Bara lägger upp en aktuell bild - Alvins glädje var total när vi hittade pippi som varit borta sedan moster var barnvakt i augusti. Det är pippi han har i händerna.
torsdag 8 oktober 2009
Glad som vanligt!
Bara lägger upp en aktuell bild - Alvins glädje var total när vi hittade pippi som varit borta sedan moster var barnvakt i augusti. Det är pippi han har i händerna.
måndag 28 september 2009
Alvin möter kalvarna!
Förra helgen var vi på en liten höstmarknad. Där var bonde-Elin, ni vet hon som gjort reklam på tv där hennes kalvar släppts på bete mm? I alla fall så hade hon ett par kalvar med sig - Alvin var nyfiken en stund men tyckte sen det var roligare att springa runt överallt!
söndag 20 september 2009
Vilken höst!
Jag kanske minns dåligt men jag kan faktiskt inte minnas när hösten var så här fin senast. Sitter ute på altanen o lapar sol o är glad att det fläktar lite eftersom det annars vore för varmt. Hans går omkring på gatan i shorts. Rosorna blommar som om det vore mitt i sommaren. Det är lätt att glömma att det är mitt i september. Bara att njuta så länge det går!
lördag 19 september 2009
Dagens höjdpunkt
Jag var ute o red på förmiddagen. Fantastiskt väder, vacker skog o mysig häst. Balsam för själen.
söndag 13 september 2009
Jag har fått en blomma...
...att överleva! Köpte denna Gerbera innan sommaren och den har överlevt t o m de två veckorna under öppen himmel när vi var i norrbotten! Det är nog fjärde gången den blommar nu och det kommer en till. Det blir jag glad av.
lördag 12 september 2009
Bilar, bilar, bilar... en genusfråga?
Att pojkar nödvändigtvis ska leka med bilar och flickor med dockor är något som vissa vägrar tro är genetiskt. Samma personer klär ofta sina pojkar i rosa, sina flickor i blått, och har gärna rosa detaljer på sina barnvagnar till pojkarna.
Genustänket är väl något som jag tycker är ok att ha i bakhuvudet, det är klart att vi som föräldrar har oerhört stor makt att påverka hur våra barn formas. Men i vissa fall går det för långt... I denna artikel "Pojke eller flicka? Det säger vi inte" berättas om ett par som aldrig har berättat för omgivningen vilket kön deras barn har. De har valt ett könsneutralt namn och omtalar barnet med det, aldrig med "han" eller "hon". De enda som vet vilket fysiskt kön barnet har, är de som någon gång bytt blöjor. De klär barnet vissa dagar i byxor, andra i klänning. Varför allt detta besvär, som det ju ändå måste vara? Jo, föräldrarna "vill ge sitt barn en så neutral uppväxt som möjligt där det ska slippa att bli bemött på ett visst sätt av omgivningen på grund av sitt kön"...
Min fundering runt detta är vilken uppfattning man ger sitt barn om omvärlden och barnet självt i relation till omvärlden. Hur vi än vrider och vänder på det så är ju könstillhörigheten en hyggligt stor del av vår identitet. Vilken jaguppfattning, och därigenom identitet, får ett barn som aldrig betraktats som antingen en flicka eller en pojke?
Svåra frågor, men nog känner jag att det detta par gör med sitt barn inte är något annat än ett experiment. Det, om något, tycker jag är taskigt.
Hur det än är och oavsett om vi har styrt Alvin eller inte, så älskar han bilar. Av alla de sorter. Det är tre "ting" han kan peka på nu och säga vad de är så att vi förstår: bil, boll och häst. När vi går längs vår lilla gränd så pekar han på varenda bil och säger "bil" om dem. Och han leker med leksaksbilar, oftast.
Idag när han skulle sova lunch så fick han syn på en liten polisminibuss som stod på hans byrå, den ville han ha med sig. Sen somnade han med den i sina händer. Ikväll när han skulle sova så fick han ha den med sig igen. Jag var stum av förvåning när jag hörde att han andades djupt tio minuter efter att jag lagt honom, det har nog aldrig hänt att han somnat själv i sin säng så snabbt utan att vi hjälpt honom. Vi brukar som regel vagga honom i famnen innan vi lägger ned honom, och väl i sängen brukar han kräva ett finger för att somna. Det brukar ta uppemot en timme. Urjobbigt tycker vi, även om det förstås är lite mysigt, men det är förstås önskvärt att det ska ta kortare tid. Tänk om lösningen är en enkel liten bil....?
Genustänket är väl något som jag tycker är ok att ha i bakhuvudet, det är klart att vi som föräldrar har oerhört stor makt att påverka hur våra barn formas. Men i vissa fall går det för långt... I denna artikel "Pojke eller flicka? Det säger vi inte" berättas om ett par som aldrig har berättat för omgivningen vilket kön deras barn har. De har valt ett könsneutralt namn och omtalar barnet med det, aldrig med "han" eller "hon". De enda som vet vilket fysiskt kön barnet har, är de som någon gång bytt blöjor. De klär barnet vissa dagar i byxor, andra i klänning. Varför allt detta besvär, som det ju ändå måste vara? Jo, föräldrarna "vill ge sitt barn en så neutral uppväxt som möjligt där det ska slippa att bli bemött på ett visst sätt av omgivningen på grund av sitt kön"...
Min fundering runt detta är vilken uppfattning man ger sitt barn om omvärlden och barnet självt i relation till omvärlden. Hur vi än vrider och vänder på det så är ju könstillhörigheten en hyggligt stor del av vår identitet. Vilken jaguppfattning, och därigenom identitet, får ett barn som aldrig betraktats som antingen en flicka eller en pojke?
Svåra frågor, men nog känner jag att det detta par gör med sitt barn inte är något annat än ett experiment. Det, om något, tycker jag är taskigt.
Hur det än är och oavsett om vi har styrt Alvin eller inte, så älskar han bilar. Av alla de sorter. Det är tre "ting" han kan peka på nu och säga vad de är så att vi förstår: bil, boll och häst. När vi går längs vår lilla gränd så pekar han på varenda bil och säger "bil" om dem. Och han leker med leksaksbilar, oftast.
Idag när han skulle sova lunch så fick han syn på en liten polisminibuss som stod på hans byrå, den ville han ha med sig. Sen somnade han med den i sina händer. Ikväll när han skulle sova så fick han ha den med sig igen. Jag var stum av förvåning när jag hörde att han andades djupt tio minuter efter att jag lagt honom, det har nog aldrig hänt att han somnat själv i sin säng så snabbt utan att vi hjälpt honom. Vi brukar som regel vagga honom i famnen innan vi lägger ned honom, och väl i sängen brukar han kräva ett finger för att somna. Det brukar ta uppemot en timme. Urjobbigt tycker vi, även om det förstås är lite mysigt, men det är förstås önskvärt att det ska ta kortare tid. Tänk om lösningen är en enkel liten bil....?
torsdag 10 september 2009
Underbar höst!
Har hämtat Alvin på dagis, han fick komma hem tidigt eftersom det var första dagen denna vecka han var där pga förkylning. Vi åkte t till stallet - han trivs här!
måndag 31 augusti 2009
Jag är så glad att vi har dig!
Det var allt jag behövde säga nu. Älskar dig oändligt så att det gör ont. Du ger mig värme, kärlek och lust att leva här och nu. Allt är du, Smulan!
onsdag 12 augusti 2009
Stövlarna fick en egen plats...
Idag var det så dags - första stunden på förskolan! Uppladdningen blev sämsta tänkbara, inte alls lugn och harmonisk som jag tänkt och planerat. Nej, i natt passade Alvin på att ha en av sina numer rätt sällsynta vaknätter. De senaste tre nätterna har han sovit i vår säng, han har inte velat eller kunnat sova i sin säng mer än de första timmarna, kanske ett efterspel av att vi var borta i helgen från honom. I alla fall, i natt var han allmänt stökig och skulle ha igång oss. Det blev inte mycket sömn. Jag fick sen väcka honom en timme innan vi skulle vara på dagis, och sen trilskades han förstås med frukost så att vi fick bråka om det och det slutade med att jag fick trycka i honom lite yoghurt, pressa ner honom i vagnen och med en smörgås i hans hand och en i min så travade vi iväg. Puh!
När vi väl kom fram så blev jag helt överrumplad av att mina ögon fylldes med tårar och hjärtat med vemod/glädje/kärlek, inte vet jag, men jag fick samla mig ordentligt för att inte fröknarna skulle se och undra vad det var för konstig mamma som kommer med gråten i halsen till dagis och inte därifrån...
Det är väl bara så att detta är en sådan stor förändring för oss. Jag tror av hela mitt hjärta att Alvin kommer stortrivas där när han väl vant sig. Men mamma då...?
Vi kände oss väldigt välkomna till avdelningen Gunghästen på Teknikvägens förskola i Kallhäll/Stäket. Som sagt, Alvins stövlar fick en egen plats, hans jacka och andra saker likaså. "Hans" figur överallt där är en elefant, så imorgon tar vi med hans mjukiselefant som mamma sovit med så får den vara där som en liten trygghet.
Till en början var han förstås väldigt försiktig och höll sig till mig... tills han fick syn på en boll! Sen var leken i full gång och han började utforska allt. Han kom till mig med jämna mellanrum för att tanka lite trygghet, men sen behövde jag bara rikta hans nyfikenhet mot något så var han iväg igen.
Pedagogerna verkar bra, ja allting verkar bra. Vi var där 1½ timme knappt och Alvin ville nog stanna kvar och leka utomhus i deras park men vi gick hem. Imorgon kanske vi stannar en stund ändå. Sen fick Alvin gå hela vägen hem och hålla mammas hand, sista biten ville han skjuta vagnen. Det är alltså inte längre än att Alvin orkar gå hela vägen med sina små ben!
Det är märkligt hur man fungerar. Nu när Alvin sover förhållandevis bra på nätterna så är man totalt helfärdig både på natten och dagen efter om han då mitt i allt har nån enstaka vaknatt! Det är helt obegripligt att vi har orkat ha det som vi haft det under så lång tid. Var kommer alla krafter ifrån??
lördag 8 augusti 2009
Madonnakonsert
Skrivet några dagar efter konserten:
Konserten var fantastisk! Det var en magisk upplevelse, att stå där i sommarnatten, känna den ljumma vinden som blåste lite lätt och höra och se Madonna framföra alla låtar jag kan i princip utantill. Många frågar vad som var bäst och jag har inget svar, hela upplevelsen var så total. Recensionerna i tidningarna har varit minst sagt njugga med "ojämnt" som genomgående tema. Visst, så var det kanske, men för mig som har väntat och drömt så länge om detta så kunde ingenting bli fel. Jag önskar ändå att jag kunde sett konserten en gång till för att få en lite klarare upplevelse och lyssna mer än uppleva, då kanske jag har ett svar på frågan vad som var bäst. Inköp av kommande DVD är förstås en självklarhet!
Det var faktiskt behagligt att komma iväg bara jag och Hans, vi var så trygga i förvissningen om att Alvin hade det bra hemma med moster, tillika gudmor. Och vi fick löpande SMS som bekräftade den förvissningen. Men visst har både han och vi superglada när vi fick ses igen!
På väg till Madonnakonsert!
Nu har vi lämnat Smulan hemma med moster och är på väg till Giovebörg för att gå på konsert ikväll. Känns... Overkligt och konstigt att vara utan Smul... Men han har det bra, sprang till moster när han blev ledsen i morse... Vi har lyckast boka rum, naturligtvis dyrt men lyxigt - det fick det vara värt! Första gången vi har lämnat Smulan över en natt...
tisdag 28 juli 2009
Underbara sommar!
Vi är på stranden en bit från mina föräldrars sommarstuga. Det blåser en del som alltid vid havet, men vi har det så mysigt. Alvin är inte helt sugen på att bada men tycker det är roligt att kasta stenar i vattnet.
onsdag 22 juli 2009
Framme!
Igår kom vi äntligen fram till Norrbotten efter ännu en bra resdag, det har gått riktigt bra för Alvin att åka bil. Undrar om det beror på nya bilstolen, eller bara på att han blivit lite äldre? Vi stannade till i mormor och morfars stuga vid havet och oj vad han sprang! Som en kalv nyss släppt på grönbete. Nu är vi i Kalix och tar igen oss. Nyss drabbades vi av ett jordskalv, jätteläskigt. Aldrig varit med om det förr.
måndag 20 juli 2009
DVD är mycket bra!
Alvin har vaknat o ser på Shrek på film. Verkar nöjd. Bara en kvart till Övik där vi stannar över natten. Första dryga halvan snart avklarad - hoppas den andra går lika bra imorgon!
Liten sover sött
Till slut somnade han. Det ska föreställa lunchsömn men med tanke på vad klockan är nu så får vi nog räkna med att ha honom vaken till midnatt... Kunde ju varit ok om vi tänkt köra hela vägen men det var ju nu inte tanken... Jaja vi kör så långt det går bra så får vi se hur det blir. Vilken milsvid skillnad denna gång jämfört med i påskas som var en ren helvetesresa! Skönt. Och vi har inte ens behövt slå på film ännu.
Tid för rast och mat
Vi har kört 2 o en halv timme o det har gått super. Nu rastar vi lite o Alvin får springa av sig.
Alvin och djuren
Alvin har fått en väska med djur. Succé. Men fram tid till annan viner det grisar, kossor när andra kreatur genom hela bilen... Som nu, en get landade i min kind.
Resan norrut är påbörjad!
Vi åker på motorvägen norr om Uppsala. Utrustade med en hel väska full med godsaker till Smulan, en DVDspelare o filmer, och en massa gott mod. Än går det bra, Smulan sitter med tutten i mun och min hand i ett hårt grepp. Jag väntar att han ska somna men det ser ut att dröja...
fredag 17 juli 2009
Mysig stund
Den här stunden när man precis kommit från stranden, duschat lite snabbt och sen får sitta ute i värmen och bara mysa - det är nog det bästa med sommar!
På stranden
Är på stranden med Alvin - jättemysigt! Till min glädje kan jag konstatera att han inte är badkruka som sin far, snarare tvärtom. Det är underbart med semester. Har aldrig varit så roligt som nu - det är så mycket mysigt man kan göra med Alvin och det är helt ok att inte göra så mycket nytta!
tisdag 14 juli 2009
GRATTIS allra käresten min!
Nu är det dags igen - det är din dag! Bara din! Men vi tänkte få vara med på ett hörn och fira den med dig.
Det brukar alltid vara förenat med en massa funderingar, krångel och i slutändan lite missnöje när jag ska hitta på något att ge dig när du fyller år. Missnöjet brukar vara mitt, jag tycker liksom aldrig att jag träffar rätt. Du är så himla svår att köpa nåt bra till!!!
Men i år har jag lyckats. Jag vet det, det kan inte bli fel. Nu vännen, nu åker vi.....!!
I och med denna present som jag ger till dig, så förverkligar jag samtidigt en av mina drömmar. Dröm är ett stort ord kanske, men jag har alltid velat göra detta, och för var gång det varit möjligt men vi valt att inte ta chansen så har jag sorgset tänkt att det kanske var sista gången möjligheten fanns. När nu möjligheten dök upp på nytt så var det självklart att jag skulle ordna så att vi kunde få åka iväg tillsammans! Det ska bli så himla roligt att dela den här upplevelsen med dig - vi kommer minnas det med glädje lång tid framöver!!
Först ska vi ut på en liiiiiten biltur... tänkte att det inte räcker med de 200 mil vi redan tillryggalagt denna sommar när det tidig höst är dags att ta en tur till. Var vi ska åka?? Jo, hit...! Väl här ska vi bli en av kanske 60.000 lyckligt lottade människor som besöker denna plats, och vi ska sitta här:
Där finns det ju mycket att göra... mycket att se... och mycket att lyssna på! Och vi, vi ska lyssna på detta.... !
Det är knappt jag kan förstå det själv!! Du har några veckor på dig att lyssna in dig på senaste skivan - du måste kunna sjunga med mig!
....men.... Smulan då... tänker du nog nu... jo han får sällskap av sin moster som kommer ned över helgen vi är borta. De kommer att ha det toppenbra. Det har jag sett senaste tiden. Noggrant studerat.
Det är bara ett litet krux... vi har ingenstans att bo. Allt är fullt. Tänkte inte så långt... nog för att BMWn är bekväm att åka i, men helst sover jag nog inte i den. Så om du inte vill bo i tält så blir det din lilla uppgift i gengäld att ordna - en natts sömn. Men det är väl inga problem?!
Då så - jag lägger bubblet på kylning! Älskar dig! Tänk att jag ska få se en konsert med min genom tiderna största idol!!! Kul!
söndag 21 juni 2009
Grönt i egen regi!
Kolla mina gurkor! Det är sju st på G i mitt lilla växthus, där de samsas med tomat, chili och paprika.
lördag 20 juni 2009
Plötsligt...
...kan Smulan sitta o pyssla för sig själv länge! Här m Legogubben. Men kan lika gärna vara klossar o sånt.
Midsommar 2009
Tänk att det redan är midsommar! Kan inte förstå det - har jag t ex jobbat ett halvår redan? Ja, så är det ju. Vädret har tyvärr senaste veckorna sedan vi var ute med båten präglats av dåligt väder med oerhört mycket nederbörd och kalla vindar. Trist. För två helger sen gjorde vi en utflykt till Göteborg för att se på en bil till mig, som fick följa med hem. Mer om den i annat inlägg! Det var en rätt trevlig utflykt med natt i fint rum på hotell. Det gick bra med Alvin också. Helgen efter det, alltså förra helgen, regnade det så då gick vi på ett lekland där Alvin fick leka av sig - oj vad kul! Bollhavet var särskilt roligt, tyvärr fick det som efterspel att vi alla blivit förkylda i veckan. Inte så farligt dock och det märks att Alvin är äldre och hanterar förkylningar bättre, han blir inte alls lika sjuk. I torsdags var jag ledig och fick på så vis en lång helg - superskönt. Midsommar var förstås regnig. Alvin fortsätter utvecklas - nu pratar han mest hela tiden men vi förstår bara enstaka ord: mamma, pappa, nej, titta. Han gör allt vi gör, det är så gulligt! Moster sövde honom för natten när hon var på besök o vi var på möte på dagis - inga problem alls. Han springer omkring som en liten satellit här hemma och är bara helt underbar!
söndag 31 maj 2009
Livet är underbart!
Högsomnarvärme och helg med min härliga familj - kan faktiskt inte bli bättre! Idag har vi tillbringat eftermiddagen till sjöss, Alvin var jättelugn och det var inga som helst problem. På hemvägen somnade han trots sjögång som var rätt besvärlig. Hm, nu vill jag ju inte sälja båten igen... Alvin är helt fascinerad av fåglar, följer dem med blicken och försöker komma nära om de landar. Nu säger han, sen igår, klart och tydligt 'titta' om det mesta - så himla gullig!
onsdag 6 maj 2009
Vår solstråle
Det är fantastiskt att varje dag slås av vilket under vi har, ja faktiskt, skapat. Alldeles oavsett hur jobbiga nätterna är eller hur trist det är när han inget äter, så är kärleken alltid det som känns mest. Alvin utvecklas mycket och snabbt nu. Den största förändringen är att han iakttar allt vi gör och gör likadant, sätter nycklar i lås och kläder på galgar t ex. Det är så kul att bara se på honom. Det bästa han vet är att vara utomhus, han är gärna ute hela dagarna om han får. Han går ut och in hemma som han vill utan att vi måste passa honom vilket är skönt för oss alla. Hm, undrar om det blir en Mulle av honom? Måste undersöka vad som är möjligt! Det vore ju supermysigt.
söndag 19 april 2009
Vi vårfixar båten
Första helgen i maj sjösätter vi Lilla Blå, vår båt. Så denna och nästa helg ägnar vi åt att putsa och feja på henne så att hon ska vara redo. I fjol fick Hans göra allt jobb själv eftersom det inte riktigt var ok för Smulan att hänga med. Det är ett ganska tufft jobb för en person så i år tog vi med Smul på vinst och förlust. Det gick jättebra! Han var med mig i båten och verkade ha rätt kul, han stod o kikade över relingen på allt folk som gick o cyklade förbi, bekantade sig med båten genom att utforska ruff, akter o för. Vi hann med massor på de fyra timmar vi vår där! Sen åkte vi hem o jag vidare till stallet. Red en härlig tur ute, en banvall som är 4 km lång som man kan galoppera nästan hela vägen, avslutas m en lugn skritt genom skogen hem, jättehärligt. Sen var jag rätt slut när jag kom hem tid halv åtta så två timmar senare låg jag i sängen. Nu är vi på väg till båten igen för att jobba vidare - o solen skiner!
onsdag 15 april 2009
På mammas jobb
Alvin o Hans kom o hämtade mig fr jobbet igår, skönt så där första dagen e semestern. Alvin tycker att jag har så roliga fönster i mitt rum, han står på elementet o tittar på alla bilar o människor. Hm, han ska väl inte jobba på bank...?
måndag 13 april 2009
Se det blommar!
Efter en mardrömsresa i natt kom vi slutligen hem sex i morse. Då hade det regnat stor del åt resan o Alvin hade varit i upplösningstillstånd till o från i flera timmar. Han var hur trött som helst men kunde inte sova. Jag svär vid allt viktigt i livet att ALDRIG mer göra denna resa i bil innan Alvin är stor nog att kunna roa sig o säga vad som är fel om något är fel. Väl hemma hade vi sett fram emot någon timmes sömn o sen de 20 graderna värme i solen som alla här hemma tjatat om medan vi varit i borta. Sömnen fick vi, i omgångar o omlott, men solen o värmen uteblev. Mulet... Men det blommar i min rabatt i alla fall som synes på bilden!
lördag 11 april 2009
Här nånstans är Alvin
Vi är ute på en fjärd o pimplar. Vi såg väderprognosen innan vi for - hemma o i övriga landet är det sol o varmt, upp till 20 grader. Utom en liten remsa längs kusten där det är mulet, kallt o blåser snålblåst. Där är vi. Förstås. Alvin har blivit förkyld o fick åka bil istället för skoter hit. Ändå var han otröstlig när vi kom fram. Fick bädda ned honom i pulkan o dra honom en lång stund innan han somnade. På snö som brast vart tionde steg så blev det rätt jobbigt. Ingen fisk får jag heller. Som vanligt alltså.
tisdag 7 april 2009
Alvin upptäcker
Hm. Konstigt. När jag stoppar fingrarna i de här sakerna som mamma kallar öron, så hör jag inget. Jag har prövat flera gånger men det är så. Konstigt...
måndag 6 april 2009
Smulan åker skoter
Idag bjöds det på halvmulet men ändå behagligt väder. Raskt fattade vi beslutet att göra en skoterutflykt med grill-picknic. Jag o Smulan åkte kälke o det tog inte många minuter innan han somnade i sin skinnåkpåse. Vi hade en jättemysig utflykt, mormor o morfar ordnade med eld och mat som vanligt. Alvin tultade omkring i snön o var allmänt nöjd o glad. Det är så skönt att få vara ute o tillsammans!
söndag 5 april 2009
Livet är gott!
Efter en helvetesresa på 11,5 timmar nådde vi Sundom strax efter fem i morse. En oförutsedd händelse - en vällingflaska som exploderade i baksätet - föranledde sex stopp under de första 3 timmarna av resan: sanera bilen för det var välling precis överallt, byta kläder på mig, få tag i ny välling eftersom vi bara hade två portioner med oss o en nu satt klistrad över skinnklädseln, få tag i mer kallvatten att blanda med, och så ge Alvin välling... Resten av resan var inte kul, Alvin sov ca fem timmar o resten av tiden var han väldigt ledsen till o från. Puh. Men nu är vi i alla fall här o vi sov alla tre mellan kl sex o halv tio. Sen vaknade vi till strålande sol från blå himmel o nästan ingen vind - precis vad jag längtat efter! Underbart. Alvin har haft en toppendag o varit ute i snön flera timmar. Han ville inte alls vara inne. Nu sover han skönt. Hans har fått sin hyrda skoter levererad o varit ute på premiärtur o är så nöjd. Nu kan påsken börja!
lördag 4 april 2009
Så åker vi i vår bil...
Vi startar precis nu vår bilfärd mot Norrbotten! Lämnar ett superhärligt väder bakom oss hemma, 17 grader varmt. Alvin har varit helt speedad hela dagen och jag hoppas han somnar om en timme eller så... Vi siktar på att det tar tio timmar, få se om det blir så!
torsdag 2 april 2009
tisdag 31 mars 2009
Lekpark är kul
Alvin slutade äta under två veckors tid. Han väger samma nu som för två månader sen. Till slut visade prover att han hade Streptococker grupp G och Moraxella. Nu efter antibiotika så mår han bra och äter med god aptit igen. Han tycker lekparker är super o särskilt en där det även finns en sjö och en massa fåglar som gärna vill ha mat - han jagar dem o blir så arg när de går iväg! Han sover rätt bra, halva nätterna hos oss, o väcker oss vid sextiden - men han är så söt så det gör inget!
fredag 13 mars 2009
Saker att göra innan 40
Fyra år kvar - vad vill jag göra av dem? Några saker vet jag i alla fall: vara gravid (längtar, mysigt) och få ett barn till, se Alvin bli 2-3-4-5 år, resa till NY och Thailand eller annat långtbortland som är varmt, allvarligt överväga att låta familjen flytta utomlands om Hans får nytt erbjudande (jag lovar mig själv att INTE jobba där i så fall utan vara med barnen)... Ja mer kommer jag inte på nu - måste byta tåg nu, är på väg till jobbet. Men visst har jag en plan för livet i korthet!
onsdag 11 mars 2009
Oro igen
Suck. Nu sover han ok. Men istället har han nästan helt slutat äta. Han vägrar. Vad gör man??
Säkert är det väl nån fas, kanske bara att han har upptäckt att det finns saker han kan bestämma över, men oron kommer ju direkt. Han är ju inte precis tjock, tunnis är väl närmare sanningen, så det finns inte så mycket att ta av.
Nu har det gått snart två veckor. Han är ändå vid rätt gott humör, lite gnällig förstås om dagarna, men inte som man hade kunnat tro att han skulle vara utan energi.
Vissa saker äter han. Som frukt. Så egentligen tror vi väl att det inte är nåt allvarligt fel. Snarare en fas... men ändå. Han är ju så liten. Han behöver mat och energi.
Vad gör man?
Säkert är det väl nån fas, kanske bara att han har upptäckt att det finns saker han kan bestämma över, men oron kommer ju direkt. Han är ju inte precis tjock, tunnis är väl närmare sanningen, så det finns inte så mycket att ta av.
Nu har det gått snart två veckor. Han är ändå vid rätt gott humör, lite gnällig förstås om dagarna, men inte som man hade kunnat tro att han skulle vara utan energi.
Vissa saker äter han. Som frukt. Så egentligen tror vi väl att det inte är nåt allvarligt fel. Snarare en fas... men ändå. Han är ju så liten. Han behöver mat och energi.
Vad gör man?
söndag 1 mars 2009
En härlig dag!
Kallt, blå himmel, sol och snö - underbart!!! Alla tre i familjen klev upp tidigt, åt amerikanska pannkakor som Alvin tycker mycket om, och halv elva gick vi ut på promenix. Alvin sov gott i vagnen. När han sen vaknat hemma efter dryga två timmar var han på ett makalöst gott humör! Åt lunch, och sen satte jag honom på pottan, måste börja öva lite. Och efter en liten stund, med lite lek, så kom det - han har bajsat på pottan för första gången!! Stort! Han har ju gått på vanliga toaletten nu och då sen han var sju månader, men pottan är ny. Känns stort.
Sen har vi varit ute en sväng i solen igen, han tultar omkring och utforskar allt möjligt. Stor fascination över bilarna, och nyfiken på fågelkvittret som han hör men inte ser var det kommer från.
Nu är vi inne igen, och han är så glad!!! För det mesta är han ju det, men det är nåt särskilt idag. Nu glufsar han i sig mandarin, det måste nog vara det godaste han vet.
En mycket bra dag.
Sen har vi varit ute en sväng i solen igen, han tultar omkring och utforskar allt möjligt. Stor fascination över bilarna, och nyfiken på fågelkvittret som han hör men inte ser var det kommer från.
Nu är vi inne igen, och han är så glad!!! För det mesta är han ju det, men det är nåt särskilt idag. Nu glufsar han i sig mandarin, det måste nog vara det godaste han vet.
En mycket bra dag.
torsdag 26 februari 2009
Våren är nog på väg
Hoppas det i alla fall. Leds på kyla, råkall fukt och mörker. Lever upp fullständigt när solen skiner och sprider lite värme. Njuter när det är ljust när jag går till bussen på morgonen, och bara skymning när jag går till samma buss i motsatt riktning på kvällen. Men så kommer det något bakslag, som i natt med en massa regn. Blä!
----------------------------
Idag har Hans och Alvin varit på allergiutredning igen, vi utreder ännu ev fiskallergi. Alvin fick äta kokt torsk där - man ville provocera fram en reaktion - i stigande mängd. Men ingen reaktion kom, så nu får han börja äta fisk. Hoppas att han ännu tycker om det som han gjorde när han var lilliten.
---------------------------
I natt hade vi en natt som hade kunnat bli urjobbig men som faktiskt blev mest smårolig och mysig. Jag hade hunnit sova några timmar när Alvin vaknade halv två. Han är inne i en jobbig period igen och sover dåligt, är vaken tre timmar per natt ungefär. Förra veckan sov han superbra men så kom en förkylning som förstörde allt. I alla fall, jag gick upp och tog hand om honom. Först blöjbyte för han hade förstås bajsat. Sen vagga i famnen, bära och greja en timme drygt utan något annat resultat än att han bara låg och myste. La ned honom i hans säng och bäddade ut en madrass till mig på golvet intill. La mig ner och ignorerade hans aktivitet. Som tilltog... och tilltog... allt som var i sängen åkte ut. Först kom mjukisdjuren. Sen kom tutten. Sen kudden. Täcket. Och slutligen.... en fot med tillhörande naket ben!! Ungen hade dragit av sig byxorna och slängt ut dem också! Ny färdighet, det har han inte gjort förr. Ja där nånstans tog den riktiga cirkusen vid, jag började ju skratta, och Hans som precis kommit till oss likaså. Och Alvin, ja han storskrattade.
Vi tog upp honom och la oss att mysa alla tre på madrassen, men vi blev snart lämnade jag och Hans. Alvin hade nog sin bästa natt på länge, han for omkring i rummet och lekte, kröp under stolar, grejade och hade urkul. Suck... men vi skrattade rätt mycket. Skönt. Till slut gick jag och sov på riktigt strax efter tre och Hans gjorde ett nytt sövningsförsök som tydligen lyckades på ca en halvtimme. Slutet gott. Men visst var jag sjukt trött sen, speciellt med tanke på att natten innan varit likadan men att jag då var vaken halv tre till halv sex. När klockan sen ringde sex igår morse så var jag helt färdig och sov vidare. Blev förstås sen till jobbet men det kunde inte hjälpas. Kollade ikväll i munnen Alvins, och jodå nog är där fler bissingar på G. Det är inte klokt, sen i julas har det kommit sex hörntänder och nu är fler på gång, inte undra på att det blir jobbigt. Ofantligt skönt att denna uppsättning sen inte ska bytas ut de närmaste fem åren...
--------------------------
Idag har vädret varit fint, så Hans tog ut Alvin för lite lek utomhus. Det är inte så många gånger han varit ute och promenerat själv Alvin, och det är ju lite ovant när det lutar och så. Men idag lossnade det och Hans fick mer eller mindre jaga honom! Jag kom hem till en roskindad pojke - härligt!
I lördags var jag ute och red i solskenet och när jag kom tillbaka till stallet hade Hans och Alvin kommit på besök. Alcudia var lite närgånget nyfiken:
Helgen innan fick Alvin smaka våfflor och hallon. Naturligtvis var det succé och han åt mer än en hel våffla!
Nä, nu är det snart dags att gå o sussa så att jag hinner få några timmar innan vi ses igen, jag o Smulan!
fredag 20 februari 2009
Busunge!
jo jag vet att filmen är på snedden, Hans som filmat med sin telefon, men den är så söt så den får vara här ändå!
Sitter o softar i soffan med TV o dator som sällsis, Alvin sussar i sitt rum o Hans är på konsert, AC/DC - puh tur jag slipper vara med. Hittills har det varit skönt men nu börjar jag känna mig lite ensam... å andra sidan närmar det sig läggdagstid för mig så jag ska väl börja förbereda det.
Vardagen med jobb har fallit på plats för oss alla tror jag. Dessutom har Alvin sovit bra senaste veckan, ta i trä, och det gör sån himla skillnad för oss alla. Han har då också kommit upp med mig vid sex på morgonen och för mig är det toppen, extra tid med honom!!! Han och Hans gör oftast något på dagarna, åker ut på små och stora äventyr. Alvin behöver stimulans, han accepterar inte längre att bara vara hemma en hel dag.
Jag är lite avis på att Hans får vara hemma med honom nu, han är så himla rolig!! Man märker hela tiden att han lär sig nya saker utan att man medvetet lärt honom det. T ex så tar han min borste och borstar sitt hår, han tar vedklabbar och bär dem till braskaminen, tar nycklar och sträcker dem mot nyckelskåpet, tar kontakter och försöker få in dem i eluttag (huuu farligt!!), tar på sig vantar... ja det är en massa saker han lärt sig.
För någon vecka sen hade jag med Alvin i stallet. När allt var klart o hästen skulle motioneras satte jag honom i bärryggsäcken på min rygg, och gick ut i ridhuset för att longera hästen. Efter en stund hörde jag tunga andetag från ryggen - han somnade!! Lilla sötunge...
Nä, det var väl dags att gå o sussa...
lördag 31 januari 2009
Inte om nåt särskilt alls...
Det är märkligt hur fort man vänjer sig vid stora förändringar i livet. Jag har jobbat tre veckor nu, och känner mig helt hemma på jobbet, och helt trygg i förvissningen om att Alvin och Hans har det bra hemma. Just den vetskapen gör att det inte är så jobbigt att gå till jobbet, det hade varit värre annars. Men det är ju oerhört roligt att komma hem framåt kvällen och mötas av min underbara lilla kille!
Ikväll har vi varit på fest hos grannen. Alvin bestämde själv när vi skulle gå hem, han gick helt sonika och hämtade sin overall och la sig på den och gosade med slutna ögon på golvet. Ja, så det var ju bara för mamma att packa ihop och gå hem och natta lilla hjärtat. Men först fick han greja på lite:
Tidigare idag var jag ute och red, och det var så skönt att hinna ut i lite dagsljus. Det har snöat lite i veckan och sen hållit sig på ett par minusgrader, så det ser lite vintrigt ut. Eller hur? Tog en bild från hästryggen, det var så härligt ljus!
Alvin utvecklas som vanligt så fort och mycket. Hans finmotorik tar jättekliv för varje vecka som går och vi upptäcker ideligen att han kan göra saker han inte kunnat tidigare. Idag märkte jag t ex att han kunde trä på ringarna på Briogubben utan problem, han har aldrig provat förr. Han kommer också ofta med saker och vill visa, ger oss dem och är så nöjd. Han härmar ljud - han vet nu vad musen och fisken säger!! (musen= bipbipbip, fisken=smack smack med läpparna).
Alvin och pappa hittar på saker mest varje dag, Alvin blir väldigt missnöjd om han måste vara hemma en hel dag utan att nåt händer. Så här ser han oftast ut när jag kommer hem, body o kalasbyxor!!
Imorgon har vi en hel dag tillsammans - en del av den skall tillbringas ute på promenad om vädret tillåter och jag får bestämma! Så sällan jag får ta härliga barnvagnspromenader nu för tiden och jag saknar det! Hm, ja jag saknar överhuvudtaget att vara mammaledig....
tisdag 13 januari 2009
En mamma i karriären
Jag har börjat jobba! Gjorde idag min andra arbetsdag! Det är en skum känsla, att åka iväg på morgonen utan att oftast ha fått snusa Alvin. Och det är jobbigt att höra honom i telefonen under dagen, jag längtar så efter honom. Allra värst är dock att se små barn överallt, jag ser honom i alla! Och längtar... Tyvärr är han inte riktigt kry, han hade feber igår och har varit väldigt svårsövd igår och ikväll. Sannolikt har det väl att göra med att han är lite krasslig av nåt vi inte ser några andra tecken på. Men samtidigt så inser vi ju också att det nog är en större förändring än han ger uttryck för, detta att jag varit hemma nästan varje stund i hela hans liv hittills, och nu helt plötsligt ses vi ett par timmar per dag. Det kanske tar sig uttryck i kvällsoron, vad vet vi? Som vanligt får vi försöka hjälpa honom igenom även den perioden tills han vant sig. Det känns i varje fall väldigt skönt att han inte är ledsen om dagarna eller söker mig, han är fullkomligt tillfreds med pappa. De är ett sånt superteam, mina grabbar!
Förra veckan hittade jag en ny liten tand i hans mun, den nionde. Denna gång är det en kindtand som kommit, ajajaj vad det ska ha gjort ont... den är ju så stor. Men han har inte sagt nåt om det men däremot kanske varit lite orolig om nätterna.
Det är roligt också, att jobba igen. Det gick vägen att byta jobb, jag är jättestolt och glad att jag nu kan titulera mig chef. Det är förvisso för en liten grupp som är fem personer när vi är fulltaliga, eller om det var sex st? Det är i vart fall tre st som är föräldralediga just nu så vi kommer ha mycket gemensamt att prata om när de är tillbaka! Rollen som sådan känns inspirerande och rolig.
Jag vet att vissa tycker jag är komplett vansinnig som tar denna tjänst nu, medan Alvin är så liten och vi snart ska in i hämta-lämna-karusellen. Så ser inte jag det, och jag tror nog att vi ska få ihop det även sen när pappa också jobbar. Självklart kommer jag minska ned arbetstiden om det visar sig ohållbart att jobba 100 % sen, Alvin är viktigast.
Alvin och pappa kom och hämtade mig från jobbet idag, de tar längre och längre turer hemifrån. Well done!
Mmmm.... lillla lilla fjunhuvudet... jag vill mest bara krama honom när jag kommer hem, men han vill ju lattja. Igår när jag öppnade ytterdörren stannade han upp mitt i sin rörelse och bara började tokskratta, sen kom han tultande rätt in i min famn med en bamsekram. Aldrig har det väl känts så underbart att komma hem (ursäkta Hans)!
Förlåt alla föräldrar där ute men Alvin är sötast! I min värld. Han tultar omkring som bara den och springer nästan, han ger upp krypandet mer och mer och tar till det enbart när det inte finns nåt i närheten som han kan dra sig upp till stående mot. Han är så fullkomligt underbar!
Förra veckan hittade jag en ny liten tand i hans mun, den nionde. Denna gång är det en kindtand som kommit, ajajaj vad det ska ha gjort ont... den är ju så stor. Men han har inte sagt nåt om det men däremot kanske varit lite orolig om nätterna.
Det är roligt också, att jobba igen. Det gick vägen att byta jobb, jag är jättestolt och glad att jag nu kan titulera mig chef. Det är förvisso för en liten grupp som är fem personer när vi är fulltaliga, eller om det var sex st? Det är i vart fall tre st som är föräldralediga just nu så vi kommer ha mycket gemensamt att prata om när de är tillbaka! Rollen som sådan känns inspirerande och rolig.
Jag vet att vissa tycker jag är komplett vansinnig som tar denna tjänst nu, medan Alvin är så liten och vi snart ska in i hämta-lämna-karusellen. Så ser inte jag det, och jag tror nog att vi ska få ihop det även sen när pappa också jobbar. Självklart kommer jag minska ned arbetstiden om det visar sig ohållbart att jobba 100 % sen, Alvin är viktigast.
Alvin och pappa kom och hämtade mig från jobbet idag, de tar längre och längre turer hemifrån. Well done!
Mmmm.... lillla lilla fjunhuvudet... jag vill mest bara krama honom när jag kommer hem, men han vill ju lattja. Igår när jag öppnade ytterdörren stannade han upp mitt i sin rörelse och bara började tokskratta, sen kom han tultande rätt in i min famn med en bamsekram. Aldrig har det väl känts så underbart att komma hem (ursäkta Hans)!
Förlåt alla föräldrar där ute men Alvin är sötast! I min värld. Han tultar omkring som bara den och springer nästan, han ger upp krypandet mer och mer och tar till det enbart när det inte finns nåt i närheten som han kan dra sig upp till stående mot. Han är så fullkomligt underbar!
torsdag 8 januari 2009
Förlossningsberättelse - sent omsider...
Hittade denna berättelse, som jag skrev när vi låg inne med Alvin på Astrid Lindgrens när han var en vecka gammal, för tillmatning. Jag minns nu att jag började skriva redan när jag blivit inlagd på KS dagarna innan jag förlöstes, och oj vad jag nu är glad att jag skrev ned den. Här finns ju alla mina känslor från när han kom till oss, vårt underbara barn! Tyvärr blev jag tydligen avbruten mitt i en mening och kom mig aldrig för att fortsätta och avsluta berättelsen, och jag vill inte försöka göra det i efterhand. Jag är ändå så glad att jag har texten kvar!
2007-10-25
Så har man tillbringat sin första natt som inlagd på sjukhus. Igår var en väldigt omtumlande dag som ledde fram till detta och till att vi imorgon blir föräldrar!!!
När barnmorskan i förrgår upptäckte att pyret låg i säte bokade hon in oss på KS för en undersökning. Vi hade bestämt oss för att inte åka härifrån utan att ha fått en tid för kejsarsnitt, men tänkte att det nog blir nästa vecka eftersom ingenting är riktigt akut. Hans föreslog att vi skulle ta med våra packade BB-väskor som förra gången, bara utifall att, men jag sa att nej, detta skulle nog gå fort…
Väl här tyckte läkaren, en ung duktig tjej, att moderkakan såg ut att ligga delvis för öppningen!! Vi visste ju att den ligger i framkant men har flera ggr fått bekräftat när vi frågat att detta inte utgör något problem samt att den inte ligger för öppningen. Nu hade pyret också vänt sig igen och låg åter i tvärläge visade ultraljudet. Läkaren ville dubbelkolla moderkakans läge med en ytterligare doktor. In kom en man som efter ett yttre ultraljud även ville kolla vaginalt. Puh, jobbigt men inte alls så jobbigt och hemskt som jag föreställt mig. Han konstaterade också att moderkakan ligger misstänkt långt ned och remitterade mig till fostermedicinska enheten där de har en speciell ultraljudsenhet också.
Där blev vi mottagna av chefsläkaren, en mycket professionell och erfaren man. Han kikade först externt men sen även vaginalt länge och väl. Först konstaterar han att pyret ligger rätt med huvudet nedåt, från att för någon timme sedan ha legat i tvärläge!! Vi trodde ju knappt våra ögon, har han så gott om plats??
När han var klar lät han meddela att här fanns inte tillstymmelse till någon öppning för pyret att komma ut igenom. När vi tittade på skärmen ser vi plötsligt hur pyret buffar och grejar mot moderkakan där öppningen egentligen skulle ha varit, lille vännen, han försöker ju göra som han ska men han kan ju inte! Stackars plutt.
Läkaren sa att det han såg är så ovanligt som 1,6 promille statistiskt sett, dessutom ligger inte moderkakan plant och jämnt längs en vägg som det ska vara, utan som en hästsko, böjd runt öppningen. Han såg också nåt, en ojämnhet i moderkakan, som inte ska vara där och som han inte visste vad det var. Han tog en bild som han printade och vi fick gå tillbaka till förlossningen igen.
Där väntade vi en stund, tills en biträdande överläkare kom och hämtade oss. Han var hyggligt upprörd över att detta inte upptäckts vid datumbestämninsultraljudet i v 20, det är där sådant här skall uppmärksammas för vidare utredning. Kort sagt kan man väl säga att vi befunnit oss i risk att få väldigt stora blödningar vid förlossningens start med risk för både mitt och pyrets liv som följd. Han skulle anmäla detta internt och även till ultraljudsenheten som gjort vårt första ultraljud, och menade att vi är fria att göra vad vill av det därefter. Lät som att han tycker vi skall anmäla det.
På grund av att det var så unikt, hur moderkakan ligger, bad han allra ödmjukast att för sitt eget intresse och fortbildning få kika själv med ultraljud, vilket han fick. Därefter avrådde han kraftigt från att jag skulle åka hem med den långa väg vi har hit hemifrån, om något händer och jag börjar blöda är det riktigt akut. Så han skrev in mig och vi fick veta att snittet blir på fredag, ett s k subakut snitt eftersom det inte finns några tider för planerade kejsarsnitt. Vi kommer få komma in när operation får en tid ledig helt enkelt. Han sa också att detta inte är ett standardmässigt snitt eftersom läget är som det är, utan att någon erfaren kirurg måste göra det. Troligen kommer jag förlora mycket blod, uppåt två liter eller mer, men stannar det under två liter behöver jag inte få någon transfusion (de försöker undvika det så långt det går p g a smittorisken). Läkaren var mycket mån om oss och erkände att han var extra försiktig som skrev in mig och att han säkert får skäll för det men att han tycker det är värt det.
Jag fick mitt vita plastarmband med personnummer på mig och sen fick vi åka till antenatalavdelningen där gravida med någon form av komplikation ligger inlagda, i samma korridor som de som precis fått sina små – här kryllar av små bebisar!!
Fick ett rum nr 3 som är ett dubbelrum men här var nästan fullbelagt så Hans kunde dessvärre inte stanna över natten. Vi installerade oss lite och sen åkte Hans hem för att hämta mina grejor – tänk att det ändå blev så att vi behövde dem…
Efter någon timme kom Hans tillbaka och vi myste framför TVn, fick en CTG-kurva på pyret och han har inte varit så aktiv på mycket länge – pulsen varierade från 120 till 190 och han kickade CTG-dosan flera gånger så den var på väg att åka all världens väg!! Det mesta kändes rätt ok, vi var ännu ensamna på rummet och jag började vara lugn i förvissningen om att det nog skulle fortsätta så i alla fall i natt. Men precis när Hans var på väg hem för att sova lite så kommer en tjej in… för mig blev det för mycket och hela dagens anspänningar bara sköljde över mig, tårarna bara forsade och jag visste varken ut eller in men det var ingen idé att försöka hålla emot. Hans mådde inte heller bra på något vis. Men till slut hade jag samlat mig så pass att jag fattade beslutet att be om en insomningstablett och låta Hans åka.
Tog på mig min iPod och försökte komma till ro. Men icke! Tjejen bredvid hade lampan tänd länge, hon har blödningar och är i 25 veckan så de satte dropp och gav mediciner. Stackars tjej, det var på nåt vis en tröst att jag ju ändå ligger här och bara väntar på att få min lilla bebis som är helt klar! Men jag kunde inte somna förrän vid två skulle jag tro, och har sen sovit väldigt orolig i en säng som knarrar för minsta rörelse och med plast under lakanet som gjort att man känt sig kladdig hela tiden och nästan fastnat i lakanet. Vaknade förstås sju av ingen anledning alls, så nu har jag ätit frukost och väntar på ronden. Sen ska jag försöka sova lite till, är så sjukt trött o behöver ju krafterna tills imorgon när pyret kommer!!
I eftermiddag kommer Hans äntligen tillbaka i alla fall. Han får inte stanna över natten, men kommer vara här vid åtta imorgon bitti igen, någon gång därefter kommer snittet bli. Börjar kunna ta in det nu och det känns skönt, paniken är borta. Kanske kan jag t o m sova i natt??
//ABI 09.00
2007-11-04
En dryg vecka har gått sedan Pyret kom till oss på riktigt. Det har inte riktigt blivit som vi trott och hoppats på, faktiskt ganska långt därifrån.
Alvin, vi tror att han heter så, var lugn och fin sin sista dag i magen. Jag vaknade halv sju av mig själv, och Hans kom tidigt, vid sju på morgonen, till oss. Då fick jag duscha och få på mig den särk jag skulle ha för operationen, öppen i ryggen för att enkelt få dit spinalbedövningen. Jag fick dropp och en kateter till urinblåsan – obekvämt att få men bekvämt att ha! Behövde inte gå på toa! Vi fick in en sån där genomskinlig sak som man hittills bara sett på bild och film som bebisen skall ligga i, oj vad det kändes härligt! Där skulle vårt Pyr ligga alldeles strax!!!
Det började kännas spännande och pirrigt, inte så nervöst dock. Vi visste inte när vi skulle få komma in på operation eftersom det ej fanns någon tid för oss att bokas, utan vi fick ligga och vänta på en s k slot-tid. Sköterskan var ändå hoppfull om att det borde absolut bli innan lunch. Det såg också ut att bli så, de kom in och sa att nu skall vi åka – bara för att i nästa sekund blåsa av: ett stort trauma hade kommit in och självklart fick det gå före mig. Ny lång väntan, oj vad lång… men vid ettiden slutligen fick vi åka iväg. Jag liggandes på sängen och Hans i släptåg. Hans fick en ”rymddräkt” och mössa på sig, och jag fick mössa. Vi ligger och väntar utanför operationssalen och hör att ”blodet försvunnit” som de beställt åt mig – de hade många gånger tydligt förklarat att på grund av moderkakans läge fanns det stor risk för stora blödningar för mig så 4 enheter blod hade beställts (4 liter). Det var förstås en skrämmande tanke men ändå ingenting jag fokuserade särskilt på.
Naturligtvis blev det överväldigande och nervöst att vänta, det föll många tårar från mig ju närmare operation vi kom, det började gå upp för mig att jag skulle opereras och vad resultatet skulle bli blev nästan underordnat – tvärtom hur jag fram till dess känt.
Till slut hade nytt blod kommit och vi rullades in på operationssalen. Grönklädda människor med huvor liknande de islamska slöjorna på huvudet vimlade runt i rummet, pratade med mig, presenterade sig och sin roll och var allmänt trevliga och mjuka. Både jag och Hans var rejält stressade, detta var så kliniskt och omysigt och långt från vad vi drömt om. Nånstans mitt under förberedelserna sa jag att detta vill jag inte göra om, hur kan människor föredra snitt? Vi fick information exakt om vad som skulle ske, jag fick ytterligare dropp satt och ingången för ev blod – som hängde där och väntade på mig mitt framför näsan nästan – byttes då den gamla inte var tillräckligt bra, nytt stick alltså. Jag fick syrgas, kändes inte alls faktiskt.
Väntan inne på salen blev rätt lång, beroende på att de väntade in alla nio som skulle vara med inkl två specialkirurger i och med att detta var ett ”icke-standard” snitt som skulle göras. Det visade sig att huvudkirurgen var en av dem som tog ultraljud på mig i förrgår när vi kom in och det kändes plötsligt lite tryggare med åtminstone ett känt ansikte som dessutom varit in och tittat exakt hur det såg ut därinne.
Så kom tillfället när spinalbedövningen skulle sättas, när alla slutligen var på plats. Jag var lite orolig för detta redan innan men det var sju resor värre än jag nånsin tänkt mig. Först baddade de hela ryggen med IS-kalla bomullstussar med sprit skulle jag tro, har aldrig i mitt liv upplevt något så kallt… sen kom sticket och sedan en förlamande känsla längs ryggraden när bedövningen sköts in. Alla mina instinkter sa mig att detta är inte rätt, detta är fel, jag blir förlamad, hjälp… varpå jag bröt ihop fullständigt och bara hängde över Hans med tårarna sprutande, närapå i chocktillstånd… Det tog väl ca 15 sekunder så hade jag ingen kontakt med kroppen från bröstkorg till tår. Jag kunde vicka på höger fot men inte vänster, jag kände beröring men inte kyla eller smärta. De la mig ned på britsen och kollade att jag ingen känsel hade och konstaterade att bedövningen tagit mycket bra. Sånt är ju svårt att lita på när man vet att de sekunden senare ska snitta upp hela magen på en… Läkarna meddelade att de skulle göra jobbet så snabbt det var möjligt för att minimera blödningarna, ok sa jag, gör det bara bra också…
Jag och Hans fick ett grönt skynke uppsatt framför ansiktena så att vi inte skulle kunna se vad som skedde längre ned, vi pratade lite, jag kände hur det rev och slet och bökade i magtrakten, vi hörde hur det slurpade av något vi antog var fostervattnet som sögs ut – och sekunden senare hörde vi ett par gnyenden och svaga skrik och läkarna sa grattis – vår son var ute!! Jösses mina ögon tåras bara nu genom att tänka på det… De visade upp honom för oss en kort sekund, det var den sekund det tog för Alvin att bli det viktigaste i mitt liv och den som stal mitt hjärta från Hans… men de delar kärleksfullt på det. Alvin är född kl 14.17 2007-10-26 och vägde 3.650 g och var 53 cm lång – ingen liten kille men helt perfekt proportionerlig och underbart fin. Min andra tanke var ”oj hur har han kunnat rymmas i min mage, det här känns overkligt, var det en liten bebis som bott där inne?”.
Hans följde med barnmorskan ut och tog hand om Alvin medan läkarna sydde ihop mig. I töcknet hörde jag att de konstaterade att jag knappt förlorat något blod, 500 ml, och därför inte behövt få någon transfusion, oj så skönt.
När Hans kom tillbaka med Alvin i famnen var de så fina, Hans så stolt och samtidigt överrumplad och lättad över att detta nu var över, all oro och väntan, alla oväntade besked, min smärta och vår stress. Denna stund kommer jag alltid vårda ömt i minnet, min lilla alldeles nya familj. De personer jag älskar mest av allt i livet. Ja, det var så stort att det inte låter sig beskrivas med ord. Allting annat förlorade sitt värde, allt runtomkring försvann. Jordens mittpunkt satt bredvid mig och vi var bara så lyckliga.
Efter en stund, under vilken jag syddes ihop och tvättades ren, var vi klara för att åka vidare. Hans fick placera Alvin i sin lilla bebisbalja, och sen bar det av till uppvaket där jag skulle ligga under observation medan bedövningen släppte. Jag fick pulsmätare och automatisk blodtryckskontroll på mig och bebis i baljan bredvid. Vi kunde inte få nog av honom och jag fick ÄNTLIGEN upp honom på mitt bröst – har aldrig känt något mer underbart. En varm liten perfekt bebiskropp som bara låg där och andades… Vi andades ut och kände lugnet sänka sig, all anspänning och nervositet blåstes bort för varje andetag.
Min livmoder kontrollerades varje kvart och verkade dra ihop sig som den skulle, allt verkade så bra. Bedövningen släppte allteftersom och klåda inträdde istället, över hela kroppen mer eller mindre. Så efter någon timme var jag färdig och vi rullades till BB.
Nu i efterhand minns jag inte mycket av det första dygnet, jag var sängliggande hela tiden och fick bebis till mig då och då, jag minns att vi tittade på honom mer eller mindre hela tiden och bara njöt av hans närvaro. Alvin sov som en stock i princip hela dygnet och gjorde inget väsen av sig. Pappa fick byta några blöjor, barnbecket började komma ut ganska omgående. Mamma sov lite nu och då. Vi hade lyckats få ett rum där Hans kunde stanna över, men jag minns inte om Alvin sov med mig den första natten eller ej, men jag tror nog det. Hans närvaro skänkte mig lika mycket trygghet som min skänkte honom.
Dagarna därefter förflöt som i ett töcken, Alvin började amma lite smått men det var inte mycket, och han sov ännu mest hela tiden, inte minst vid bröstet. Hans tredje dag utanför min mage vägdes han och där började en ny resa för oss – han hade gått från 3.650 g till 3.220 g, för mycket. Dessutom hade han blivit lite gul men inte farligt fick vi veta. Vi hade innan blivit informerade om att vi nog skulle kunna åka hem den dagen men planen ändrades snabbt och vi fick bli kvar. Ett stadigt matningsschema sattes upp och Alvin skulle också få tillägg, mjölkersättning, ett par gånger per dygn. Ännu kändes inte pressen så hård, men sämre tider väntade ju…
Under natten som kom tyckte vi att det började flyta rätt bra, Alvin åt ganska bra och amningen var till synes igång. Men vid vägningen visade det sig att vikten minskat ytterligare 20 g och vi blev ordinerade en natt till, med kraftigare tillmatning. Jag började känna mig smått desperat och instängd, hade inte på en knapp vecka andats frisk luft eller knappt ens sett dagens ljus. Lite deppig var jag också. Och ledsen över att mitt lilla hjärta inte ville äta som han skulle, så snart han kom till bröstet ville han somna och vi fick i princip plåga honom med kalla blöta handdukar för att han skulle hålla sig vaken. Vi stannade självklart ändå kvar, lillen går före våra behov i alla lägen. Dagen därpå, efter en natt som känts ok, hade han gått upp 30 g och vi fick åka hem på kvällen. Det var fullständigt underbart att komma hem – som att komma ut från ett fängelse. Vi kände båda harmoni och glädje, livsandarna återvände. Att få sitta i sin egen soffa och se sin egen TV utan att en massa folk kom och sprang in och ut ur rummet för att ta temp, kolla matstatus, känna på mage, diskutera strategi osv – ja att få tillbaka ett hyggligt normalt liv. Alvin var till en början också väldigt harmonisk och åt men somnade förstås nu och då vid bröstet. Min mjölk flödade och jag lyckades pumpa ur lite för hand men oj vad jobbigt och tidskrävande!
Så kom natten, och vi försökte enträget få Alvin att sova i sin vagga jämte vår säng, eftersom det kändes som att vår säng var för mjuk och risken för stor för att han skulle rulla ned för nära oss. Men Alvin ville inte alls, han var otrygg och behövde vår närvaro. Han ville inte äta och vägrade sova. En fullständigt kaotisk natt. Vi var helt slut alla tre dagen efter. Den andra natten blev något bättre, Hans hade varit och
2007-10-25
Så har man tillbringat sin första natt som inlagd på sjukhus. Igår var en väldigt omtumlande dag som ledde fram till detta och till att vi imorgon blir föräldrar!!!
När barnmorskan i förrgår upptäckte att pyret låg i säte bokade hon in oss på KS för en undersökning. Vi hade bestämt oss för att inte åka härifrån utan att ha fått en tid för kejsarsnitt, men tänkte att det nog blir nästa vecka eftersom ingenting är riktigt akut. Hans föreslog att vi skulle ta med våra packade BB-väskor som förra gången, bara utifall att, men jag sa att nej, detta skulle nog gå fort…
Väl här tyckte läkaren, en ung duktig tjej, att moderkakan såg ut att ligga delvis för öppningen!! Vi visste ju att den ligger i framkant men har flera ggr fått bekräftat när vi frågat att detta inte utgör något problem samt att den inte ligger för öppningen. Nu hade pyret också vänt sig igen och låg åter i tvärläge visade ultraljudet. Läkaren ville dubbelkolla moderkakans läge med en ytterligare doktor. In kom en man som efter ett yttre ultraljud även ville kolla vaginalt. Puh, jobbigt men inte alls så jobbigt och hemskt som jag föreställt mig. Han konstaterade också att moderkakan ligger misstänkt långt ned och remitterade mig till fostermedicinska enheten där de har en speciell ultraljudsenhet också.
Där blev vi mottagna av chefsläkaren, en mycket professionell och erfaren man. Han kikade först externt men sen även vaginalt länge och väl. Först konstaterar han att pyret ligger rätt med huvudet nedåt, från att för någon timme sedan ha legat i tvärläge!! Vi trodde ju knappt våra ögon, har han så gott om plats??
När han var klar lät han meddela att här fanns inte tillstymmelse till någon öppning för pyret att komma ut igenom. När vi tittade på skärmen ser vi plötsligt hur pyret buffar och grejar mot moderkakan där öppningen egentligen skulle ha varit, lille vännen, han försöker ju göra som han ska men han kan ju inte! Stackars plutt.
Läkaren sa att det han såg är så ovanligt som 1,6 promille statistiskt sett, dessutom ligger inte moderkakan plant och jämnt längs en vägg som det ska vara, utan som en hästsko, böjd runt öppningen. Han såg också nåt, en ojämnhet i moderkakan, som inte ska vara där och som han inte visste vad det var. Han tog en bild som han printade och vi fick gå tillbaka till förlossningen igen.
Där väntade vi en stund, tills en biträdande överläkare kom och hämtade oss. Han var hyggligt upprörd över att detta inte upptäckts vid datumbestämninsultraljudet i v 20, det är där sådant här skall uppmärksammas för vidare utredning. Kort sagt kan man väl säga att vi befunnit oss i risk att få väldigt stora blödningar vid förlossningens start med risk för både mitt och pyrets liv som följd. Han skulle anmäla detta internt och även till ultraljudsenheten som gjort vårt första ultraljud, och menade att vi är fria att göra vad vill av det därefter. Lät som att han tycker vi skall anmäla det.
På grund av att det var så unikt, hur moderkakan ligger, bad han allra ödmjukast att för sitt eget intresse och fortbildning få kika själv med ultraljud, vilket han fick. Därefter avrådde han kraftigt från att jag skulle åka hem med den långa väg vi har hit hemifrån, om något händer och jag börjar blöda är det riktigt akut. Så han skrev in mig och vi fick veta att snittet blir på fredag, ett s k subakut snitt eftersom det inte finns några tider för planerade kejsarsnitt. Vi kommer få komma in när operation får en tid ledig helt enkelt. Han sa också att detta inte är ett standardmässigt snitt eftersom läget är som det är, utan att någon erfaren kirurg måste göra det. Troligen kommer jag förlora mycket blod, uppåt två liter eller mer, men stannar det under två liter behöver jag inte få någon transfusion (de försöker undvika det så långt det går p g a smittorisken). Läkaren var mycket mån om oss och erkände att han var extra försiktig som skrev in mig och att han säkert får skäll för det men att han tycker det är värt det.
Jag fick mitt vita plastarmband med personnummer på mig och sen fick vi åka till antenatalavdelningen där gravida med någon form av komplikation ligger inlagda, i samma korridor som de som precis fått sina små – här kryllar av små bebisar!!
Fick ett rum nr 3 som är ett dubbelrum men här var nästan fullbelagt så Hans kunde dessvärre inte stanna över natten. Vi installerade oss lite och sen åkte Hans hem för att hämta mina grejor – tänk att det ändå blev så att vi behövde dem…
Efter någon timme kom Hans tillbaka och vi myste framför TVn, fick en CTG-kurva på pyret och han har inte varit så aktiv på mycket länge – pulsen varierade från 120 till 190 och han kickade CTG-dosan flera gånger så den var på väg att åka all världens väg!! Det mesta kändes rätt ok, vi var ännu ensamna på rummet och jag började vara lugn i förvissningen om att det nog skulle fortsätta så i alla fall i natt. Men precis när Hans var på väg hem för att sova lite så kommer en tjej in… för mig blev det för mycket och hela dagens anspänningar bara sköljde över mig, tårarna bara forsade och jag visste varken ut eller in men det var ingen idé att försöka hålla emot. Hans mådde inte heller bra på något vis. Men till slut hade jag samlat mig så pass att jag fattade beslutet att be om en insomningstablett och låta Hans åka.
Tog på mig min iPod och försökte komma till ro. Men icke! Tjejen bredvid hade lampan tänd länge, hon har blödningar och är i 25 veckan så de satte dropp och gav mediciner. Stackars tjej, det var på nåt vis en tröst att jag ju ändå ligger här och bara väntar på att få min lilla bebis som är helt klar! Men jag kunde inte somna förrän vid två skulle jag tro, och har sen sovit väldigt orolig i en säng som knarrar för minsta rörelse och med plast under lakanet som gjort att man känt sig kladdig hela tiden och nästan fastnat i lakanet. Vaknade förstås sju av ingen anledning alls, så nu har jag ätit frukost och väntar på ronden. Sen ska jag försöka sova lite till, är så sjukt trött o behöver ju krafterna tills imorgon när pyret kommer!!
I eftermiddag kommer Hans äntligen tillbaka i alla fall. Han får inte stanna över natten, men kommer vara här vid åtta imorgon bitti igen, någon gång därefter kommer snittet bli. Börjar kunna ta in det nu och det känns skönt, paniken är borta. Kanske kan jag t o m sova i natt??
//ABI 09.00
2007-11-04
En dryg vecka har gått sedan Pyret kom till oss på riktigt. Det har inte riktigt blivit som vi trott och hoppats på, faktiskt ganska långt därifrån.
Alvin, vi tror att han heter så, var lugn och fin sin sista dag i magen. Jag vaknade halv sju av mig själv, och Hans kom tidigt, vid sju på morgonen, till oss. Då fick jag duscha och få på mig den särk jag skulle ha för operationen, öppen i ryggen för att enkelt få dit spinalbedövningen. Jag fick dropp och en kateter till urinblåsan – obekvämt att få men bekvämt att ha! Behövde inte gå på toa! Vi fick in en sån där genomskinlig sak som man hittills bara sett på bild och film som bebisen skall ligga i, oj vad det kändes härligt! Där skulle vårt Pyr ligga alldeles strax!!!
Det började kännas spännande och pirrigt, inte så nervöst dock. Vi visste inte när vi skulle få komma in på operation eftersom det ej fanns någon tid för oss att bokas, utan vi fick ligga och vänta på en s k slot-tid. Sköterskan var ändå hoppfull om att det borde absolut bli innan lunch. Det såg också ut att bli så, de kom in och sa att nu skall vi åka – bara för att i nästa sekund blåsa av: ett stort trauma hade kommit in och självklart fick det gå före mig. Ny lång väntan, oj vad lång… men vid ettiden slutligen fick vi åka iväg. Jag liggandes på sängen och Hans i släptåg. Hans fick en ”rymddräkt” och mössa på sig, och jag fick mössa. Vi ligger och väntar utanför operationssalen och hör att ”blodet försvunnit” som de beställt åt mig – de hade många gånger tydligt förklarat att på grund av moderkakans läge fanns det stor risk för stora blödningar för mig så 4 enheter blod hade beställts (4 liter). Det var förstås en skrämmande tanke men ändå ingenting jag fokuserade särskilt på.
Naturligtvis blev det överväldigande och nervöst att vänta, det föll många tårar från mig ju närmare operation vi kom, det började gå upp för mig att jag skulle opereras och vad resultatet skulle bli blev nästan underordnat – tvärtom hur jag fram till dess känt.
Till slut hade nytt blod kommit och vi rullades in på operationssalen. Grönklädda människor med huvor liknande de islamska slöjorna på huvudet vimlade runt i rummet, pratade med mig, presenterade sig och sin roll och var allmänt trevliga och mjuka. Både jag och Hans var rejält stressade, detta var så kliniskt och omysigt och långt från vad vi drömt om. Nånstans mitt under förberedelserna sa jag att detta vill jag inte göra om, hur kan människor föredra snitt? Vi fick information exakt om vad som skulle ske, jag fick ytterligare dropp satt och ingången för ev blod – som hängde där och väntade på mig mitt framför näsan nästan – byttes då den gamla inte var tillräckligt bra, nytt stick alltså. Jag fick syrgas, kändes inte alls faktiskt.
Väntan inne på salen blev rätt lång, beroende på att de väntade in alla nio som skulle vara med inkl två specialkirurger i och med att detta var ett ”icke-standard” snitt som skulle göras. Det visade sig att huvudkirurgen var en av dem som tog ultraljud på mig i förrgår när vi kom in och det kändes plötsligt lite tryggare med åtminstone ett känt ansikte som dessutom varit in och tittat exakt hur det såg ut därinne.
Så kom tillfället när spinalbedövningen skulle sättas, när alla slutligen var på plats. Jag var lite orolig för detta redan innan men det var sju resor värre än jag nånsin tänkt mig. Först baddade de hela ryggen med IS-kalla bomullstussar med sprit skulle jag tro, har aldrig i mitt liv upplevt något så kallt… sen kom sticket och sedan en förlamande känsla längs ryggraden när bedövningen sköts in. Alla mina instinkter sa mig att detta är inte rätt, detta är fel, jag blir förlamad, hjälp… varpå jag bröt ihop fullständigt och bara hängde över Hans med tårarna sprutande, närapå i chocktillstånd… Det tog väl ca 15 sekunder så hade jag ingen kontakt med kroppen från bröstkorg till tår. Jag kunde vicka på höger fot men inte vänster, jag kände beröring men inte kyla eller smärta. De la mig ned på britsen och kollade att jag ingen känsel hade och konstaterade att bedövningen tagit mycket bra. Sånt är ju svårt att lita på när man vet att de sekunden senare ska snitta upp hela magen på en… Läkarna meddelade att de skulle göra jobbet så snabbt det var möjligt för att minimera blödningarna, ok sa jag, gör det bara bra också…
Jag och Hans fick ett grönt skynke uppsatt framför ansiktena så att vi inte skulle kunna se vad som skedde längre ned, vi pratade lite, jag kände hur det rev och slet och bökade i magtrakten, vi hörde hur det slurpade av något vi antog var fostervattnet som sögs ut – och sekunden senare hörde vi ett par gnyenden och svaga skrik och läkarna sa grattis – vår son var ute!! Jösses mina ögon tåras bara nu genom att tänka på det… De visade upp honom för oss en kort sekund, det var den sekund det tog för Alvin att bli det viktigaste i mitt liv och den som stal mitt hjärta från Hans… men de delar kärleksfullt på det. Alvin är född kl 14.17 2007-10-26 och vägde 3.650 g och var 53 cm lång – ingen liten kille men helt perfekt proportionerlig och underbart fin. Min andra tanke var ”oj hur har han kunnat rymmas i min mage, det här känns overkligt, var det en liten bebis som bott där inne?”.
Hans följde med barnmorskan ut och tog hand om Alvin medan läkarna sydde ihop mig. I töcknet hörde jag att de konstaterade att jag knappt förlorat något blod, 500 ml, och därför inte behövt få någon transfusion, oj så skönt.
När Hans kom tillbaka med Alvin i famnen var de så fina, Hans så stolt och samtidigt överrumplad och lättad över att detta nu var över, all oro och väntan, alla oväntade besked, min smärta och vår stress. Denna stund kommer jag alltid vårda ömt i minnet, min lilla alldeles nya familj. De personer jag älskar mest av allt i livet. Ja, det var så stort att det inte låter sig beskrivas med ord. Allting annat förlorade sitt värde, allt runtomkring försvann. Jordens mittpunkt satt bredvid mig och vi var bara så lyckliga.
Efter en stund, under vilken jag syddes ihop och tvättades ren, var vi klara för att åka vidare. Hans fick placera Alvin i sin lilla bebisbalja, och sen bar det av till uppvaket där jag skulle ligga under observation medan bedövningen släppte. Jag fick pulsmätare och automatisk blodtryckskontroll på mig och bebis i baljan bredvid. Vi kunde inte få nog av honom och jag fick ÄNTLIGEN upp honom på mitt bröst – har aldrig känt något mer underbart. En varm liten perfekt bebiskropp som bara låg där och andades… Vi andades ut och kände lugnet sänka sig, all anspänning och nervositet blåstes bort för varje andetag.
Min livmoder kontrollerades varje kvart och verkade dra ihop sig som den skulle, allt verkade så bra. Bedövningen släppte allteftersom och klåda inträdde istället, över hela kroppen mer eller mindre. Så efter någon timme var jag färdig och vi rullades till BB.
Nu i efterhand minns jag inte mycket av det första dygnet, jag var sängliggande hela tiden och fick bebis till mig då och då, jag minns att vi tittade på honom mer eller mindre hela tiden och bara njöt av hans närvaro. Alvin sov som en stock i princip hela dygnet och gjorde inget väsen av sig. Pappa fick byta några blöjor, barnbecket började komma ut ganska omgående. Mamma sov lite nu och då. Vi hade lyckats få ett rum där Hans kunde stanna över, men jag minns inte om Alvin sov med mig den första natten eller ej, men jag tror nog det. Hans närvaro skänkte mig lika mycket trygghet som min skänkte honom.
Dagarna därefter förflöt som i ett töcken, Alvin började amma lite smått men det var inte mycket, och han sov ännu mest hela tiden, inte minst vid bröstet. Hans tredje dag utanför min mage vägdes han och där började en ny resa för oss – han hade gått från 3.650 g till 3.220 g, för mycket. Dessutom hade han blivit lite gul men inte farligt fick vi veta. Vi hade innan blivit informerade om att vi nog skulle kunna åka hem den dagen men planen ändrades snabbt och vi fick bli kvar. Ett stadigt matningsschema sattes upp och Alvin skulle också få tillägg, mjölkersättning, ett par gånger per dygn. Ännu kändes inte pressen så hård, men sämre tider väntade ju…
Under natten som kom tyckte vi att det började flyta rätt bra, Alvin åt ganska bra och amningen var till synes igång. Men vid vägningen visade det sig att vikten minskat ytterligare 20 g och vi blev ordinerade en natt till, med kraftigare tillmatning. Jag började känna mig smått desperat och instängd, hade inte på en knapp vecka andats frisk luft eller knappt ens sett dagens ljus. Lite deppig var jag också. Och ledsen över att mitt lilla hjärta inte ville äta som han skulle, så snart han kom till bröstet ville han somna och vi fick i princip plåga honom med kalla blöta handdukar för att han skulle hålla sig vaken. Vi stannade självklart ändå kvar, lillen går före våra behov i alla lägen. Dagen därpå, efter en natt som känts ok, hade han gått upp 30 g och vi fick åka hem på kvällen. Det var fullständigt underbart att komma hem – som att komma ut från ett fängelse. Vi kände båda harmoni och glädje, livsandarna återvände. Att få sitta i sin egen soffa och se sin egen TV utan att en massa folk kom och sprang in och ut ur rummet för att ta temp, kolla matstatus, känna på mage, diskutera strategi osv – ja att få tillbaka ett hyggligt normalt liv. Alvin var till en början också väldigt harmonisk och åt men somnade förstås nu och då vid bröstet. Min mjölk flödade och jag lyckades pumpa ur lite för hand men oj vad jobbigt och tidskrävande!
Så kom natten, och vi försökte enträget få Alvin att sova i sin vagga jämte vår säng, eftersom det kändes som att vår säng var för mjuk och risken för stor för att han skulle rulla ned för nära oss. Men Alvin ville inte alls, han var otrygg och behövde vår närvaro. Han ville inte äta och vägrade sova. En fullständigt kaotisk natt. Vi var helt slut alla tre dagen efter. Den andra natten blev något bättre, Hans hade varit och
onsdag 7 januari 2009
Pulkåkning!
Vi har kommit hem igen efter en lång gemensam ledighet i Norrbotten. Det var mysigt att vara uppe, och Alvin lärde sig ju att gå. Men det är väldigt skönt att vara hemma igen, också. Och Alvin bara går och går, runt runt här hemma. Han går nu hellre än kryper, men kan inte ännu resa sig utan att ha något att resa sig mot. Men det kommer, det är bara en kort tidsfråga. Han är i vart fall oerhört nöjd.
Vi har fått en otippad och oväntad ledig vecka gemensamt, Hans har ju påbörjat sin pappaledighet men jag har inte börjat jobba än av olika anledningar, så vi är hemma alla tre. Fantastiskt! Så mycket tid på hemmaplan, utan planer, det tror jag aldrig vi haft tidigare. Jättemysigt, vi gör en massa saker. I förmiddags var det jättefint väder ute så vi gick ut och åkte lite pulka - det är mest frost ute och kanske 1½ cm snö men det behövs inte mer. Alvin tycker det är roligt!
Nä nu ska vi fika!
lördag 3 januari 2009
Moster, du ska inte vara ledsen
Alvin: igår fick jag flyga flygplan sent - jag klarade att inte sova en sekund o busade med flygvärdinnorna istället. Sen åkte vi bil hem o jag blev så glad när jag fick se min säng! Då var det så sent så jag har aldrig varit vaken så sent förut. Tycker det är skönt att vara hemma - men jag saknar moster, kusin, mormor, morfar, farmor o farfar. Moster, du ska inte vara ledsen... Då blir mamma också ledsen. Hon säger att vi får ordna så att vi ses snart igen. Jag ska inte växa så mycket till dess, lovar! Puss o kram!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)