sett dagens ljus. Lite deppig var jag också. Och ledsen över att mitt lilla hjärta inte ville äta som han skulle, så snart han kom till bröstet ville han somna och vi fick i princip plåga honom med kalla blöta handdukar för att han skulle hålla sig vaken. Vi stannade självklart ändå kvar, lillen går före våra behov i alla lägen. Dagen därpå, efter en natt som känts ok, hade han gått upp 30 g och vi fick åka hem på kvällen. Det var fullständigt underbart att komma hem – som att komma ut från ett fängelse. Vi kände båda harmoni och glädje, livsandarna återvände. Att få sitta i sin egen soffa och se sin egen TV utan att en massa folk kom och sprang in och ut ur rummet för att ta temp, kolla matstatus, känna på mage, diskutera strategi osv – ja att få tillbaka ett hyggligt normalt liv. Alvin var till en början också väldigt harmonisk och åt men somnade förstås nu och då vid bröstet. Min mjölk flödade och jag lyckades pumpa ur lite för hand men oj vad jobbigt och tidskrävande!

Så kom natten, och vi försökte enträget få Alvin att sova i sin vagga jämte vår säng, eftersom det kändes som att vår säng var för mjuk och risken för stor för att han skulle rulla ned för nära oss. Men Alvin ville inte alls, han var otrygg och behövde vår närvaro. Han ville inte äta och vägrade sova. En fullständigt kaotisk natt. Vi var helt slut alla tre dagen efter. Den andra natten blev något bättre, Hans hade varit och