Sårvård efter förskolans slarv

I tisdags när jag hämtade Alvin på dagis berättade en av pedagogerna i förbigående att Alvin blivit väldigt röd i rumpan eftersom han bajsat när de varit utomhus och ingen har märkt det, han har heller inte sagt till. Jaha tänkte jag, sånt kan ju hända. Jag reagerade över att han var väldigt grinig och grät dels över att han inte ville åka hem (brukar han inte göra) och sen på vägen hem bröt han samman över flera småsaker trots att han fick åka bob. Min tanke rörde sig i riktningen att han var på väg att bli sjuk.

När jag kom hem tog jag av blöjan som de satt på honom på dagis, genomfull av kiss. Kikade på rumpan - och blev förfärad när detta var vad jag fann:

Jag har ALDRIG sett en så illa medfaren rumpa! Eller rumpa, det är ju på insidan av låret. Och han var SÅ ledsen, grät och hade så ont. Insåg att det ju var detta som gjort honom så ledsen och grinig, stackars stackars liten...

Jag begriper inte hur det har kunnat gå så här illa, själva rumpan var det ingen fara med utan såren är som sagt på låren. Jag gissar faktiskt att personalen inte rengjort där som de borde ha gjort.

Sedan dess har Alvin inte fått ha nån blöja vare sig på dagen eller på natten. Dagarna visste vi skulle gå bra för han har ju sedan länge varit utan hemma och kommit och bett om en blöja när han ska kissa eller bajsa, men nätterna trodde vi skulle bli problematiska med nedkissade sängar. Döm om vår förvåning nu fem torra nätter senare! Inte en enda olycka, och nu tycker han det är skönt att vara utan blöja när han ska sova.

Hans pratade med dagispersonalen dagen efter det inträffade och påpekade att det ju faktiskt handlar om öppna sår och att det är absolut blöjförbud på honom nu förutom de korta stunder då han ska göra ifrån sig. De var förstås förtvivlade senare när jag hämtade honom och de hade sett hur det ser ut... med rätta ska de vara förtvivlade tycker jag, om än att jag kan ha förståelse för att de missar ett barn som ej säger till när han bajsar utomhus. Dock undrar jag om de inte haft någon uppsikt över honom de tio minuter minst som han brukar ta på sig att bajsa, tio minuter då han går undan och säger "gå bort från här" närhelst någon kommer i närheten eller bara tittar på honom.... det gör mig ju lite orolig förstås. Mindre förståelse har jag för att de har tvättat honom, sett såren och sen ändå satt på honom en ny blöja! Som att trä en plastpåse över öppna sår!

Under veckan som gått har vi sen haft flera diskussioner på dagis om hans blöjande eller inte. Jag är fast i min ståndpunkt att han är torr hemma nu och därför kan inleda samma övning på dagis. De hävdar att det är för tidigt eftersom han inte vill göra ifrån sig på potta/toa. Jag står på mig, vägrar sätta på honom varaktig blöja nu igen, det skulle bara förvirra honom mer. Vad är skillnaden mellan att sätta toabarn på toaletten med jämna mellanrum eller när de ber om det, och att sätta på ett barn en blöja med jämna mellanrum eller när han ber om det? Men än så länge har Alvin inte börjat säga till om blöja på dagis, det är ju ännu så nytt för honom där, men jag tror att det kommer om de bara uppmuntrar honom och ger honom tid.

Såren, ja de har plågat honom hela veckan. Han har gråtit så snart de ska tas om hand, han har inte kunnat gå ordentligt utan gått bredbent, och när han bajsade första gången så stod han och grät. Han har varit klart allmänpåverkad och haft väldigt nära till tårarna hela tiden. Det har helt enkelt varit så himla synd om honom. Nu är det på bättringsvägen, börjar läka ihop bra och verkar inte göra så ont längre.

Jag kommer ta upp detta och en del andra saker på vårt utvecklingssamtal under våren. Dagispersonalen är generellt fantastiska och engagerar sig massor i barnen, det är ett bra dagis vi har, men senaste månaderna har vissa försämringar märkts vilket jag inte gillar. Dessutom ska de inte motarbeta oss föräldrar när vi t ex vill hjälpa våra barn att slippa blöjorna - om de är torra hemma. De ska hjälpa barnen ytterligare. Men jag har varje dag jag gått hem denna veckan känt mig nedslagen och osäker på om vi verkligen gör rätt, trots att jag innerst inne vet att vi gör det.