Mot bakgrund av Försäkringskassans överklagan om gravidas rätt till sjukskrivning, se artikel
här, ska detta inlägg handla om hur min vardag just nu känns och ser ut.
Mina graviditeter, de som alltså inte slutat med missfall, har i stort sett varit bra. Jag har inte mått kräkilla, jag har funnit harmoni, första trimestern har varit sömnig, så pass att jag somnat på golvet eller vid bordet eller varhelst jag befunnit mig, andra trimestern har varit fantastisk, och tredje trött men lycklig. Så på det stora hela så trivs jag toppen med att vara gravid.
Men, vid min graviditet med Alvin upptäcktes det någon gång i mitten att jag har dubbla ljumskbråck, har fötts med det men aldrig märkt nåt eftersom jag hållit mig på en lagom vikt. När magen vuxit och ökat trycket nedåt så öppnas hålen i bukväggen, ett på var sida om venusberget, och det som finns där innanför trycks ut genom hålen. Utanpå är det mycket svullet och känns med fingrarna ungefär som om det låg ett ägg under huden.
Detta är ok så länge jag ligger ned eller kan sitta med benen högt och ha ryggen i lutning, så att inte trycket mot ljumskarna är så stort. Kan ni komma på något jobb som tillåter den arbetsställningen?
När jag istället står och går så tar det några få minuter innan jag får ont, och efter en halvtimme känns det som om hela underlivet ska sprängas. Helvetisk smärta. Så länge jag sitter är det ändå rätt lite smärta, men när jag ska resa mig så känns det som att jag ska delas på mitten - det tar mig några minuter varje gång att resa mig raklång.
Risken som finns med ljumskbråck är att tarmarna som trängs ut genom hålen, ska fastna och klämmas fast där. Då är det inte någon uppenbar risk för bebis som ligger i livmodern, men för egen del så är det ilfärd till sjukhus för akutoperation som gäller. Det är kanske ingenting man gärna hamnar i som gravid, operation är under alla omständigheter ingenting att rekommendera medan bebis är i magen.
Så jag undrar lite stillsamt... hur hade Försäkringskassan tänkt sig att jag ska kunna utföra mitt jobb när jag sista månaden inte kommer att kunna göra något som inte låter sig göras i ovan beskrivna arbetsställningar? Jag jobbar på bank, det är svårt att omplacera mig till ett jobb där med den arbetsställningen.
Hjälpmedel då? Nej. Det finns ljumskbälten - anpassade för äldre män, absolut inte för gravida kvinnor. Det finns ingenting som kan hjälpa. Ingenting, utom vila och rätt kroppsställning.
Åtminstone en av de fyra gravida som nekades sjukpenning av FK led av ljumskbråck. Någon annan av foglossning, osv. De överklagade och vann. Nu överklagar FK deras vinst. Trots att de hade betydligt tyngre jobb än det jag har. Varför? Jo, det gamla klassiska: graviditet är ingen sjukdom. Nej, jag håller med om det, graviditet är nog det mest underbara tillstånd man kan vara i, åtminstone om man får ha graviditeter som mina, och det är kanske det mest naturliga tillstånd en kvinna kan befinna sig i. Men det hindrar dock inte att den egna kroppen kan ha begränsningar i sig själv som inte märks förrän under just graviditet, begränsningar som påverkar det dagliga livet och i vissa fall faktiskt gör det oerhört svårt och knappt uthärdligt att vara på benen.
Visst finns det säkert sjukskrivningar av gravida som kan ifrågasättas på ett eller annat sätt, men här slår det så oerhört fel. Alternativet till sjukpenning är havandeskapspenning, vilket beviljas de som har så pass fysiskt tunga jobb utan möjlighet till omplacering, övriga får det nästan aldrig. I mitt fall är det knappast troligt.
Ja, jag vet inte om jag ska oroa mig. Jag var helt sjukskriven de sista tre veckorna med Alvin i magen, låg i soffan och gjorde ingenting. Nu, i snart åttonde månaden, har jag oerhört ont, men inte helvetiskt ont hela tiden. Jag kan dock inte göra så mkt, gå ut och ta en promenad är uteslutet, vara i stallet är uteslutet, allt som kräver att jag går eller står är inte möjligt. Jag får ingen frisk luft, om det inte går att sätta sig ned var femte minut. Hemma kan jag ju sätta mig så snart jag får ont, som nu efter att ha tömt tvättmaskinen, men ute är det svårt - och det lider jag mest av eftersom jag är van att vara ute mycket. Ser blek och glåmig ut och har väldigt lite energi, ja så som det brukar bli om man stänger in sig. Ändå mår jag ju väldigt bra!
Jag kämpar på på jobbet och har som mål att jobba november ut åtminstone. Kommer jobba hemifrån en dag varje eller varannan vecka framöver. Just nu är det delvis en ekonomisk fråga - måste buffra mer pengar om det skulle bli så att FK får som de vill och jag blir utan sjukpenning december och januari. Min läkare har sagt att jag bara ska ringa honom när jag vill gå hem, men vad hjälper det?
Bara vänta och se...
Sist jag var till barnmorskan fick jag i uppdrag att komma ikapp i tanken att jag faktiskt snart ska få en bebis. Hon tyckte inte att jag riktigt tagit det till mig, och det stämmer nog, ett drag av självförsvar antagligen för att det inte ska göra ont om det går snett. 
