Jag bär, som bekant, E ganska mycket. Det har blivit mindre nu under sommaren när det varit så varmt och när hon också har haft sina mest intensiva utvecklingsfaser som inneburit att hon vill vara på golvet och utforska. Det märks även när jag bär henne - hon närapå lyckades att kasta/kränga sig baklänges ur sjalen på Gröna Lund för någon dag sen, hon sprattlar med benen i ett och liksom studsar upp och ner i sjalen. Inte helt optimalt, sjalen kan ju dela sig och även om det är osannolikt så känns det som att hon kan ramla ur. Så nu bär vi i sele, Ergo. Inte alls lika mysigt och definitivt varmare för henne, men det är ok. Det är snäppet enklare att hiva upp henne på ryggen i sele än i sjal och det är förstås ett plus. Som idag, när jag inte hade möjlighet att gå och lägga mig med henne när hon ville sova eftersom A bara hade mig som sällskap också. Då blev det insomning på ryggen och sen ner i sängen för henne. Superbt.
När jag bär något av barnen offentligt väcker jag folks uppmärksamhet. De allra flesta gångerna är det positiv uppmärksamhet. Som på Gröna Lund, igen, där jag bar E i sjal på magen. Jag drog mig undan för att amma henne i ett hörn (lite färgad av den obehagliga debatten om offentlig amning här i stan) och noterade två afrikanska (?) kvinnor som iakttog mig och helt uppenbart förde en dialog om min sjal. Jag log mot dem och fick leenden tillbaka. De verkade prata om hur sjalen var knuten och jag tänkte nästan fråga om de själva blivit burna som barn, om de var födda i sitt ursprungsland så är det ett rimligt antagande. Men jag hann aldrig. När jag hade ammat klart och vände mig mot dem igen så hade den yngre av kvinnorna knutit upp sin pojke, två år gammal kanske, på ryggen som den mest naturliga sak. Knutet på ett helt annat sätt än hur vi svenskar gör, mkt enklare antar jag och med typ hälften av allt tyg vi har (en vanlig sjal hos mig mäter dryga fem meter). Våra blickar möttes i samförstånd - tänk hur trygga våra barn fick vara där mitt i röran av alla människor, ljud och händelser!
En annan situation uppstod idag på ett stort elektronikvaruhus. Jag mötte ett mer än medelålders par och, inget ont om den generationen alls men detta med närhet till våra barn brukar inte vara något de vare sig engagerat sig i i sin egen barnhållning eller har förståelse för när det gäller min barnhållning. Synsättet att man skämmer bort barn med för mycket närhet och kärlek och "nojsande" stöter jag oftast på bland dessa människor. Tillbaka till det paret jag mötte, kvinnan viskade till sin man och visade åt mitt håll och log. De stod framför mig i kön till kassan, så samtal uppstod. Kvinnan sa följande "oj så fint, där har hon det bra, tryggt för henne, och vad nära och skönt, där ser hon ju också när hon vill det". Jag blir så glad av att möta den uppfattningen för det är ju precis det jag själv känner och vill uppnå!
Jag vill vara mina barn nära, mest hela tiden, både fysiskt och mentalt. Med den grunden tror jag att de står bättre rustade när svårigheter i livet senare möter dem. Det är självklart att dagligen inte bara låta dem veta med ord att jag älskar dem, utan även i mina handlingar. Kramar och en stunds mys när konflikten är som mest hetsig och infekterad är vårt bästa kommunikationsmedel. Det blir en hel del av den varan - A bjuder oss på rätt mycket jobb och gnet och tillkortakommanden just nu. Bråk, konflikter och tjafs om det mesta. Då är det så himla bra att bara möta hans blick, fråga om vi inte behöver en kram, och sen sitta så en stund i tystnad. "Förlåt" ligger i själva handlingen från bådas håll men oftast säger vi det muntligt också.
Kärlek, trygghet, närhet. Det finns väl ingenting som får oss människor att må bättre än dessa tre? Oavsett vilka parterna är, föräldrar/barn, vänner, älskande, kollegor, syskon, släktingar - ta vara på de stunder där det är möjligt att ge och få.
