Mamma o son leker...

Schleich-djuren och fordonen är så himla fina - de har massor med olika varianter på hästar så jag bara måste ha några till!

...eller, ja, Alvin måste det, förstås... inte jag....

En scharlakansröd kille

Igår när jag gick och la mig, så hann jag precis somna så kom Alvin farande och la sig "skeden" - eller "nära" som han säger - och skulle sova med mig. Jag kände på bröstkorgen för att avgöra om han hade feber, och fann att han var helt knottrig. Jösses, fryser han så, var min första tanke. Men sen kände jag att det inte kunde vara bara gåshud, så jag tände upp och konstaterade att han var helt prickig, hela han men mest på bröstkorgen. Tidigare på dagen hade vi undrat över hans mörkröda stekheta kinder, nu började jag ana vad det handlade om... för säkerhets skull gick jag o sov i ett annat rum, tills vi visste säkert vad det var ville jag inte riskera att få ngt som inte är bra för bebis.

In till närakuten idag, prover visade streptokocker som givit scharlakansfeber på Alvin = antibiotika, medan mitt prov var negativt. Skönt! Däremot inställt kalas, lilla killen lite besviken men har blivit kompenserad med ett nytt tåglok.

Doktorn undrade också över Alvins stora halsmandlar, och efter den här sjukomgången känner jag mig tillfreds med beslutet att låta operera dem. Han har fått sova så himla dåligt, så snart han somnar så snörvlar och snarkar han så att han till slut väcker sig själv, han får kämpa enormt för att kunna sova. Antagligen är det väl dem det beror på att han också alltid blir i behov av antibiotika när han blir förkyld, det är ett ytterst fåtal gånger som förkylningen gått över av sig själv. Oftast har det blivit halsfluss av det hela. Så även om det är obehagligt att låta söva honom för ingreppet så känns det rätt nu.

Nu håller jag fingrar och tår för att jag får fortsätta vara utan streptokocker den här gången!

Happy Halloween!

Igår gjorde jag och Alvin denna lykta - visst är den fin?! Aldrig gjort en sån förr, men det är rätt stämningsfullt när den är tänd. Inga barn var och busade hos oss i helgen dock, konstigt för det brukar de alltid göra. Vi hade laddat upp med godis - som vi fick äta själva... så synd... ;-)

Hemläxa: shoppa till bebisen!

Sist jag var till barnmorskan fick jag i uppdrag att komma ikapp i tanken att jag faktiskt snart ska få en bebis. Hon tyckte inte att jag riktigt tagit det till mig, och det stämmer nog, ett drag av självförsvar antagligen för att det inte ska göra ont om det går snett.

En uppgift jag fick på vägen var att till nästa gång shoppa till bebis - ett perfekt uppdrag till mig ju... men det har suttit hårt inne. Tror jag har varit in på Lindex och KappAhl säkert fem-sex gånger innan jag slutligen hade nåt med mig därifrån: en rosa fleeceoverall med matchande tossor och mössa! Mössan adopterade Alvin och har haft den på sig till och från sen dess, så den får väl bli hans då...

Idag har jag köpt en Grobag - se bild ovan - från England. Jag minns att jag önskade att vi haft en sån till Alvin när han var mindre, men när vi kom på det så hade han vant sig vid att sova utan så det var ingen idé. Experterna menar att bebisar sover mycket bättre när de får sova i sovpåsar och jag är beredd att prova nästan vad som helst - utom sömnmetoder - för att få sömnen att fungera bra när prinsessan kommer. I en sovpåse får de jämn temperatur och en trång, ombonad känsla, lite som mammas mage. Tror det blir bra. Rosa så klart!

Ont skapar depp

Mot bakgrund av Försäkringskassans överklagan om gravidas rätt till sjukskrivning, se artikel här, ska detta inlägg handla om hur min vardag just nu känns och ser ut.

Mina graviditeter, de som alltså inte slutat med missfall, har i stort sett varit bra. Jag har inte mått kräkilla, jag har funnit harmoni, första trimestern har varit sömnig, så pass att jag somnat på golvet eller vid bordet eller varhelst jag befunnit mig, andra trimestern har varit fantastisk, och tredje trött men lycklig. Så på det stora hela så trivs jag toppen med att vara gravid.

Men, vid min graviditet med Alvin upptäcktes det någon gång i mitten att jag har dubbla ljumskbråck, har fötts med det men aldrig märkt nåt eftersom jag hållit mig på en lagom vikt. När magen vuxit och ökat trycket nedåt så öppnas hålen i bukväggen, ett på var sida om venusberget, och det som finns där innanför trycks ut genom hålen. Utanpå är det mycket svullet och känns med fingrarna ungefär som om det låg ett ägg under huden.

Detta är ok så länge jag ligger ned eller kan sitta med benen högt och ha ryggen i lutning, så att inte trycket mot ljumskarna är så stort. Kan ni komma på något jobb som tillåter den arbetsställningen?

När jag istället står och går så tar det några få minuter innan jag får ont, och efter en halvtimme känns det som om hela underlivet ska sprängas. Helvetisk smärta. Så länge jag sitter är det ändå rätt lite smärta, men när jag ska resa mig så känns det som att jag ska delas på mitten - det tar mig några minuter varje gång att resa mig raklång.

Risken som finns med ljumskbråck är att tarmarna som trängs ut genom hålen, ska fastna och klämmas fast där. Då är det inte någon uppenbar risk för bebis som ligger i livmodern, men för egen del så är det ilfärd till sjukhus för akutoperation som gäller. Det är kanske ingenting man gärna hamnar i som gravid, operation är under alla omständigheter ingenting att rekommendera medan bebis är i magen.

Så jag undrar lite stillsamt... hur hade Försäkringskassan tänkt sig att jag ska kunna utföra mitt jobb när jag sista månaden inte kommer att kunna göra något som inte låter sig göras i ovan beskrivna arbetsställningar? Jag jobbar på bank, det är svårt att omplacera mig till ett jobb där med den arbetsställningen.

Hjälpmedel då? Nej. Det finns ljumskbälten - anpassade för äldre män, absolut inte för gravida kvinnor. Det finns ingenting som kan hjälpa. Ingenting, utom vila och rätt kroppsställning.

Åtminstone en av de fyra gravida som nekades sjukpenning av FK led av ljumskbråck. Någon annan av foglossning, osv. De överklagade och vann. Nu överklagar FK deras vinst. Trots att de hade betydligt tyngre jobb än det jag har. Varför? Jo, det gamla klassiska: graviditet är ingen sjukdom. Nej, jag håller med om det, graviditet är nog det mest underbara tillstånd man kan vara i, åtminstone om man får ha graviditeter som mina, och det är kanske det mest naturliga tillstånd en kvinna kan befinna sig i. Men det hindrar dock inte att den egna kroppen kan ha begränsningar i sig själv som inte märks förrän under just graviditet, begränsningar som påverkar det dagliga livet och i vissa fall faktiskt gör det oerhört svårt och knappt uthärdligt att vara på benen.

Visst finns det säkert sjukskrivningar av gravida som kan ifrågasättas på ett eller annat sätt, men här slår det så oerhört fel. Alternativet till sjukpenning är havandeskapspenning, vilket beviljas de som har så pass fysiskt tunga jobb utan möjlighet till omplacering, övriga får det nästan aldrig. I mitt fall är det knappast troligt.

Ja, jag vet inte om jag ska oroa mig. Jag var helt sjukskriven de sista tre veckorna med Alvin i magen, låg i soffan och gjorde ingenting. Nu, i snart åttonde månaden, har jag oerhört ont, men inte helvetiskt ont hela tiden. Jag kan dock inte göra så mkt, gå ut och ta en promenad är uteslutet, vara i stallet är uteslutet, allt som kräver att jag går eller står är inte möjligt. Jag får ingen frisk luft, om det inte går att sätta sig ned var femte minut. Hemma kan jag ju sätta mig så snart jag får ont, som nu efter att ha tömt tvättmaskinen, men ute är det svårt - och det lider jag mest av eftersom jag är van att vara ute mycket. Ser blek och glåmig ut och har väldigt lite energi, ja så som det brukar bli om man stänger in sig. Ändå mår jag ju väldigt bra!

Jag kämpar på på jobbet och har som mål att jobba november ut åtminstone. Kommer jobba hemifrån en dag varje eller varannan vecka framöver. Just nu är det delvis en ekonomisk fråga - måste buffra mer pengar om det skulle bli så att FK får som de vill och jag blir utan sjukpenning december och januari. Min läkare har sagt att jag bara ska ringa honom när jag vill gå hem, men vad hjälper det?

Bara vänta och se...

Hösttur på cykel

Det är konstigt, vardagsmorgnar händer det aldrig i princip att Alvin vaknar innan sju. Dessutom vill han alltid ligga kvar i sängen länge då och myyysa. Men lördagsmorgnar - ja då vaknar han nästan alltid innan sju och har bråttom upp, och han vill ju inte stiga upp själv utan vill ha med oss. Suck....

Jaja, det är rätt skönt att komma upp tidigt och få en skön start på dagen. Även om jag oftast får ligga kvar o dra mig till nio i alla fall. Idag bjöd förmiddagen på fint väder, vindstilla och tio grader varmt. Vi drog på oss kläder och cyklade ned till båten som sedan förra helgen ligger på land. Alvin älskar att åka cykel, det är ett riktigt äventyr tycker han!

Just idag blev det lite för mycket äventyr, scouterna var ute längs samma väg o jag blev vittne till en otäck incident utan vuxna i närheten, två killar i sjuårsåldern som rök ihop ordentligt. Det slutade med att den ena drog omkull den andre, som redan då grät, och när han ligger ned på marken ihopkrupen i fosterställning sparkar den andre killen hårt på hans överkropp! Jag har aldrig sett ngt liknande, och tog isär de två varpå den ena killen lommar iväg svärandes. När jag väl får upp den liggande killen från marken ser jag att det är en grannpojke och han är så ledsen! Följde med honom hem och fick insikt i hur kloka småkillar är, bl a sa han "man ändras när man växer, ibland händer saker" och vi pratade om vikten av att man inte får göra så som den andre killen gjorde.

På vägen mötte vi den andre killen som omhändertogs av scoutledarna, och det var beklämmande, så liten men ändå så fylld av ilska och fula ord, han svor åt oss och ifrågasatte varför han skulle säga förlåt eller varför han skulle lyssna på oss, allt medan tårarna rann. När de sa att de nog får ringa hans föräldrar så att de får hämta honom så blev svaret "ja det blir ju mycket bättre av det" med stor ironi och nog lite rädsla i rösten. Jag ville nog helst ta hem honom, hans förutsättningar från hemmet kändes inte så roliga. Samtidigt så skrämmande hur vi föräldrar kan forma våra barn! Jag tror att det var så i detta fallet, jag kan i alla fall inte tro att det är ett normalt beteende som jag fick bevittna... men jag kanske är naiv?

I alla fall blev det en mysig cykeltur! Båten låg bra på torra land och Alvin fick kasta lite sten i vattnet - en favoritsyssla. Sen cyklade vi hem och åt lunch, lekte lite och så fick vi främmande. Alvin var tydligen trött för han somnade i min famn när vi satt vid köksbordet - det har inte hänt sedan han var lilliten... myyyys tyckte jag.

Min mage växer och lillan där i är aktiv, sparkar och har sig. Vissa dagar är hon helt lugn vilket gör mig nervös, men jag vet ju att det kan vara så. Vi är precis i början av sjunde månaden och jag mår bra. Lite ont i mina ljumskbråck förstås, men ryggen har nästan givit med sig sedan jag börjat gå hos en naprapat som hjälper mig. Idag fann jag att cykling fungerar även för ljumskbråcken, så jag ska hyra hem en motionscykel så kan jag ju röra mig litegrann i alla fall. Promenader funkar inte.

Nej lite vila nu medan Hans o Alvin är o handlar, sedan middag och en skön lördagskväll!

Att få vara så här lycklig är underbart!

Det har varit en helt fantastisk sommar som vi fick möjlighet att avsluta med årets absolut finaste båttur i augusti, det var kav lugnt långt ut i Mälaren och oerhört varmt, dessutom 24 grader i vattnet. T o m Hans badade, och Alvin premiärbadade på riktigt från båten - överlycklig för det.

Vi hade fem veckors semester var, varav fyra tillsammans, så Alvin fick vara ledig sex veckor. Det var inte en dag för länge, han klagade aldrig och upprepade hela tiden att han inte ville till dagis. Så nog var det så att han behövde få vara ledig länge med oss. Och vi med honom.

Men nu är det höst, och jag tycker ju mycket om hösten så mig gör det inget. Idag har jag och Alvin varit ute och promenerat på skogsstigar och andra fina promenadstråk i området, vi var nog ute i två timmar och bara gick och gick, stannade till och kikade på sniglar, snäckor och myror, kastade lite sten och hade det allmänt mysigt. Superhärligt!

Den största lyckan av dem alla, förutom Alvin, är den att vi har en liten bebis på tillväxt i min mage. Det är helt fantastiskt! Efter alla sorger i vår strävan att få ett underverk till så har vi haft lite svårt att ta till oss det, men efter ultraljudet för ett par veckor sen så är det nu verkligt. Vi är i sjätte månaden, och hon ska komma i slutet av januari! Det är en livlig liten tjej, hon sparkar ordentligt varenda dag, mkt mer än jag minns att Alvin gjorde. Jag mår lika bra som jag gjorde när Alvin låg i magen, men har ont förstås i mina ljumskbråck och i ryggslutet. Ljumskbråcken gör det svårt för mig att göra så mkt, jag får ont när jag står och går, men idag märkte jag att om jag går i Alvins takt så funkar det bättre.

Jag är mest bara harmonisk och njuter av tillvaron. Alvin har en mkt bra period i sitt liv, han är mest bara glad och kvittrar, leker och vill mysa. Sover bra, äter bra, trivs på dagis och verkar tycka att livet är toppen. En riktig liten surrkuse är han, pratar i ett om allt och ingenting.

Jag har inte ridit sen jag blev gravid, och det är jobbigt. Saknar enormt mycket att komma ut i naturen, det är svårt att ta sig för när man inte måste, liksom. Därför var det oerhört skönt att vara ute hela eftermiddagen idag!

Livet är underbart, och även de allra tyngsta perioderna går att vända till något gott, även om det självklart funnits stunder då jag tvivlat på det mesta.

Love what is ahead by loving what has come before...

Nya vårlökar

Det är så härligt när våren kommer och man har glömt vilka lökar
man satte i jorden i höstas!

Idag fick jag syn på denna i mitt land och kom på att jag satte
massor med nya lökar innan snön föll. Bakom den här ser det ut att
vara tulpaner, ska bli spännande att se dem!

Det är dags nu

Jag har inte packat undan bebisprylar som t ex nappflaskor, amningspumpar o mjölkuppsamlare. Jag har nog inom mig hela tiden tänkt att det inte skulle vara någon idé eftersom det ju fanns förhoppningar om fler bebisar. Sen gick det som det gick och nu får jag nog inse att det inte kommer hjälpa att sakerna är framme. Vilken sorg och smärta... men bebis kommer inte stanna hos oss förrän allt stämmer och fungerar. Så idag packade jag ihop allt och gömde undan det.

Det frammanade härliga, roliga och mysiga minnen att titta på alla sakerna. Som jag höll på och grejade, stinn som en omjölkad mjölkko med bröst som melonas gigante - ja nästan lika hårda också. Mjölkade ur massor och frös in - Alvin mäktade aldrig med ens i närheten av att få i sig allt jag hade att erbjuda. Jag minns hur mjölken bara sprutade åt alla håll när han ibland släppte taget för att hinna svälja, och på den tisse som han inte åt på fick jag fästa en mjölkuppsamlare, en sorts burk med ett litet hål i locket, som fylldes över sina bredder bara av att det rann även ur den tissen när han åt på den andra.

Jag älskade verkligen att amma, det var så mysiga och lugna innerliga stunder mitt i vardagen. Idag skrivs det mycket om multitasking medan man ammar - alltså att kunna göra en massa andra saker samtidigt som man ammar - men det är inget för mig. Amning kräver sitt egna utrymme, en tid jag tycker att barnet ska få ha sin mamma helt för sig själv. Amningen fyller så många andra behov än bara mat: trygghet, närhet och kärlek är nog minst lika stora anledningar till att många bebisar vill snutta ofta och har svårt att sluta.

Hos oss var det Alvin själv som bestämde sig för att sluta, från en dag till en annan och det var en sorg. Jag hade nog ammat lite ännu annars tror jag. Det händer - till min stora glädje - då och då att han säger "smaka tisse" och så smakar han helt kort utan att suga. Jag tror nog att han i det innersta av sitt minne känner igen tryggheten som är ett av amningens fundamenta.

Jag har inte packat undan grejerna så långt bort.... Trots alla sorgligheter under hösten/vintern så hoppas jag att vi snart lyckas skapa ett pyre som klarar sig i min mage i nio underbara månader.

Shopping gjorde en regnig dag bra

Idag gick vi över till sommartid, bra tycker jag eftersom det är
ljust längre på kvällarna. Men det tar ett tag att vänja sig, få
se hur det blir för Alvin.

Idag vaknade vi till en regnmulen dag. Men lönepengarna bränner i
våra fickor som i alla andras så vi åkte och shoppade en massa
onödiga men roliga saker. Alvin sov större delen av tiden, skönt
eftersom han är rätt jobbig både för sig själv och andra nu. Det
verkar som att han kommit in i en ny trotsperiod och ingenting är
nånsin bra. Han skriker, gråter och kastar sig på golvet ideligen.
Vill sällan äta och vill göra allt NU när vi säger SEN.
Igår var vi i stallet och då var han faktiskt nöjd. Han har tjatat
om det varje dag när vi åkt från dagis och blivit vansinnig när vi
istället åkt hem. Han gillar att vara där och hjälpa till. Det är
mysigt.

Just nu håller han på med vatten och vi orkar inte ta striden om att
han måste sluta för att äta, inte än...

Underbar och älskad

Tiden går så fort och det är alltför lätt att ta allt jag älskar för givet. Ibland stannar jag upp ett slag för att bara vara här och nu.

Som att bara ligga några minuter och känna värmen från Alvin som sover trygg i förvissningen om att jag är där, bara titta på hans fridfulla ansikte och njuta av att vara hans mamma.

Små stunder som skänker värdefulla minnen för livet.

Bakar frukostbröd

Alvin och Hans sov tungt, en på varje sida om mig, när jag för en liten stund sen smög upp för att baka bröd av degen som stått i kylen över natten. Hoppas det blir bra! Efter frukost ska vi åka till Barkarby o söka jeans till Hans. Ser ut att bli en bra dag.

Här i vårt vinterland...

Det är verkligen enormt mycket snö här! Jag undrar om det inte t o m är lite mer än i Norrbotten? Det är en märklig snö dessutom, undrar vilket ord lapparna skulle ha använt om den? Den är helt iskall, inte tillstymmelse till fukt i den, och när man skottar flyger den lätt som fjädrar genom luften, väger ingenting. Ligger inte still heller, utan åker dit vinden för den. Och faller oupphörligt från den mulna himlen.

Det är utlovat nästintill undantagstillstånd här närmaste dygnet, eftersom det är stormvarning och det samtidigt snöar rätt ymnigt. Till detta kommer kylan, ca 15 grader kallt men med 4 meter/s vind blir det ca 25 grader kallt. Tittar man ut ser det emellanåt ut som om vi är i fjällen.

Jag och Alvin trotsade allt detta. Efter en veckas innetvång p g a alla hemskheter i form av öroninflammationer och annat så klättrar vi båda snart på väggarna. Så jag pälsade på honom allt han äger i form av varma kläder, och så gick vi ut på gatan. Alvin tog förstås direkt sin bil och började köra med den, jag skottade i maklig takt uppfarten (kunde jag struntat i, sen dess har det snöat mer än innan). Efter bara en liten stund upptäckte jag att hans kinder såg väl röda ut. Gick in o hämtade en halsduk som jag lindade om näsa och kinder, men Alvin var inte helt nöjd över den skymda sikten... Han hittade en boll i förrådet och skulle sparka på gatan, men när han tittade ner för att se var han hade den så såg han den ju inte! Det såg rätt dråpligt ut, han for runt o sparkade i luften... Till slut blev han väldigt arg och ville gå in istället. Hur det nu var så var det ändå skönt att få lite frisk luft!

Det gav massor med energi, jag måste vara på bättringsvägen för sedan Alvin somnat för sin lunchsömn så for jag runt och städade av hela övervåningen, metodiskt rum för rum. Allt sånt har fått bero medan jag varit så sjuk hela veckan så det låg saker överallt. Nu är det lite trivsamt igen, om än inte rent för själva "renstädningen" orkade jag inte med idag, bara undanplockandet. Kanske imorgon, vi får se. Men det är klart, vi har ju en nedervåning också... Jag har ju lite bacillskräck, avskyr när badrum o kök är ofräscha. Hm, nu tog jag alkogel o rengjorde toasitsen med... kändes väldigt rent sen!

Några ord om vår situation som den varit i veckan.... Alvin blev sjuk i fredags, i måndags konstaterades öroninflammation efter en natt med febertoppar uppåt 39-40 grader. Penecillin. Natten till tisdag blev jag dålig med febertoppar uppåt 39 grader, onsdag konstaterades öroninflammation, bihåleinflammation och begynnande halsfluss. Senare ögoninflammation. Penecillin. Som jag sen fick kräkas av, med 39 graders feber o värk i hela kroppen... kröp tillbaka till soffan av rädsla för att svimma. Torsdag blev Hans dålig och fredag konstaterades bihåleinflammation och missljud i lungorna på honom. Penecillin.

Hade någon annan berättat denna historia för mig hade jag undrat hur i helaste världen man orkar resa sig.... jag har haft sådana funderingar, flera gånger. Ibland har inte febernedsättande räckt till för att få mig riktigt på fötter, och de dagar jag var ensam med Alvin tyckte jag så synd om honom - hans mamma orkade inget annat än ligga i soffan och byta film åt honom, och till nöds ordna lite snabb mat. Fruktansvärt. Så nu när vi börjar vara på fötter igen - ja Alvin är i princip återställd frånsett fortsatt skrällhosta - så kan jag se tillbaka på dessa dagar och än en gång slås av att jag orkar så mycket mer än jag nånsin kunde ana innan jag fick barn.

Vackert som i en saga

Myyys...

Alvin har varit på dagis första dagen på nästan tre veckor idag. Det var lite svårt att släppa mamma på morgonen men när rätt fröken kom så gick det bra. Dagen har varit bra, men barnen har inte fått vara ute nåt eftersom det varit 10 grader kallt... De har t o m fått sova inne... Jag sa inte att vi var ute en timme häromdagen när det är minus 20, eller att Alvin sover ute när det är 15 minus... Men man får ha förståelse för att det är mindre barn än Alvin i gruppen och ingen av dem har så bra kläder för att vara ute som han har, i alla väder. Det säger de ofta till oss. Ja, vi tycker ju att det är bra om han är ute! När jag hämtade honom, tidigt eftersom det var första dagen, var han enormt kramig och skulle ha 'myyys' som han säger - betyder sitta i famnen, ha tutte o hålla handen (eller 'hannan' som han säger). Så vi satt så en kvart drygt innan vi klädde på oss. Väl hemma ville han ha mer mys, o att inte ge honom det finns inte på kartan för att mig, men för att samtidigt kunna laga mat fick han krypa upp i selen. Funkar kika bra nu när han väger 13 kg som när han vägde 4! Och lika myyys är det också. Trevlig helg!

Alvin provar

Igår köpte jag en pulka till Alvin, en sån med ratt och broms. Jag köpte också en hjälm... Hans tycker förstås jag är larvig men det struntar jag i. Alvin kan lika gärna lära sig att man har hjälm när det går utför. Och han gillar den - se bild!

På väg hem...

...och det har nog aldrig känts som en lättnad förr. Men två timmars sömn sätter spår o om jag fick önska mig endast en sak till i livet vore det en hel natts ostörd sömn. Men det har varit härligt att träffa alla nära och kära och vi lever på det länge nu. Hej då, hoppas vi ses snart igen!

Kalix kyrka i vinterskrud

På promenad så här sista dagen på året i ett fantastiskt vackert vinterland.

Alvin badar skumbad...

...och tycker att bilen också ska göra det! Oj vad rena de ska bli, båda två.

I vårt vinterland

I veckan kom vintern, med besked. På vissa håll i länet föll närmare en halv meter snö - fantastiskt! Alvin älskar snö, de får bära in honom arg som ett bi på dagis när det är dags för lunch, han är alltid sist in. Idag fick han gå ut med pappa och åka pulka - och ville förstås inte in sen. Själv har jag blivit jätteförkyld o känner att enda vägen ut är att vila. Så jag låg i sängen hela förmiddagen. Nu är jag hos frissan o blir julfin - men även det var jobbigt idag... Kokade en hel kastrull med rotsaker innan jag åkte, ska köpa frukt som jag kan köra i juicecentrifugen - vitaminbomba kroppen helt enkelt. SKA bli frisk innan onsdag.