Syskonkärlek

Till slut blev Emelie så pass stark o bra att vi fick åka hem, först på permis ett dygn men sen på riktigt. Det var vanvettigt skönt, vi hade en riktigt jobbig upplevelse sista kvällen då vår rumskompis - som för övrigt var en kollega till mig med son, vi har jobbat skrivborden bredvid varandra - son drastiskt försämrades och fem narkosläkare invaderade rummet och jobbade en timme med honom innan han för tillfället var bra. Jag blev skrämd, tog Emelie från bröstet och gick ut i korridoren och grät. Det gör så ont att se de små ha det så jobbigt! De fick flytta ut från vårt rum men hamnade senare på barnintensiven. Nu är de också hemma igen och mår bra.

Första dygnen hemma var jättejobbiga, Emelie var fortfarande för trött för att vakna själv och äta, det blev mycket pumpande och jobb med nappflaskan. Ett dygn var hon helt som vanligt - bara för att två dagar senare åter igen bli slö. Sent den kvällen hade hon hö feber och jag åkte akut in till Astrids igen. Öroninflammation som en följd av RS blev slutsatsen och kl 3 på natten var vi hemma igen. Nu har antibiotikan fått göra sitt och hon är sig själv. Tror jag, jag har ju inte sett hennes friska jag så mycket. Men hon vaknar för att äta i alla fall och varje gång ler jag av lättnad. Oavsett klockslag.

Alvin är så glad att vi är hemma igen, han älskar verkligen sin syster och vill kramas och vara nära men är samtidigt så försiktig med henne.

I veckan var det sportlov och då fick Alvin inte vara på dagis p g a regler för barn med föräldralediga föräldrar. Jag fasade lite innan men det hade jag inte behövt, vi har haft jättemysigt tillsammans. Skönt!

Vardagen börjar återkomma och det är fantastiskt skönt. Men jag vågar inte andas ut, vilket är synd. Här och nu, en dag i sänder, vem vet vad som sker imorgon. Men nog måste väl vi ha haft vår del av elände för en tid nu?