Några filmer

Alvin tycker oftast att vi har för mycket saker på köksbordet - men han ändrar effektivt på det:

Vi har inte varit på öppna förskolan på länge, inte sedan innan sommaren, men igår så hade vi tråkigt hemma och gick dit. Alvin blev SÅ glad! Han hängde inte mig i byxbenen, han gnällde inte, han bara röjde runt med de andra ungarna och hade kul. Så dit kommer vi nog gå ett par gånger i veckan, så att han får träffa andra barn. Å så har de ju så goda bord där...

Idag har det varit jättefint väder så vi har passat på att vara ute, promenerade nästan två timmar och Alvin sov 1½. Trivs i vagnen. Och i sängen, där han ligger o sussilurar just nu. Å det kanske mamma också borde göra...!

Gästbok och ny oro

Jag har lagt till en gästbok här på min sida, se menyn till vänster. Klicka in och skriv nåt!

Och så får man bli oroad igen, Alvedon ska man nu inte ge till bebisar eftersom det kan ge upphov till allergi och astma senare i livet, se SVD och DN. Och så nån som helt fördömer oss som ger våra barn medicin, klicka här för att läsa eftersom feber är BRA för barn. Jaha, med tanke på Alvins senaste månad, då vi har gett honom relativt ofta Alvedon och Ipren pga hans feber, så lär han väl bli superallergisk och få lida av svår astma!!!! Näe, jag vill inte oroa mig för att jag gör fel i fler lägen! Finns det nåt man kan göra för att det ska bli rätt och bra?!

Infektionskänslig?

Jag börjar tro att Alvin är en infektionskänslig kille. Jag tror att det behövs en liten bassilusk som tittar på honom, så blir han sjuk.

Jag kikar i kalendern och kan konstatera att vi besökte Närakuten i Jakobsberg första gången för denna förkylningsomgång den 28 augusti. Då hade Alvin redan varit väldigt förkyld i ca fem dagar. Nätterna därefter satt vi upprätt med honom i soffan nätterna igenom för att han skulle få sova, la vi honom ned så slemmade luftrör och näsa igen och han kunde inte andas - och inte sova. Efter tre nätter kunde han sova liggande några timmar, men nätterna avslutades med några timmar då han fick sitta i bilstolen och sova, den hade vi ställt i hans säng. Känns rätt barockt nu, men var enda lösningen då för att vi skulle orka.

Den 31 augusti var vi tillbaka till Närakuten eftersom vi inte såg någon vändning, dessutom fick han denna dag feber. Läkaren lämnade oss utan åtgärd då sänkan var under tio och luftrören inte visade några tecken på vare sig astma eller krupp - och det visste jag redan eftersom det är precis bakom näsan som det sätter igen. Slutligen åkte vi den 2 september till Astrid Lindgrens eftersom han ännu inte får sova om nätterna utan får sitta i bilstolen för att alls kunna andas och sova. Där konstateras ingenting egentligen, mer än att han har feber och ser rodnad ut i hals och ett öra. Får penecillin, Amimox, som ska tas i fem dagar.

Efter något dygn börjar vändningen märkas och Alvin blir feberfri och snorar mycket mindre. Ingen hosta har han haft på hela tiden. Äntligen sover han - och vi. Livet återvänder. Livsandarna vaknar. Söndag 7 september får han sista penecillinomgången.

Natten till tisdag 9 september får han feber igen, och lite hosta. 11 september är vi till Barnläkarmottagningen, där hals- och näsodling tas. Feberfri när vi är där, men den kommer tillbaka när vi är hemma igen. Vi ska få svar på odlingarna på måndag, om det inte är nåt de vill behandla så hör de ej av sig.

Alvin har sedan dess inte haft feber, bara något förhöjd temp, men han hostar om nätterna och vi ger honom Mollipect för att lösa upp slemmet. Han är så duktig som tar det för det t o m luktar medicin. Barnmedicin är ju oftast smaksatt med nåt smarrigt, men inte detta för det är ingen traditionell barnmedicin.

I natt ammade Alvin som vanligt, det gör han en gång per natt numer och det är i stort sett den amning vi har kvar. Efter det blev han väldigt slemmig och hostade som besatt. Det slutade med att han kräktes upp all mjölk i vår säng, så det var bara att stiga upp, medicinera honom och byta lakan. Han kräktes upp de två första omgångarna Mollipect innan han fick behålla den tredje. Det verkar snabbt, och vi kunde gå i säng igen. Men då var Alvin pigg och det tog oss två timmar att få honom lugn och somna. Fyra timmar fick vi sova i natt.

Det slog mig så idag att de inte ringt från Barn om provsvaren, så jag ringde dit. Det visade sig att halsodlingen inte visat nåt, medan näsodlingen visat att han har en bakterieinfektion orsakad av bakterien Moraxella som ger långvarig hosta. Den behandlas med ett bredspektrapenecillin, vilket var vad Alvin fick senast, men just den sorten är resistent mot Moraxella.... Jag undrade varför de inte ringt om detta i måndags och fick till svar att de helst inte behandlar små barn med denna rätt så kraftiga penecillin. Jag blir ju lätt irriterad, jag menar, Alvin har tre veckors sjukdom bakom sig med väldigt påverkad sömn och jobbiga nätter.

Vi får ALLTID till svar att "ja men han verkar ju så glad och pigg, allmäntillståndet är ju bra så då gör vi ingenting" - men vad relaterar de då till? Vi kanske har ett ovanligt glatt och nöjt barn, för han visar i stort sett aldrig några tecken på att må dåligt, inte ens när han hade rotavirus med vattendiarré i två veckor var han ens lite ledsen eller "trött och hängig". Jag befarar ju att den dagen han är trött och hängig i läkarnas ögon, då är han nära undergång!!!

Ännu mer irriterad blev jag när sköterskan påstod att bröstmjölk är slembildande och att det är pga amningen om nätterna som han blir slemmig och hostig - ett direkt felaktigt påstående vet jag som är relativt kunnig om amning, medlem i Amningshjälpen som jag är. Hon gav mig dessutom rådet att ge honom vatten i en nappflaska istället för bröstet om nätterna..... hm, nu är det ju så att jag vill behålla den här amningen tills han är åtminstone ett år, och det är inte hunger som gör att han vill ha bröstet en stund om natten eftersom han äter middag plus gröt innan sänggåendet, nej min gillsning är att han bara vill tanka lite närhet och trygghet. Den bor inte i en nappflaska med vatten... Slutligen gav hon mig två alternativ: penecillin eller - !!!! - sluta amma! Vet människan vad hon pratar om egentligen?? Puh. Nåväl, nu ska vi dit imorgon igen så får vi se om läkaren förbarmar sig över lilla Alvin och väljer att slutligen hjälpa honom.

Idag har Alvin varit väldigt klängig och har mest velat vara i famnen. Han är mycket trött, igår sov han två timmar på förmiddagen vilket senast hände när han var riktigt liten. Han vaknade till lite en gång och verkade ha satt sig och tagit babylarmet, men sen somnat om, för så här hittade jag honom i sängen - med larmet i ett fast grepp i handen!

Idag har han sovit mer än vanligt också. Däremellan leker han lite men allra mest ställer han sig upp mot allting. Så här har han trivts allra bäst idag:

Ja, frånsett allt detta med sjukdom o elände - tycker vi har fått vår dos nu - så börjar jag lite smått blicka framåt några månader. Vid årsskiftet ska jag börja jobba igen, och frågan är med vad. Träffade lite folk på jobbet igår och just nu lutar det åt att jag byter jobb, men vi får se. Det känns åtminstone som att jag faktiskt vill börja jobba igen och det känns ju lite skönt.

Det finns så klart enormt många ljusglimtar varenda dag, Alvin är så härlig nu! Han är verkligen en liten individ med stor vilja och klara åsikter om vissa saker. Han gör medvetna val, som t ex när han kommer klättrande upp i min säng mitt i natten eller fram mot morgonkvisten, istället för att somna om i sin egen säng. Han pratar massor, mest hela tiden, men det enda som går att förstå så här långt är "mamma" som han upprepar ett par hundra gånger per dag...

Hoppas hoppas han får sova i natt - och vi också!!

Inte bara förälder

Jag och Hans hösten innan Alvin blev till

Ibland måste man stanna upp och försöka minnas att man är mer än "bara" förälder. Det är så lätt att drunkna i alla behov Alvin har, vi gör ju allt för honom varenda sekund. Men ibland så måste man stanna upp för ens egen skull. Just nu känner jag ett sådant behov.

Vi har haft en väldigt jobbig period. Allt är ju relativt och måste därför jämföras med ens egen normala situation, för någon annan kanske det vi gått igenom är en liten västanvind, men för oss har det varit hemskt. Det började med att Alvin blev sjuk, från början en oskyldig förkylning. I samma veva hade jag lidit av tillfällig och plötslig insomnia en vecka ungefär och var medtagen och mycket trött. Glömde saker, gjorde fel saker, i fel ordning och fick fråga folk om de sagt ditt eller datt för jag hade inte hört (läste nyligen en artikel i tidningen Mama som handlade om att man kan bli "föräldrautbränd", enligt den så var det väl dithän det barkade för mig), och tålamodet med Alvin var noll och ingenting. Många tårar blev det som rann dag som natt. Och som toppen på alltihop fick jag åka till akuten med Hans som plötsligt bara blinkade med ett öga och inte kunde behålla vatten i munnen - ansiktsförlamning som följd av Borrelia har vi nu fått veta.

Samtidigt blev Alvins förkylning värre och värre, efter en vecka fick han hög feber och snarkade som värsta karlen under nätterna - ja inget av detta främjade min sömn precis.
Efter tre besök på akuten för Alvins del fick han till slut hjälp, fem dagars penecillinkur och sen var han bra. I söndags avslutade vi den kuren och kunde äntligen sluta tempa, ge suppar, koksaltdroppar och nezeril. Men säg den lycka som varar, efter två nätter då jag fått sova så drog det igång igår natt igen. Hans var förstås bortrest och låg och nannade skönt i en härlig hotellsäng medan Alvin vaknade kl 3 och sov inte mer än en halvtimme fram till kl halv sju då jag gav upp och klev upp. Vad var det för fel på ungen, han var så orolig? Jo, feber igen. Men inga direkta förkylningssymptom. Han har en framtand på G, men enligt "de som vet" orsakar tandsprickning inte feber... det finns inga studier som bevisar sambandet, forskningen tyder mer på andra orsaker till feber som uppträder vid tandsprickning.

Jaja, febern är kvar idag också men han har sovit i natt. Jag försöker låta bli att ge honom febernedsättande så länge febern är lägre än 38,0, tycker han har fått så mycket mediciner senaste tiden. Han ser ju ändå glad och söt ut!



Vi har haft mycket besök senaste månaden, först familjen Sandberg med lilla Signe, oj vad roligt hon och Alvin hade!! Här fiffilurar de över vad som kan finnas utanför dörren och hur man tar sig över tröskeln:

Sen kom moster Cattis, och slutligen mormor Silva. Det har varit skönt att ha dem här, timingen kunde nog inte varit bättre faktiskt. Tack för all er hjälp!

De senaste dagarna har givit upphov till lite funderingar hos mig. Om man betraktar min generation ur ett vidare perspektiv så kan man kanske konstatera att vi alltid strävar efter perfektion in i minsta detalj, i det mesta vi gör. Vi har prestationsmål som är skyhöga, och vi konsumerar som inga andra för att uppnå det som krävs materiellt. I vår värld. Andra generationer betraktar oss lite i spe och skakar på huvudena, och kan inte förstå.

Varför det blivit så är kanske inte så svårt att förstå, vår föräldrageneration har alltid talat om att man måste jobba alltid för att förtjäna sitt uppehälle, vi har fått lära oss att det är fult att vila, att man måste kunna klara sig själv och vara oberoende av andra, och redan i småskolan fick vi klart för oss att någon pension kunde vi inte räkna med att få om vi inte själva jobbar ihop till den - och när vi var tonåringar var det hög arbetslöshet och det krävdes universitetsutbildning för att få ens det enklaste jobb. Så de flesta av oss bröt upp från allt välbekant, flyttade till högskoleorter Sverige runt och för många av oss blev det det slutliga uppbrottet från hemkommunen. Vi jobbar idag så mycket vi hinner och tjänar förvisso mycket pengar många av oss, men i vissa fall kanske vi försakar mer än vi inser. Men vi är oberoende av andra och oj så bra vi klarar oss på egen hand!

Men detta med prestation och perfektion smyger sig även in i föräldraskapet. Det börjar med att vi skaffar barn senare och senare i livet, för att vi vill vara säkra på att vi inte är beroende av någon annan utan att vi, ja just det, klarar oss på egen hand... så skola, resor och karriär ska vara avklarat, vilket ju ger vid hand att många är 30+ när första knodden kommer. Sen läser vi allt vi hinner om hur det ska vara, vi blir stressade när vi inte passar in i mallen, och vi är så in i bänken jämställda att vi kvinnor nästan undrar varför inte männen ammar? Läkarna måste ha ett huvudbry med oss som patienter, vi är alltid så pålästa och ingenting de säger kan komma som någon överraskning, för redan innan vi uppsökte deras hjälp hade vi läst om vilken åkomma vi eller vårt barn lider av och vad som behövs för att kurera. Att veta allt om allting är vår generations trygghet - för det hjälper oss att, ja just det, klara oss på egen hand...

Själv inser jag ju att beskrivningen passar mycket väl in på mig själv. Och det känns rätt skönt att åtminstone ha självinsikten...

Alvin då? Ja han utvecklas för varje vecka som går. Nu drar han sig upp mot allt som går att stå mot, han kommer allt som oftast till en när han vill komma upp i knät, han pratar en massa och en del kan man urskilja, "mamma" t ex. En av alla doktorer vi träffat påpekade att han är skelögd, och ja det stämmer nog men vi har levt i villfarelsen att det nog ska gå till sig eftersom ingen sagt något, men han menade att det måste vi ta tag i, ja just det, på egen hand... så jag ska tjata mig till en remiss till ögon när vi träffar barnläkaren på BVC i slutet av denna månad.

Nej, kanske måste få något gjort idag? Ni som läser min blogg - vilka är ni? Skriv en liten kommentar, det vore kul att veta!

Fadderbarn och sjalbarn

Ja! Jag visste det! Det ÄR så att sjalade/burna barn blir tryggare och mer harmoniska! Det faktum att sjalning (eller kängurumetod som det kallas på neo) används som ett sätt att ersätta kuvös för prematura bebisar, och att det dessutom är bevisat att dessa barn blir bra snabbare och kan skrivas ut tidigare än andra prematurer, visar väl om något att det är bra för barn att under sitt första år bli burna nära, nära. Se artikel i SvD om detta.

Jag har under hela min uppväxt och ända upp i vuxen ålder imponerats av popartisten Madonna. För att hon gör det hon tror på och verkar ta noll hänsyn till vad andra tycker. För att hon är smart nog att utnyttja sig själv, den tid vi lever i och media för att åstadkomma det hon vill. Och naturligtvis för att jag gillar hennes musik och oerhört gärna skulle vilja se hennes konsert - om det är någon artist som jag tror är värd att se live så tror jag att det är hon. Men, till saken. Idag inspirerade hon mig till att bli fadder för ett behövande barn någonstans i världen. Madonna fyller 50 idag, för att uppmärksamma detta visade kanal 5 en av hennes dokumentära filmer. I slutet av den var det ett inslag om utsatta barn, ett bildspel som spelas upp bakom Madonna när hon framför John Lennons Imagine på sin konsert. Plötsligt slog det mig, att jag definitivt vill hjälpa ett litet barn att få det bättre om jag kan, och jag kan! Jag har råd! Så jag valde SOS barnbyar som de som ska få mitt förtroende. Det känns väldigt spännande, vi kommer att få information om landet och byn som barnet bor i, sedan följer vi med det barnet tills det kan klara sig själv och flyttar från barnbyn. Det här tycker jag alla som kan avvara ett par hundralappar i månaden borde göra. Jag tror också att det kan bli ett bra sätt för Alvin att förstå att livet kan se väldigt olika ut, och jag tror att det kan bli roligt även för honom att följa detta barnet. Vi får veta om ett par veckor vem barnet är och var det bor. Läs gärna mer om detta här.

Annars händer det kanske inte så jättemycket här. För någon vecka sedan hade Alvin tredagarsfeber, alltså hög feber i tre dygn och sen prickig på kroppen. Han är frisk nu, men igår kräktes han en del. Jag ser två möjliga orsaker till det: antingen så berodde det på att han fått mycket plommonpuré dagarna innan för att han varit så extremt hård i magen, eller så berodde det på att han fått fisk till lunch. Jag börjar nästan ana en känslighet mot fisk för om jag inte missminner mig helt så har han kräkts mer eller mindre varje gång han ätit fisk senaste tiden. Hm, ja det är ju inte så att jag inte kan förstå det, är ju verkligen ingen fiskälskare själv och fisk har fått även min mage att vända sig ett par gånger.

Frånsett detta så racerkryper han, älskar när vi jagar honom, tycker det är urkul att krypa under saker vilket ibland leder till att han fastnar under t ex stolar, och reser sig mot allehanda ting. Och står på alla fyra, med handflator och fotsulor i golvet och så lite stöd av huvudet som han kikar mellan knäna med... vet inte om det är ett förstadium till att resa sig själv eller?

Pappa Hans har börjat jobba och har nu jobbat en vecka, det är inte alls kul. Men jag vänjer mig nog snart igen vid att vara själv. Det är ju trots allt rätt trivsamt och enkelt att bara göra vad som plötsligt faller en in! T ex att bara gå ut i trädgården och låta Alvin testa hållbarheten i trädställningen!!

Alvin på grönbete

För någon vecka sen var jag och en kompis på picknick i Ängsjö en bit bort från Stäket. Här en liten film från det:

Samsovning, amning och mycket annat på vårt vis

Det är ett par saker som utomstående alltid frågar om, och som de dessutom alltid har kommentarer och kloka råd om: äter han bra, och sover han i egen säng? Lustigt nog har det varit så sen dag ett, då Alvin var yttepytte liten och den enda tillvaro han kände till var den i mammas trygga varma mage. Att detta kan vara så viktigt för folk! Sen kan man ju undra vad de har med det att göra...?

I alla fall så torde dagens situation hos oss få dessa förståsigpåare att verkligen rynka på näsan och förutspå elände och hemskheter för oss i vår familj. Alvin ammar nämligen fortfarande, hans huvudintag av föda sker via mig! OCH han sover ännu hos oss, i sin säng som ju står med långsidan öppen tätt intill min, men allt oftare nästan halva natten med mig i MIN säng. Arma krake, vad ska det bli av honom?? Och, ojoj, som grädde på moset så BÄR vi ju honom ofta ofta i olika ergonomiska bärselar och sjalar, istället för att låta honom protestera i sin vagn när han inte vill ligga där, tills han uttröttad somnar (sånt ser jag så ofta när vi är ute och det gör lika ont i mig varje gång - bebis vill inte ligga/sitta så långt från mamma/pappa just då och oftast räcker det med några minuters närhet så går det bra att sätta tillbaka i vagnen sen om man måste).

Ja, om dessa tidigare nämnda människor får rätt så blir Alvin en icke självständig liten oföretagsam trådsmal närmast spinkig pojke eftersom han inte kan släppa tryggheten hos oss förrän han är 30, minst, och eftersom han inte kommer lära sig äta och uppskatta mat nånsin kanske... och just ja, han kommer nog inte lära sig gå heller förrän han är fem, minst. Stackarn blir ju bara buren...

Vad jag skulle vilja göra när diskussionen kommer upp, är att ställa ett antal frågor.

1. Tycker du att det är mysigt att sova ensam i ett eget rum? Inte? Nähä, men kanske om du får ligga i en säng med hööööga spjälor runtom då? Måste ju vara jättemysigt, som att sätta galler för fönstren ungefär...
2. Har du nånsin hört talas om något barn i tonåren som ännu föredrar att sova med sina föräldrar?
3. Har du nånsin hört talas om något barn i Sverige som svultit sig själv till döds?
4. Har du nånsin hört talas om ett barn som inte velat gå själv när det lärt sig utan bara velat bli buret - ja faktiskt tills barnet var femton?

Nä, jag kan helt enkelt inte begripa varför det är så bråttom att få barnen att bete sig "vuxet". Varför kan det inte vara helt ok och accepterat för alla att det första året i ett barns liv är ett år då det mesta sker på dess villkor? Varför är det så svårt för andra att förstå att det jag vill ge mitt barn är trygghet, trygghet, trygghet. Jag är nämligen övertygad om att detta i längden gynnar både honom och oss.

Det här med samsovning är ett hett ämne. Det främsta argumentet många ger till att det är bra att vänja barnet tidigt med att sova i egen säng och helst i eget rum också, är att vi som föräldrar behöver få tillbaka vårt vuxenliv som man lite försynt kallar det. Mitt argument till att låta det stå vid sidan om ett slag är att vi har haft vårt vuxenliv i tio år innan Alvin kom, för oss är det ingen stor uppoffring att ge honom ett år åtminstone. Vi har nämligen väldigt många vuxenår framför oss också sedan när han faktiskt själv vill vara för sig själv.

Mat är också oerhört hett. Enligt min BVC-sköterska borde Alvin äta 2-3 hela mål mat vid det här laget - varför vet jag inte för enligt vad jag kan se går det ingen nöd på honom, och forskning visar att min mjölk ännu ger honom den näring han behöver. Annars vet jag ju heller inte vad det är han går upp i vikt av - våra dammråttor kanske om han börjat äta dem när jag inte ser? Faktum är att Alvin äter lunch bestående av kött/fiskpuré och middag bestående av gröt - det räcker just nu. Resten får han av mig, tills jag märker att han inte blir mätt av det. Även här tror jag på forskningen som säger att ju längre man ammar, desto bättre mår barnen och desto mindre blir risken för övervikt som ju annars är ett vanligt problem även i mycket låga åldrar. Men framförallt fortsätter jag amma för att det känns så väldigt bra.

De flesta som träffar Alvin och umgås ett slag med honom brukar säga att han verkar så harmonisk och tillfreds. Ja, brukar jag tänka för mig själv, det har ju varit ett av mina främsta mål hittills under hans uppväxt. Det är ett av skälen till att han ännu ammar och blir buren och får sova med oss. För att det är det han vill/behöver göra. Han kan inte styra över sin vilja ännu när det gäller dessa basala saker, de är mer basbehov som han behöver få uppfyllda, på sitt sätt för att veta att de alltid kommer bli uppfyllda. Och jag vet att han vill bli buren osv, för han kan vara hur ledsen som helst men så snart vi sätter honom i selen/sjalen blir han lugn och glad. Inte vet jag om det är så att allt detta har medfört att han är väldigt trygg och harmonisk, men en liten del av mig vill gärna tro det.

Nog om åsikter och känslor runt detta. Alla har vi olika sätt att betrakta uppfostran och hantering av bebisar på, och det är ju först nu när man själv är där som man har något att utgå från. Vi gör som det känns bäst för oss, precis som alla andra! Och vi uttrycker inte våra åsikter om hur andra gör eller ifrågasätter, ibland önskar jag att andra inte heller gjordet det...

Hans fick semester i fredags! Det innebär att jag också får lite semester och inte har ensamt ansvar för Alvin dagarna i ända. Jätteskönt!

Igår firade vi femårig bröllopsdag, hipp hipp hurra! Vi hade planerat god mat och skulle dricka lite champagne i våra bröllopsglas och allt. Då bestämmer sig Alvin för att han minsann vill vara med, och var vaken i fyra-fem timmar till kl 22.30. Vi försökte förstås söva honom upprepade gånger under kvällen, han var ju trött, det visste vi ju. Men när han gått över sin normala gräns så är det svårt för honom att komma ned i varv och han kan gå på i timmar. Så vår goda middag, den intogs kl 22.30, tre rätter.... puh!

En revolution i Alvins liv har inträffat, igår tog han sina första stapplande krypsteg!! Sen dess har det gått fort och idag ser det ut så här:

Det är jättekul att se hur nöjd han är nu, han kunde ju ta sig vart han ville tidigare medelst rumprullningar och sådant, men det är så mycket lättare för honom nu. Och jobbigare för mamma och pappa.... imorgon ska vi åka och handla säkerhet för honom. Till skåpdörrar och trappor. Annat, som eluttagen, ska jag försöka lära honom att inte pilla i, men det känns förstås som vår konversation just nu består av "nej" och "ajabaja".... det känns ändå viktigt, eftersom man inte kan lita på att alla har petsäkra eluttag och han kan ju inte se skillnaden...!

Idag har vi påbörjat projekt röjning i huset, känns jätteskönt att vara igång men oj vilken tid det tar. Tvättstugan har i allafall blivit så gott som klar idag.

En annan lite kul sak är att Alvin går på toa, ja alltså på vår toa. Om jag hinner se att han behöver lätta sina behov så sätter jag honom där, och ja, då gör han det han ska. Han är väldigt nöjd över det, antar att det är jobbigt att ladda ur i blöjan, det tar mycket längre tid - ja blöjan tar ju emot.

Ja, det var nog allt för idag.

Nu går det undan

Länge sen vi skrev nåt, men här har varit full fart. Först var ju Alvin sjuk i två veckor i rotavirus, sen fick han relativt hög feber ett par dagar, och sen började förberedningen inför resan till Kroatien.

Nu har vi precis kommit hem, det var kul att vara iväg och det blev en annorlunda resa förstås. Vi är nog lika bleka som innan vi åkte, beroende dels på att vi haft särdeles dåligt väder men också dels på att det ju inte är riktigt strandläge med en liten Smula som ska vara med men inte får vara i solen.

Alvin har varit oerhört tålmodig, duktig och tapper. Han har inte varit ledsen många gånger trots generellt alldeles för lite sömn och avsaknad av de vanliga rutinerna. De första dagarna gjorde vi som vi vuxna ville, var ute till tio på kvällarna och så, men efter ett par kvällar märktes det på Alvin att han inte riktigt funkade som han brukar. Han sover ju inte länge i vagnen, utan kanske en halvtimme för att sen vara vaken ett par timmar, även om hans vanliga godnattid passerat med råge. Så vi insåg att om han skulle fortsätta vara en solstråle så fick vi nog anpassa oss till honom och lägga honom vid åtta-nio och sen hålla oss hemma. Nåja, det gick ju bra det med, och ärligt talat så var de kvällarna de enda stunder som i alla fall jag fick någon som helst avslappning. Annars handlar det ju mest om äta, sova, underhålla.

Flygresan gick också bra, trots att vi flög på natten på vägen hem och landade först efter två. Då sov Alvin som en stock och vaknade först på morgonen i sin egen säng. Han höll dock igång på planet till midnatt då han small av.

Hans utveckling går så oerhört snabbt nu! Natten till igår sprack första tanden igenom i nedre gommen mitt fram, och idag hände följande:



Han är väldigt rörlig och far runt överallt trots att han inte kryper. Sen ett par veckor tillbaka sätter han sig upp helt själv från liggande - ni skulle se magmusklerna han har - och sen faller han medvetet framåt som en fällkniv till liggande på magen. Eller så rullar han från rygg till mage till rygg osv åt det håll han ska. Och när han är vid målet sätter han sig upp och tar det han sett.

Igår sa jag att jag tror han kryper inom de närmaste två veckorna, idag reviderar jag och säger inom den närmsta veckan... idag har han även kommit på att man kan öppna köksskåpen man når... nu måste här säkras! Han har, redan innan vi åkte till Kroatien, fallit ur vår säng en morgon ned på golvet och det var inte ett roligt uppvaknande kan jag säga. Nu ligger soffkuddarna nedanför sängen om nätterna...

Han äter väldigt bra också, normalt sett lite puré till lunch och sen gröt till middag. Igår åt han en hel portion gröt, innan hade han ätit en halv. Det verkar ändå inte störa hans amning, han vill ha "tissen" lika mycket ändå och det känns ju bra i mammahjärtat.

Jag ska berätta mer om resan och lägga in bilder men detta är vad jag hinner nu när Smulan äntligen sover en liten stund. I sin spjälsäng i sitt rum - fram tills idag det enda stället där jag vet att han är kvar om jag satt honom där! Men nu är ju inte ens den säker. Funderar starkt på att slå upp hans "tält" som vi haft på stranden i Kroatien här inomhus..... men det kanske är grymt?!

Leds

Leds på att byta gröna otäcka smetiga flytande illaluktande bajsblöjor.

Ledsen på att se röd rumpa - men glad att jag lyckats hitta formeln för att undvika att den blir röd: bröstmjölk, Inotyol och potatismjöl. I den ordningen. På en och samma gång.

Glad att Alvin ändå inte bajsar grodor. Det gjorde Gustav. En stor grön groda, nästan som en lime stor på sin största del, tittade upp på hans mamma från blöjan när hon skulle ta av den. Hur sjutton kunde han svälja den? Och bajsa ut den? Utan att det märktes? Otäckt.

Leds på rätt mycket just nu - men väldigt glad att jag har min lilla Smula. Älskar honom så oändligt. Och just i denna stund sluter han ögonen mot mitt bröst, inlindad mot min kropp i sin sjal. Det kan inte bli bättre. För nån av oss tror jag. Kärlek, hela jag bara utstrålar kärlek - vilken lyx att känna så!

Alvin är lite sjuk

Ja, det är så. Det verkar som att Alvin och kompis Gustav ätit på samma bassilusk som flyttat in i deras magar. De bajsar genomskinlig vätska med illgröna korn och flagor i. Hela tiden. Natt som dag. Så här byts det blöjor, ammas, ges vatten, trugas i blåbärspuré, knapras smörgåsrån, vädras rumpa, smörjs rumpa med bröstmjölk o potatismjöl - men det sovs inte. I vart fall inte för mammas del. Två nätter med tre-fyra timmars sömn har gjort att jag legat kvar i sängen hela förmiddagen, och Alvin har nog tyckt att det varit ok, han har sovit stundtals och lattjat på själv stundtals. Pappa har vi skickat in i ett annat rum. Hoppas hoppas detta snart går över - vi ska ju till Skövde och hälsa på vänner i helgen ju! Men inte med den här magen.

Sommaren, ja den kom och den gick. Vi hade över 20 grader varmt i skuggan i helgen, det var helt fantastiskt underbart (nu är det sju grader och regn). Lördagen satt vi bara ute under markisen och njöt, Alvin luftade rumpan (stolarna vi har där nu är så praktiska, i plastnät liksom, så när han kissade rann det bara rätt igenom! Fiffigt!) och vi bara myste.

På söndagen åkte vi ut på en premiärtur med Lilla Blå - oerhört spännande hur det skulle gå med Alvin, vi har ju varit lite osäkra på om vi skulle behålla båten eller ej. Men som det visade sig så trivdes Alvin finfint, somnade i min famn direkt vi lagt ut från bryggan! Jag bar in honom i ruffen där han låg och sov större delen av turen. Han vaknade till då och då men vaggades raskt till sömns igen av de naturliga rörelserna i båten. Sen när han vaknat fick han sitta i min famn och se sig omkring, oj vad han skrattade när Hans körde i svall så att det guppade! Så nog blir det så att vi behåller henne, det var jättemysigt och jag längtar redan till nästa gång!

Den här veckan har vi inte gjort mycket, vi var på IKEA i måndags och handlade lite saker till Alvins rum - det börjar bli riktigt mysigt där nu. Igår var vi och hämtade hans pass, han är så himla söt på det! Men idag har vi bara vilat och tagit det lugnt, jag är urtrött och Alvin har nog lite feber också.

En avslutande solbild!

Eller varför inte två?!

Just nu har vi en föraning av sommar

Hela veckan har varit helt underbar, 17 grader i skuggan och vindstilla. Då händer ju en hel del med växtligheten, mina tidiga tulpaner har t ex slagit ut i dagarna.

För Alvins del blir livet så mycket enklare, det är enklare att gå ut och man behöver mindre kläder. Vi har nog faktiskt varit ute mer eller mindre hela dagarna, dels gått långa promenader, men också varit ute på altanen och liknande. Idag fick han t o m komma ned på gräsmattan - det ni ser på bilden är när han för första gången får bekanta sig med gräs, jättespännande! Mina tulpaner blev lite omilt behandlade - de var ju allra mest lokande att känna på - men hans uppenbara glädje över allt han upptäcker för första gången gör det värt det!

Det är märkligt vilka språng utveckligen verkligen tar, igår satt han visserligen men väldigt ostadigt, föll åt alla håll och kanter mest hela tiden. Idag när han hade sovit sin förmiddagslur så satte jag honom upp i sängen - och det var som om han aldrig gjort annat. Han satt minst fem minuter helt själv, böjde sig åt olika håll för att dra till sig saker i närheten, balanserade upp sig igen, och föll inte en enda gång. Som att han under natten "vuxit till sig" eller nåt. Fascinerande.

Hans sa i eftermiddags att Alvin sagt pa-pa.... men det tror ju inte jag på. Klart han i så fall sa ma-ma....!!!

Våren är absolut här!

Och vårens annalkande betyder båtfix! Så vi var hos Lilla Blå i lördags, jag och Alvin följde mest med för att vara sällskap åt pappa, vi kunde ju inte hjälpa till så mycket. Men vi tog en promenad längs vattnet och kikade på kolonilottsområdena där. Alvin fick komma upp i båten och verkade trivas finfint (han var så söt så det blir många bilder här):

Sen fick vi nog konstatera att Alvin är inne i ett nytt utvecklingssprång, ett som innebär att han upptäcker sakers och människors relationer till varandra. Det är ett jobbigt språng för honom, och det märks. Han gråter för minsta lilla, och blir väldigt snabbt väldigt ledsen. Oftast, eller snarare alltid, händer detta när vi inte är uppmärksamma på att han blivit trött och därför inte hunnit få upp honom i selen innan han hunnit bli ledsen. Det handlar om sekunder. Så efter denna veckas första dagar är jag nu superuppmärksam på honom och på klockan, när han varit vaken 1 timme o 45 minuter tar jag upp honom och inom fem-tio minuter sover han. Ett annat tydligt tecken är att han vaknar minst en gång om natten vid femtiden och tycker att det är morgon, han är superglad och jollrar och viftar. Inatt hängde vi för en filt för fönstret för att hindra solen från att skina genom rullgardingen, och han vaknade inte förrän kvart i sju istället. Generellt vaknar han tidigare, vid sju vill han upp. Jag har inte anpassat mig och kommer inte i säng nog tidigt för att vara pigg då, men vilar med honom när han sover första passet runt nio-tio på förmiddagen istället.

I söndags kom så vårvärmen! Helt fantastiskt skönt. Vi har sedan dess tagit låååånga promenader på ett par timmar varje dag. Alvin vill inte ligga i vagnen hela tiden, men blir nöjd så snart han får komma upp i selen och se sig bättre omkring:

I tisdags var vi på sexmånaderskontroll - jag begriper förstås inte var tiden tagit vägen, det kan inte stämma att Pyret redan är ett halvår?! Han väger nu 7,300 g och är 68,2 cm lång, vilket innebär att han ligger precis på sin kurva avseende längd men något under ännu på vikten. Fortfarande helt normala kurvor för helammade bebisar, men han ska börja få lite smakportioner nu till helgen. Jag fortsätter helamma honom men introducerar vanlig mat. Det ska bli lite spännande men jag är mest fylld av nostalgi och lite sorg över det, det är liksom ett sådant klart tecken på att han inte längre är helt ny och liten. Och jag älskar ju att amma, det är bara så supermysigt!

Doktorn tyckte att allt verkade vara bra med Alvin, men jag bad om en remiss för att få klippa hans tungband. I takt med att han växer blir det mer och mer tydligt, och i vissa lägen när han ler är tungspetsen kluven. Det är givetvis något som otänkta små barn kan retas för, helt i onödan. Att klippa bandet medför inga negativa följder, bara positiva. Dessutom kanske det gör att han lättare får igång utdrivningsreflexen när han ammar, ibland får han kämpa så och hinner bli arg innan mjölken kommer. Så jag hoppas att det inte ska dröja så länge innan vi får komma till läkare för det.

Alvin blir stadigare för varje dag som går, och är väldigt aktiv i sina ben och armar. När han ligger på golvet sträcker han sig åt alla håll för att få tag i saker, rullar med lätthet runt från mage till rygg och ibland från rygg till mage. Han drar upp benen under sig och skjuter rumpan lite i vädret men har ej fått kläm på vad han ska göra med armarna, så han blir snart arg och vill ha hjälp. Men krypa kommer han nog att göra om en och en halv månad skulle jag gissa. Han sitter rätt bra själv, men tippar då och då.

På lördag fyller han sex månader - det är väl ingen som missar att uppvakta honom?! Det är en stoooor dag för oss!

Alvin har varit på sin första konferens

I onsdags klev jag och Alvin upp före sex på morgonen för att åka på konferens i Sandhamn med mitt jobb. Det blev första gången han åkte båt också. Trots för få timmars sömn var Alvin så oerhört duktig, han var idel solsken medan vi konfererade, blev trött emellanåt men somnade omgående i selen. På kvällen var det förstås lite bökigt att komma till ro, men jag lämnade sällskapet vid halv elva och kvart över sov han för natten. Men vaknade sju med djup gråt, han blev nog rädd när han inte alls kände igen sig.

Även andra dagen orkade han vara glad. Det blev värre när vi skulle åka hem. Jag förstod att han var trött, han hade sovit ungefär lika mycket på två nätter som han normalt gör på en, men aldrig anade jag vidden av vad det skulle innebära... Bilfärden hem är drygt en timme lång om det inte är nån trafik. Jag ammade Alvin när vi satte oss i bilen och såg till att han var svalt klädd och allt var bra. Jag hann köra tio minuter innan han började gråta. Det tilltog raskt och efter några sekunder var det tröstlös gråt och skrik om vartannat, på en motorväg där jag ingenting kunde göra. Alvin sitter bak i bilen så jag kunde bara titta på stackaren i spegeln. Jag svängde givetvis av på första bästa avtagsväg för att trösta, fick kyssa bort alla tårar han fällt och mötte en blick som var så ledsen, så ledsen... han såg nästan ut att skämmas för att han grät så, lilla vännen. Hjärtskärande. Han lugnade sig, tog tutten och vi fortsatte. Väl ute på motorvägen började han dock om.

För att göra en lång historia kort så stannade jag fyra gånger för tröst och amning men ingenting hjälpte mer än några minuter, han var så oerhört övertrött att han inte kunde komma till ro för att somna. Jag led alla helvetes kval och gjorde vad som stod i min makt för att hålla koll på rusningstrafiken som kommit igång på Essingeleden, medan pulsen och stressen rusade. Aldrig nånsin har min lilla bebis fått gråta så tröstlöst och det var det absolut värsta jag varit med om sedan han en knapp vecka gammal var så trött att han inte orkade suga när han låg vid mitt bröst. Resan tog gott och väl 1½ timme på grund av alla stopp jag gjorde, och sista milen trotsade jag all trafik och alla trafiklagar och nyttjade styrkan och farten vår bil har, det gick ordentligt fort. Väl hemma tog jag bara upp honom i famnen och lämnade bilen full med packning som den var. Jag släppte inte ned honom, han fick vara i min famn t o m när jag gick på toa, sen bar jag honom i sjal och dansade tills han helt utmattad somnade.

När det sen var dags för nattning kunde han inte komma till ro igen. Han grät till och med i famnen i selen, något som inte hänt förr, och jag kände mig verkligen helt värdelös som mamma och kunde inte hålla tillbaka mina egna tårar. Hade extrem ångest för att jag låtit honom gråta så, och var helt övertygad om att all trygghet han fått bygga upp nu försvunnit, nu skulle han aldrig våga lita på att jag alltid finns där igen. Men det hjälper ju föga att låta ens egna tårar väta ned hans kinder när allt han behöver är en övertygande och trygg mamma att somna hos, så jag gjorde till slut det jag har lärt mig lugnar honom, slog på stereon och samma skiva som alltid för att dansa till. Vid första tonen kände han igen den och lugnade sig, fem minuter och en melodi senare sov han. Snyftandes... det lyckades jag aldrig sudda bort. Jag bar upp honom i sängen och la mig med honom, så att jag kunde vara där när han vaknade och var ledsen. Det blev några gånger innan vi båda somnade, han i min famn. Men han sov natten igenom med ett par få matavbrott.

Idag har han varit mer eller mindre sig själv, även om jag varit orolig för hur kvällen skulle bli. Han har varit trött ännu, men somnade in fint redan vid sjutiden. Första sovpasset var lite oroligt, han var ledsen i sömnen några gånger, men gick enkelt att trösta. Och nu sover han tungt, djupt och lugnt. Och mitt oroliga mammahjärta känns lite lugnare, och ångesten över att jag "plågat" honom har lättat.

Vi tog i alla fall en långpromenad till Jakobsberg idag i det fina soliga vädret. Alvin trivdes i sin vagn och lekte med sina saker - det är därifrån dagens bild kommer.

Alvin strålar som aldrig förr

Ja, ända sen vi kom hem från Norrbotten har Alvin varit idel solsken, han fnissar och skrattar högljutt åt det mesta och det behövs inte mycket för att locka fram skrattet. Dessutom har han sovit exemplariskt, somnat bra på kvällen och sovit sina 12 timmar med avbrott för lite mat då och då. Det är underbart! Han växer och utvecklas massor, nu vänder han sig då och då från rygg till mage och försöken att krypa är upprepade. Han får upp rumpan i vädret men han vet inte riktigt vad han ska göra med armarna.

Hans nyfikenhet på omgivningen är oerhörd, han vill ta på allt och älskar att utforska mammas och pappas ansikten. Gardiner i olika material är spännande, och armarna har i ett nafs blivit så långa! Han är blixtsnabb när han kommer i knät och grabbar tag i vad det än må vara som står inom hans räckvidd. Häromdagen var det min filtallrik...

Han hittar på nya ljud ideligen också, det ena lustigare än det andra. Han sitter bra med lite stöd men vill ganska snart ramla om stödet försvinner helt, det är som att det räcker att han vet att man sitter bakom så får han bättre balans på egen hand, försvinner man så faller han även om han inte använde en som balans.

Igår bar jag honom på ryggen för första gången, det gillade han eftersom han ser allt ur ett annat perspektiv - mitt - då. Världens gulligaste ryggsäck:

Imorgon ska jag och Alvin på konferens i skärgården, det ska bli lite spännande. Men vi ska stiga upp attans tidigt och det blir nog inte så lätt, så här såg Alvin ut när han steg upp efter att ha sovit en första omgång ikväll kl 19.30:

Piggelin som bara den. Han somnade inte förräns nyss, kanske halv tio. Ojoj, det blir en rolig konferens detta!!

Senaste dagarna har jag haft lite energi och fått en del gjort. Igår slipade och oljade jag bänkskivan, och skurade ugnsluckans tre glas. Idag har jag varit i stallet, bakat bröd och skurat kökslådor. I helgen tog Hans hand om förrådet. Det finns hopp om att vår normala ordning ska kunna infinna sig igen med andra ord!

Tillbaka i vardagen igen

På flyget hem

En dryg vecka i Norrbotten var skönt, gav ny energi åt vardagen, men det var osannolikt skönt att komma hem också. Alvin blev omedelbums sig själv igen vad gäller sömn och mat, skönt. På flyget hem hade vi ett eget säte, och där låg Alvin en god stund av resan och lekte. Han är lite ledsen under inflygningen, men annars glad som vanligt.

Vi hade en skön helg, och sen var det dags för vaccination på måndagen. Alvin väger 7,074 g och är 67,5 cm lång, fortfarande något under sin kurva vad gäller vikt och något över vad gäller längd. Det är en fullt normal kurva för en bebis som helammas, så sköterskan rekommenderade mig att följa min vilja att helamma tills han är sex månader. Vaccinationen gick bra, men han fick feber på kvällen som höll i sig i tisdags också. Alvedon hjälpte inte så det fick bli lite Ipren.

Febrig Alvin


I onsdags var jag på HLR-utbildning för bebisar, mycket nyttig kurs. Hade ingen aning om var man känner efter puls, exakt hur man ger hjärtkompression på nån så liten, hur mkt luft man ska blåsa in, hur man bäst hanterar brännskada för att inte försämra läkförmågan, hur man får upp, eller ner, föremål som fastnat i halsen osv. För vuxna kan nog de flesta dessa handgrepp, men för bebisar? Kan du svara på följande frågor:

• Var känner du efter pulsen på bebis (två ställen)?
  
• Hur snabbt slår ett bebishjärta?
  
• Hur stor är en bebislunga?
  
• Hur ger man hjärtkompression på en så liten?
  
• Hur mycket luft ska man blåsa in?
  
• Om bebis fått varm vätska över sig, hur gör du?
  
• Om bebis satt i halsen, vad gör du?
  
• Hur ser du att bebis inte andas?

Livsviktig kunskap med vilken man sannolikt klarar de flesta situationer som kan uppstå. Känns bra att kunna, nej, känns absolut nödvändigt att kunna.

Idag har vi haft hela eftermiddagen i stallet, och jag har ridit medan en stallkompis sett efter Alvin. Gick jättebra, skönt!

Nu är det nog sovdags, Alvin sover så klart redan. Han sov inte så mycket i stallet så han var trött. Somnade med mig i soffan framför TVn, myyys....

Glad påsk!

Vi är i Norrbotten på "påsklov"! Vi flög upp i onsdags, i två olika plan precis som kungen o drottningen!!! Hm, men kanske inte av samma anledning, vi gjorde det för att priserna skilde så mycket. Det gick hyggligt bra, förutom att vi fick sitta på planet en timme innan vi kom iväg p g a kö till avisningen. Det tyckte ju inte Alvin var så skojigt, han hann bli rätt leds. Sen var han lugn, förutom tio minuter då han var superledsen, grät hysteriskt och otröstligt, men lite promenad i gången gjorde susen. En liten flicka lånade ut sin lekhäst och sen var allt bra igen.

Vi var i Kalix några dagar först, hälsade på lite folk och tog det allmänt lugnt. Sen igår åkte vi till Sundom där mina föräldrar har sitt fritidshus, och åt lite påskmiddag med alla föräldrar med flera. Alvin fick lite svårt att komma till ro på kvällen, men när jag gick och la mig med honom vid tiosnåret så somnade han gott.

Idag har det varit ganska fint väder, blandat soligt och mulet och lite snöfall men ingen vind. Vi har varit ute och skidrat en timme ca, Alvin fick prova åka pulksläde väl nedpackad i päls. Sov som en stock! Jättemysigt, verkligen, det har vi inte gjort för sista gången!

Jag med Alvin i släde på havet
Alvin nedbäddad i släden

Sen fick vi grillade hamburgare på gårdsplanen, smaskens så här efter utomhusaktivitet. Alvin ville inte ligga kvar nedbäddad utan fick komma upp i pälsen.

Det är skönt att ha en massa folk runtomkring sig som kan avlasta lite med att underhålla Alvin, för mig är detta verkligen semester. Ännu tycker han det är ok att vara i olika famnar, men det visar sig förstås på kvällarna när det är dags för sömn att det ändå är lite jobbigt för honom. Nåväl, så länge jag och Hans finns i närheten kan vi hela tiden garantera honom den trygghet han är van vid, så det går nog bra. Han är ju inte direkt van vid att ha så många andra runt sig än oss så detta vi är i nu är nytt för honom, viktigt att han hela tiden vet att vi också är här.

Nu är det visst dags för en liten tupplur, ska gå och ta hand om det.

Vi är igenom en tuff period!

Vi är alla lika glada som Alvin är över det! Igår var jag i stallet i drygt tre timmar, och det var första gången på flera veckor som jag kunde slappna av och inte vara splittrad och stressad - jag visste att Alvin och Hans hade det bra hemma, att Alvin kunde somna med Hans och att han även skulle kunna äta ur flaskan. Jag var en helt ny människa när jag kom hem. Det har varit jobbigare än jag insett, jag antar att jag inte känt efter, men nu i efterhand så inser jag det. I fredags åkte Hans och handlade och tog Alvin med sig, det var första timmen i total ensamhet sen Alvin kom till oss... det låter nog futtigt men jag njöt ohämmat. Hann ju förstås börja sakna dem så smått, men ändå...

Tiden rusar, så är det sannerligen. Dessa senaste veckorna har varit fullständigt fullspäckade med aktiviteter för mig o Alvin, och det känns som att jag knappt hinner ta tillvara på vår tid tillsammans. Jag ska därför ta ner tempot något och inte vara med på allt bebisaktigt.

Vad har hänt med Alvin denna sista utvecklingsperiod? Mycket! Han kan nu:

• sträcka sig efter och greppa leksaker


• skallra med skallerleksaker


• flytta leksaker från ena handen till andra


• leka med sina fötter


• lyfta huvudet högt när han ligger på magen


• försöker krypa genom att lyfta rumpan o vika in benen under kroppen


• flyttar sig när han ligger på rygg på golvet

Det är säkert mer som jag inte tänker på nu, men dessa saker har kommit under denna period, inte undra på att det varit jobbigt för honom. Han jobbar vidare med vissa saker, t ex kämpar han hela tiden med att få in tårna i munnen, men benen är för långa, han når till hjässan med tårna... det är nog bara en tidsfråga innan han kommer på att han ska ta höger fot med vänster hand och böja för att lyckas. Han håller också på att lära sig att blåsa ut luft ur munnen så att det låter - något vi har övat länge med honom, och plötsligt en dag så bara gjorde han det!!! Han är så himla glad när han lyckas göra något vi gör...

Annars är han en riktig mysbebis som älskar att vara nära oss, och det är ju något jag velat ge honom, så mycket närhet han nånsin kan vilja ha. Han trivs som allra bäst när han får sitta mot min eller Hans kropp i sjalen eller selen, där somnar han obönhörligen till slut. Sen säger han tydligt till när han vill ner och röra sig.

Vi har bytt till sittdelen på vagnen eftersom han vill se sig omkring och blir ledsen om han måste ligga i liggdelen. Vi har ju en ergonomisk vagn, därför är det ok att låta honom få sitta i den så här tidigt, han sitter annars inte helt av sig själv utan behöver stöd så han är inte färdigutvecklad för en vanlig sittvagn. Vår har ett viloläge där ingen vikt eller tyngd läggs på hans ryggrad, se bilden.

Vi är i stallet lite nu och då, jag har ju bara kunnat rida på söndagarna nu när han inte velat äta med pappa, men nu när det verkat räta upp sig så ska jag rida en kväll också. Han trivs ännu där ute, har så mycket att titta på och finner tydligen ett lugn i atmosfären och hos hästarna. Han har bekantat sig närmre med Alcudia och passade då på att boxa till henne i mulen till hennes stora förtret, hon gillar småbarn och är väldigt mjuk och snäll med dem.

Alvin vaknar med ljuset! Det innebär just nu att han slår upp ögonen och är på sitt allra bästa humör vid sextiden. Han gäspar samtidigt men kan inte tro sig att sova vidare - det är ju ljust! Vi är väl inte helt överens om denna punkt och kommer att byta rullgardin till en mörkare, vi har själva stört oss på att den vi har nu släpper in för mycket ljus. Nu är det absolut nödvändigt.

Igår började vi på ett nytt babysim, fortsättningskurs. Jag har inte varit nöjd med förra stället eftersom det varit alldeles för kallt, vi har aldrig badat full tid där eftersom Alvin börjat frysa, men igår var det super! Alvin var i hela tiden och skrattade till och med! Dessutom verkar det finnas en del pedagogik bakom det vi gör nu, vilket det inte fanns på förra stället. Igår fick Alvin för första gången "simma" med en flexistång:

Och så dök vi lite:

Avslutningsvis måste jag visa hans favoritposition i babysittern:

Det ligger många nya bilder på Pixbox men jag har förstått att ni som ska kunna komma in där ändå inte gör det. Jag ska försöka fixa det, säger till när det verkar vara klart!

Hmm... Alvin skulle behöva ett par stickade sockor.... *blink blink*

Grattis på 4-månadersdagen!

Idag fyller Alvin fyra månader! Jag begriper inte var tiden tagit vägen, har Pyret varit hos oss så länge?? Tiden går som bekant fort när man har roligt...

Födelsedagen har inte varit en av de bättre för Pyret, han har suttit så här hela dagen:

De två senaste nätterna har varit jobbiga, han vaknar och gnyr mest hela tiden och jag tror knappt jag sovit en hel timme utan att vakna av det - vilket väl syns också på mig...? Idag har han varit extremt klängig och inte velat vara nån annanstans än i min famn. Jag har inte kunnat lägga ned honom en sekund så har han stortjutit, och sen har det inte räckt att vara i famnen utan jag har varit tvungen att röra mig hela tiden. Han har inte heller velat sova själv, han har somnat hos mig och vaknat fem minuter efter jag lagt ned honom, så för att nån av oss alls skulle få sova satte jag mig i soffan med honom i sjalen och där fick han sova ut. Fram emot eftermiddagen kallade jag hem Hans något tidigare, jag höll rätt o slätt på att bli tokig och hade inte ens fått i mig nån mat, men jag orkade inte vänta den halvtimme det tar för honom att ta sig hem utan gick och mötte honom vid bussen i Kallhäll - trots ihållande regn. Då somnade Alvin, äntligen utan att klänga på mig. Men, naturligtvis vill han sen inte vara med Hans utan det är bara mamma som gäller. Suck.

Jag tog precis tempen på honom och han har ca 37,7 grader så han har lite feber. Det kan vara en av orsakerna till hans humör idag, och jag är plötsligt mycket nöjd med att jag låtit honom klänga så mycket han velat, lille vännen. Nu sover han och jag hoppas att det är för natten.

Igår tog jag och Jeanette med barnen och åkte till Djurgården där vi tog en härlig promenad i solskenet. Vi fikade förstås halvvägs:

Alvin hade det så mysigt under själva promenaden:

Idag var vi och vägde och mätte Alvin. Han växer som han ska, ligger något över medelkurvan på längden och något under på vikten. Förhoppningsvis ska han kunna klara sig på min mjölk helt och hållet tills han är sex månader, det är vad jag vill, men då får han växa till sig lite. Det är dock normalt att vikten planar ut vid den här åldern så det är ingen fara. Han vägde 6,598 g och var 65 cm lång.

Här öser regnet ner, det gör inte att jag blir piggare direkt...

Ett par timmar för mig själv

Idag åkte jag på nytt till stallet och skyndade mig ut att rida direkt jag kom dit. Det gick bra, Alvin var ok med pappa. Ridturen var förstås härlig, om än att jag kände mig stressad... vi galopperade i alla fall för första gången ute sen jag började rida igen, hon har börjat bocka i galoppen och det är ju inte sååå kul tycker jag. Man sitter rätt lätt där uppe då, när ryggen kommer upp som på en katt som skjuter rygg, bara i en väldig fart... nå jag satt kvar i vart fall. Hästen gör så för att hon är glad! Lustigt sätt att visa det på, kan man ju tycka. Sen blev hon rädd för nåt spöke i vassen och snodde runt ett helt varv på bakbenen, 360 grader, och landade med näsan åt samma håll som hon började i... knäppgök. Men även då satt jag ju kvar.

När jag kom hem berättade Hans att Alvin ännu är instabil, han ligger hela tiden på gränsen till gråt och hade inte gått att lägga ned nåt alls medan jag var borta. Jag tog honom men han var inte helt lugn då heller, ville t ex ej äta. Jag tog honom med mig i sängen och la mig där med honom, vi myste och lekte lite och sen kunde han äta lite grann. Sen somnade han tätt tätt intill mig, och sov faktiskt 1½ timme, något som ju inte händer annars. Han fick vara med mig resten av kvällen, efter hans bad masserade jag hans lilla kropp och han blev så lugn av det. Han hann knappt äta klart sen så sov han, redan vid sjutiden. Så jag ska strax hoppa i sängen så jag är någorlunda pigg när han vaknar tidigt imorgon.

Alvin är rätt ordentligt förkyld, i vart fall det värsta han varit hittills. Han är snorig och har en massa slem i halsen och luftrören, jättejobbigt för honom. Ingen feber dock, men han fick en supp i eftermiddag för jag tyckte att han inte verkade må så bra. Det var efter det han somnade. Man vet ju inte, kanske har han lite ont i kroppen. Vi hoppade över babysimmet igår på grund av hans tillstånd och det kändes idag som ett mycket klokt beslut. Åh om han bara fick bli frisk nu och vara det länge, det känns som att denna förkylning suttit i så länge, men det kan det ju göra på så här små bebisar.

Själv mår jag ju sådär, vaknade i natt av en väldans huvudvärk, blä. Inge kul att vara förkyld o inte kunna vila ordentligt. Alvin var vaken, och därmed även jag, mellan 5-6 i morse för att han var tvungen att få näsdroppar och då blir han ju lite upprörd. Så det var skönt att få sova när Hans tog honom med på morgonen.

Nu är det dags för sängen - imorgon ska jag och Jeanette och barnen åka till Djurgården för en promenad och fika. Hoppas vädret blir vad de lovat, just nu blåser det närapå storm. Gonatt!

Alvin är extremt mammig

I måndags hände något märkligt. Alvin hade varit sitt vanliga soliga jag hela dagen, vi hade varit och storhandlat samtidigt som han hade fått sitta i selen på mig vilket han stortrivs med (urmysigt att gå omkring bland hyllorna o plocka varor o med jämna mellanrum snusa på Alvins hjässa), och Hans kom hem vid sex precis som vanligt. Alvin satt i sin babysitter, och Hans skulle hälsa på honom. Alvin blev lite ledsen och stack ut underläppen, varpå Hans naturligtvis lyfte upp honom, då blev Alvin superledsen och grät helt besatt, Hans satte ned honom igen men det bara fortsatte och eskalerade. Jag försökte ta honom men inte heller det var bra, han grät helt hysteriskt och var inte kontaktbar. Jag drog av oss kläderna och gick in i en varm dusch, bara för att göra något oväntat och på så vis få kontakt med honom. Det lugnade honom så pass att vi kunde gå ur duschen och amma inlindade i ett badlakan. Sen var han lugn.

Jag trodde nog att det var en engångsföreteelse, men samma sak hände i tisdags. Så snart Hans tog upp honom så kom hysterin. Den gången blev han dock lugn när jag tog honom, sen kunde Hans ta honom och gå och bada honom, men så snart de kom ner och Alvin fick syn på mig så började han om och blev inte lugn förrän han var i min famn. Igår testade vi att bara låta Hans ta honom när han kom hem, jag gömde mig och åkte till stallet när det verkade som att detta fungerade. Allt var frid och fröjd, jag hann sitta upp och skritta fram hästen innan Hans ringde och lät meddela att det inte gick längre, då hade de försökt få bukt med hysterin ca en kvart. Jag kastade mig av hästen och sprang till bilen iförd sporrar och allt! Så när jag kom hem och tog honom så blev han lugn, men hade fortsatt ett par gråtattacker som dock gick att bryta hyggligt enkelt. Till slut somnade han vid niotiden, utmattad och snyftandes. Hela natten har han legat med huvudet tryckt mot mitt huvud och mitt finger i ett stadigt grepp. Jag tror rätt och slätt att han plötsligt nått en förståelse av att mamma kan åka bort, hon är inte alltid här, och det skrämmer honom fasligt. Enligt böckerna är detta en del av utvecklingen, fram tills nu har han knappt gjort skillnad på mig och pappa, men nu gör han det och han har därmed insikt om att mamma inte alltid är här - nåt han skyr som elden. Det märks också ibland när jag ska lägga ned honom, då har han ett fast grepp om mitt hår och vill inte släppa.

Jag inser förstås att detta är en fas som vi måste gå igenom, likväl önskar jag att den kan gå fort över. Jag är enormt låst, och kan jag inte ens åka iväg 1½ timme utan honom, ja då kan jag ju lägga ned ridningen och allt annat också för den delen. Det är ju inte roligare för Hans heller, minst sagt, att bli ratad. Jag tror ändå att han kan hantera det bättre än jag.

Här en liten filmsekvens från när Alvin sitter i sin stol:

Han sitter bra i den, men han är inte helt stabil i sidled ännu. Mest gillar han att sitta i den och kika och ta på träkvistprickarna i bordet. Han orkar en kvart ungefär, sen är ryggen trött.

Vi har också införskaffat ytterligare ett bärhjälpmedel - Alvin är numer ett älskat Sjalbarn!

Den här dagen när bilden togs var jag inte mitt piggaste jag, som synes. Alvin tycker det är jättemysigt att sitta i sjalen, och somnar gärna där. Själv så har jag den främst för att den avlastar ryggen mycket bra, hans vikt fördelas över hela ryggen och höfterna. Men sen är det ju oerhört mysigt. Det blir nog fler sådana!

Jag har nog fått Alvins förkylning, hur nu det är möjligt, vi sitter ju praktiskt taget ihop så jag borde ju klara av hans bassilusker lite bättre. Idag är jag rätt risig och tar mig genom dagen med hjälp av kaffe och Alvedon. Nu ska vi se lite på TV o hoppas att pappa inte dröjer alltför länge. Sen blir det nån slags hämtmat - orkar inte laga mat!