Alvin träffar Zorro

Lite mindre än Alcudia... Tål inte oförsiktiga klappar lika bra heller!

Livet är gott!

Efter en helvetesresa på 11,5 timmar nådde vi Sundom strax efter fem i morse. En oförutsedd händelse - en vällingflaska som exploderade i baksätet - föranledde sex stopp under de första 3 timmarna av resan: sanera bilen för det var välling precis överallt, byta kläder på mig, få tag i ny välling eftersom vi bara hade två portioner med oss o en nu satt klistrad över skinnklädseln, få tag i mer kallvatten att blanda med, och så ge Alvin välling... Resten av resan var inte kul, Alvin sov ca fem timmar o resten av tiden var han väldigt ledsen till o från. Puh. Men nu är vi i alla fall här o vi sov alla tre mellan kl sex o halv tio. Sen vaknade vi till strålande sol från blå himmel o nästan ingen vind - precis vad jag längtat efter! Underbart. Alvin har haft en toppendag o varit ute i snön flera timmar. Han ville inte alls vara inne. Nu sover han skönt. Hans har fått sin hyrda skoter levererad o varit ute på premiärtur o är så nöjd. Nu kan påsken börja!

Så åker vi i vår bil...

Vi startar precis nu vår bilfärd mot Norrbotten! Lämnar ett superhärligt väder bakom oss hemma, 17 grader varmt. Alvin har varit helt speedad hela dagen och jag hoppas han somnar om en timme eller så... Vi siktar på att det tar tio timmar, få se om det blir så!

Lekpark är kul

Alvin slutade äta under två veckors tid. Han väger samma nu som för två månader sen. Till slut visade prover att han hade Streptococker grupp G och Moraxella. Nu efter antibiotika så mår han bra och äter med god aptit igen. Han tycker lekparker är super o särskilt en där det även finns en sjö och en massa fåglar som gärna vill ha mat - han jagar dem o blir så arg när de går iväg! Han sover rätt bra, halva nätterna hos oss, o väcker oss vid sextiden - men han är så söt så det gör inget!

Saker att göra innan 40

Fyra år kvar - vad vill jag göra av dem? Några saker vet jag i alla fall: vara gravid (längtar, mysigt) och få ett barn till, se Alvin bli 2-3-4-5 år, resa till NY och Thailand eller annat långtbortland som är varmt, allvarligt överväga att låta familjen flytta utomlands om Hans får nytt erbjudande (jag lovar mig själv att INTE jobba där i så fall utan vara med barnen)... Ja mer kommer jag inte på nu - måste byta tåg nu, är på väg till jobbet. Men visst har jag en plan för livet i korthet!

Oro igen

Suck. Nu sover han ok. Men istället har han nästan helt slutat äta. Han vägrar. Vad gör man??

Säkert är det väl nån fas, kanske bara att han har upptäckt att det finns saker han kan bestämma över, men oron kommer ju direkt. Han är ju inte precis tjock, tunnis är väl närmare sanningen, så det finns inte så mycket att ta av.

Nu har det gått snart två veckor. Han är ändå vid rätt gott humör, lite gnällig förstås om dagarna, men inte som man hade kunnat tro att han skulle vara utan energi.

Vissa saker äter han. Som frukt. Så egentligen tror vi väl att det inte är nåt allvarligt fel. Snarare en fas... men ändå. Han är ju så liten. Han behöver mat och energi.

Vad gör man?

En härlig dag!

Kallt, blå himmel, sol och snö - underbart!!! Alla tre i familjen klev upp tidigt, åt amerikanska pannkakor som Alvin tycker mycket om, och halv elva gick vi ut på promenix. Alvin sov gott i vagnen. När han sen vaknat hemma efter dryga två timmar var han på ett makalöst gott humör! Åt lunch, och sen satte jag honom på pottan, måste börja öva lite. Och efter en liten stund, med lite lek, så kom det - han har bajsat på pottan för första gången!! Stort! Han har ju gått på vanliga toaletten nu och då sen han var sju månader, men pottan är ny. Känns stort.

Sen har vi varit ute en sväng i solen igen, han tultar omkring och utforskar allt möjligt. Stor fascination över bilarna, och nyfiken på fågelkvittret som han hör men inte ser var det kommer från.

Nu är vi inne igen, och han är så glad!!! För det mesta är han ju det, men det är nåt särskilt idag. Nu glufsar han i sig mandarin, det måste nog vara det godaste han vet.

En mycket bra dag.

Våren är nog på väg

Hoppas det i alla fall. Leds på kyla, råkall fukt och mörker. Lever upp fullständigt när solen skiner och sprider lite värme. Njuter när det är ljust när jag går till bussen på morgonen, och bara skymning när jag går till samma buss i motsatt riktning på kvällen. Men så kommer det något bakslag, som i natt med en massa regn. Blä!

----------------------------

Idag har Hans och Alvin varit på allergiutredning igen, vi utreder ännu ev fiskallergi. Alvin fick äta kokt torsk där - man ville provocera fram en reaktion - i stigande mängd. Men ingen reaktion kom, så nu får han börja äta fisk. Hoppas att han ännu tycker om det som han gjorde när han var lilliten.

---------------------------

I natt hade vi en natt som hade kunnat bli urjobbig men som faktiskt blev mest smårolig och mysig. Jag hade hunnit sova några timmar när Alvin vaknade halv två. Han är inne i en jobbig period igen och sover dåligt, är vaken tre timmar per natt ungefär. Förra veckan sov han superbra men så kom en förkylning som förstörde allt. I alla fall, jag gick upp och tog hand om honom. Först blöjbyte för han hade förstås bajsat. Sen vagga i famnen, bära och greja en timme drygt utan något annat resultat än att han bara låg och myste. La ned honom i hans säng och bäddade ut en madrass till mig på golvet intill. La mig ner och ignorerade hans aktivitet. Som tilltog... och tilltog... allt som var i sängen åkte ut. Först kom mjukisdjuren. Sen kom tutten. Sen kudden. Täcket. Och slutligen.... en fot med tillhörande naket ben!! Ungen hade dragit av sig byxorna och slängt ut dem också! Ny färdighet, det har han inte gjort förr. Ja där nånstans tog den riktiga cirkusen vid, jag började ju skratta, och Hans som precis kommit till oss likaså. Och Alvin, ja han storskrattade.

Vi tog upp honom och la oss att mysa alla tre på madrassen, men vi blev snart lämnade jag och Hans. Alvin hade nog sin bästa natt på länge, han for omkring i rummet och lekte, kröp under stolar, grejade och hade urkul. Suck... men vi skrattade rätt mycket. Skönt. Till slut gick jag och sov på riktigt strax efter tre och Hans gjorde ett nytt sövningsförsök som tydligen lyckades på ca en halvtimme. Slutet gott. Men visst var jag sjukt trött sen, speciellt med tanke på att natten innan varit likadan men att jag då var vaken halv tre till halv sex. När klockan sen ringde sex igår morse så var jag helt färdig och sov vidare. Blev förstås sen till jobbet men det kunde inte hjälpas. Kollade ikväll i munnen Alvins, och jodå nog är där fler bissingar på G. Det är inte klokt, sen i julas har det kommit sex hörntänder och nu är fler på gång, inte undra på att det blir jobbigt. Ofantligt skönt att denna uppsättning sen inte ska bytas ut de närmaste fem åren...

--------------------------

Idag har vädret varit fint, så Hans tog ut Alvin för lite lek utomhus. Det är inte så många gånger han varit ute och promenerat själv Alvin, och det är ju lite ovant när det lutar och så. Men idag lossnade det och Hans fick mer eller mindre jaga honom! Jag kom hem till en roskindad pojke - härligt!

I lördags var jag ute och red i solskenet och när jag kom tillbaka till stallet hade Hans och Alvin kommit på besök. Alcudia var lite närgånget nyfiken:

Helgen innan fick Alvin smaka våfflor och hallon. Naturligtvis var det succé och han åt mer än en hel våffla!

Nä, nu är det snart dags att gå o sussa så att jag hinner få några timmar innan vi ses igen, jag o Smulan!

Busunge!

jo jag vet att filmen är på snedden, Hans som filmat med sin telefon, men den är så söt så den får vara här ändå!

Sitter o softar i soffan med TV o dator som sällsis, Alvin sussar i sitt rum o Hans är på konsert, AC/DC - puh tur jag slipper vara med. Hittills har det varit skönt men nu börjar jag känna mig lite ensam... å andra sidan närmar det sig läggdagstid för mig så jag ska väl börja förbereda det.

Vardagen med jobb har fallit på plats för oss alla tror jag. Dessutom har Alvin sovit bra senaste veckan, ta i trä, och det gör sån himla skillnad för oss alla. Han har då också kommit upp med mig vid sex på morgonen och för mig är det toppen, extra tid med honom!!! Han och Hans gör oftast något på dagarna, åker ut på små och stora äventyr. Alvin behöver stimulans, han accepterar inte längre att bara vara hemma en hel dag.

Jag är lite avis på att Hans får vara hemma med honom nu, han är så himla rolig!! Man märker hela tiden att han lär sig nya saker utan att man medvetet lärt honom det. T ex så tar han min borste och borstar sitt hår, han tar vedklabbar och bär dem till braskaminen, tar nycklar och sträcker dem mot nyckelskåpet, tar kontakter och försöker få in dem i eluttag (huuu farligt!!), tar på sig vantar... ja det är en massa saker han lärt sig.

För någon vecka sen hade jag med Alvin i stallet. När allt var klart o hästen skulle motioneras satte jag honom i bärryggsäcken på min rygg, och gick ut i ridhuset för att longera hästen. Efter en stund hörde jag tunga andetag från ryggen - han somnade!! Lilla sötunge...

Nä, det var väl dags att gå o sussa...

Inte om nåt särskilt alls...

Det är märkligt hur fort man vänjer sig vid stora förändringar i livet. Jag har jobbat tre veckor nu, och känner mig helt hemma på jobbet, och helt trygg i förvissningen om att Alvin och Hans har det bra hemma. Just den vetskapen gör att det inte är så jobbigt att gå till jobbet, det hade varit värre annars. Men det är ju oerhört roligt att komma hem framåt kvällen och mötas av min underbara lilla kille!

Ikväll har vi varit på fest hos grannen. Alvin bestämde själv när vi skulle gå hem, han gick helt sonika och hämtade sin overall och la sig på den och gosade med slutna ögon på golvet. Ja, så det var ju bara för mamma att packa ihop och gå hem och natta lilla hjärtat. Men först fick han greja på lite:

Tidigare idag var jag ute och red, och det var så skönt att hinna ut i lite dagsljus. Det har snöat lite i veckan och sen hållit sig på ett par minusgrader, så det ser lite vintrigt ut. Eller hur? Tog en bild från hästryggen, det var så härligt ljus!

Alvin utvecklas som vanligt så fort och mycket. Hans finmotorik tar jättekliv för varje vecka som går och vi upptäcker ideligen att han kan göra saker han inte kunnat tidigare. Idag märkte jag t ex att han kunde trä på ringarna på Briogubben utan problem, han har aldrig provat förr. Han kommer också ofta med saker och vill visa, ger oss dem och är så nöjd. Han härmar ljud - han vet nu vad musen och fisken säger!! (musen= bipbipbip, fisken=smack smack med läpparna).

Alvin och pappa hittar på saker mest varje dag, Alvin blir väldigt missnöjd om han måste vara hemma en hel dag utan att nåt händer. Så här ser han oftast ut när jag kommer hem, body o kalasbyxor!!

Imorgon har vi en hel dag tillsammans - en del av den skall tillbringas ute på promenad om vädret tillåter och jag får bestämma! Så sällan jag får ta härliga barnvagnspromenader nu för tiden och jag saknar det! Hm, ja jag saknar överhuvudtaget att vara mammaledig....

En mamma i karriären

Jag har börjat jobba! Gjorde idag min andra arbetsdag! Det är en skum känsla, att åka iväg på morgonen utan att oftast ha fått snusa Alvin. Och det är jobbigt att höra honom i telefonen under dagen, jag längtar så efter honom. Allra värst är dock att se små barn överallt, jag ser honom i alla! Och längtar... Tyvärr är han inte riktigt kry, han hade feber igår och har varit väldigt svårsövd igår och ikväll. Sannolikt har det väl att göra med att han är lite krasslig av nåt vi inte ser några andra tecken på. Men samtidigt så inser vi ju också att det nog är en större förändring än han ger uttryck för, detta att jag varit hemma nästan varje stund i hela hans liv hittills, och nu helt plötsligt ses vi ett par timmar per dag. Det kanske tar sig uttryck i kvällsoron, vad vet vi? Som vanligt får vi försöka hjälpa honom igenom även den perioden tills han vant sig. Det känns i varje fall väldigt skönt att han inte är ledsen om dagarna eller söker mig, han är fullkomligt tillfreds med pappa. De är ett sånt superteam, mina grabbar!

Förra veckan hittade jag en ny liten tand i hans mun, den nionde. Denna gång är det en kindtand som kommit, ajajaj vad det ska ha gjort ont... den är ju så stor. Men han har inte sagt nåt om det men däremot kanske varit lite orolig om nätterna.

Det är roligt också, att jobba igen. Det gick vägen att byta jobb, jag är jättestolt och glad att jag nu kan titulera mig chef. Det är förvisso för en liten grupp som är fem personer när vi är fulltaliga, eller om det var sex st? Det är i vart fall tre st som är föräldralediga just nu så vi kommer ha mycket gemensamt att prata om när de är tillbaka! Rollen som sådan känns inspirerande och rolig.

Jag vet att vissa tycker jag är komplett vansinnig som tar denna tjänst nu, medan Alvin är så liten och vi snart ska in i hämta-lämna-karusellen. Så ser inte jag det, och jag tror nog att vi ska få ihop det även sen när pappa också jobbar. Självklart kommer jag minska ned arbetstiden om det visar sig ohållbart att jobba 100 % sen, Alvin är viktigast.

Alvin och pappa kom och hämtade mig från jobbet idag, de tar längre och längre turer hemifrån. Well done!

Mmmm.... lillla lilla fjunhuvudet... jag vill mest bara krama honom när jag kommer hem, men han vill ju lattja. Igår när jag öppnade ytterdörren stannade han upp mitt i sin rörelse och bara började tokskratta, sen kom han tultande rätt in i min famn med en bamsekram. Aldrig har det väl känts så underbart att komma hem (ursäkta Hans)!

Förlåt alla föräldrar där ute men Alvin är sötast! I min värld. Han tultar omkring som bara den och springer nästan, han ger upp krypandet mer och mer och tar till det enbart när det inte finns nåt i närheten som han kan dra sig upp till stående mot. Han är så fullkomligt underbar!

Förlossningsberättelse - sent omsider...

Hittade denna berättelse, som jag skrev när vi låg inne med Alvin på Astrid Lindgrens när han var en vecka gammal, för tillmatning. Jag minns nu att jag började skriva redan när jag blivit inlagd på KS dagarna innan jag förlöstes, och oj vad jag nu är glad att jag skrev ned den. Här finns ju alla mina känslor från när han kom till oss, vårt underbara barn! Tyvärr blev jag tydligen avbruten mitt i en mening och kom mig aldrig för att fortsätta och avsluta berättelsen, och jag vill inte försöka göra det i efterhand. Jag är ändå så glad att jag har texten kvar!

2007-10-25

Så har man tillbringat sin första natt som inlagd på sjukhus. Igår var en väldigt omtumlande dag som ledde fram till detta och till att vi imorgon blir föräldrar!!!

När barnmorskan i förrgår upptäckte att pyret låg i säte bokade hon in oss på KS för en undersökning. Vi hade bestämt oss för att inte åka härifrån utan att ha fått en tid för kejsarsnitt, men tänkte att det nog blir nästa vecka eftersom ingenting är riktigt akut. Hans föreslog att vi skulle ta med våra packade BB-väskor som förra gången, bara utifall att, men jag sa att nej, detta skulle nog gå fort…

Väl här tyckte läkaren, en ung duktig tjej, att moderkakan såg ut att ligga delvis för öppningen!! Vi visste ju att den ligger i framkant men har flera ggr fått bekräftat när vi frågat att detta inte utgör något problem samt att den inte ligger för öppningen. Nu hade pyret också vänt sig igen och låg åter i tvärläge visade ultraljudet. Läkaren ville dubbelkolla moderkakans läge med en ytterligare doktor. In kom en man som efter ett yttre ultraljud även ville kolla vaginalt. Puh, jobbigt men inte alls så jobbigt och hemskt som jag föreställt mig. Han konstaterade också att moderkakan ligger misstänkt långt ned och remitterade mig till fostermedicinska enheten där de har en speciell ultraljudsenhet också.

Där blev vi mottagna av chefsläkaren, en mycket professionell och erfaren man. Han kikade först externt men sen även vaginalt länge och väl. Först konstaterar han att pyret ligger rätt med huvudet nedåt, från att för någon timme sedan ha legat i tvärläge!! Vi trodde ju knappt våra ögon, har han så gott om plats??
När han var klar lät han meddela att här fanns inte tillstymmelse till någon öppning för pyret att komma ut igenom. När vi tittade på skärmen ser vi plötsligt hur pyret buffar och grejar mot moderkakan där öppningen egentligen skulle ha varit, lille vännen, han försöker ju göra som han ska men han kan ju inte! Stackars plutt.
Läkaren sa att det han såg är så ovanligt som 1,6 promille statistiskt sett, dessutom ligger inte moderkakan plant och jämnt längs en vägg som det ska vara, utan som en hästsko, böjd runt öppningen. Han såg också nåt, en ojämnhet i moderkakan, som inte ska vara där och som han inte visste vad det var. Han tog en bild som han printade och vi fick gå tillbaka till förlossningen igen.

Där väntade vi en stund, tills en biträdande överläkare kom och hämtade oss. Han var hyggligt upprörd över att detta inte upptäckts vid datumbestämninsultraljudet i v 20, det är där sådant här skall uppmärksammas för vidare utredning. Kort sagt kan man väl säga att vi befunnit oss i risk att få väldigt stora blödningar vid förlossningens start med risk för både mitt och pyrets liv som följd. Han skulle anmäla detta internt och även till ultraljudsenheten som gjort vårt första ultraljud, och menade att vi är fria att göra vad vill av det därefter. Lät som att han tycker vi skall anmäla det.

På grund av att det var så unikt, hur moderkakan ligger, bad han allra ödmjukast att för sitt eget intresse och fortbildning få kika själv med ultraljud, vilket han fick. Därefter avrådde han kraftigt från att jag skulle åka hem med den långa väg vi har hit hemifrån, om något händer och jag börjar blöda är det riktigt akut. Så han skrev in mig och vi fick veta att snittet blir på fredag, ett s k subakut snitt eftersom det inte finns några tider för planerade kejsarsnitt. Vi kommer få komma in när operation får en tid ledig helt enkelt. Han sa också att detta inte är ett standardmässigt snitt eftersom läget är som det är, utan att någon erfaren kirurg måste göra det. Troligen kommer jag förlora mycket blod, uppåt två liter eller mer, men stannar det under två liter behöver jag inte få någon transfusion (de försöker undvika det så långt det går p g a smittorisken). Läkaren var mycket mån om oss och erkände att han var extra försiktig som skrev in mig och att han säkert får skäll för det men att han tycker det är värt det.

Jag fick mitt vita plastarmband med personnummer på mig och sen fick vi åka till antenatalavdelningen där gravida med någon form av komplikation ligger inlagda, i samma korridor som de som precis fått sina små – här kryllar av små bebisar!!
Fick ett rum nr 3 som är ett dubbelrum men här var nästan fullbelagt så Hans kunde dessvärre inte stanna över natten. Vi installerade oss lite och sen åkte Hans hem för att hämta mina grejor – tänk att det ändå blev så att vi behövde dem…

Efter någon timme kom Hans tillbaka och vi myste framför TVn, fick en CTG-kurva på pyret och han har inte varit så aktiv på mycket länge – pulsen varierade från 120 till 190 och han kickade CTG-dosan flera gånger så den var på väg att åka all världens väg!! Det mesta kändes rätt ok, vi var ännu ensamna på rummet och jag började vara lugn i förvissningen om att det nog skulle fortsätta så i alla fall i natt. Men precis när Hans var på väg hem för att sova lite så kommer en tjej in… för mig blev det för mycket och hela dagens anspänningar bara sköljde över mig, tårarna bara forsade och jag visste varken ut eller in men det var ingen idé att försöka hålla emot. Hans mådde inte heller bra på något vis. Men till slut hade jag samlat mig så pass att jag fattade beslutet att be om en insomningstablett och låta Hans åka.

Tog på mig min iPod och försökte komma till ro. Men icke! Tjejen bredvid hade lampan tänd länge, hon har blödningar och är i 25 veckan så de satte dropp och gav mediciner. Stackars tjej, det var på nåt vis en tröst att jag ju ändå ligger här och bara väntar på att få min lilla bebis som är helt klar! Men jag kunde inte somna förrän vid två skulle jag tro, och har sen sovit väldigt orolig i en säng som knarrar för minsta rörelse och med plast under lakanet som gjort att man känt sig kladdig hela tiden och nästan fastnat i lakanet. Vaknade förstås sju av ingen anledning alls, så nu har jag ätit frukost och väntar på ronden. Sen ska jag försöka sova lite till, är så sjukt trött o behöver ju krafterna tills imorgon när pyret kommer!!

I eftermiddag kommer Hans äntligen tillbaka i alla fall. Han får inte stanna över natten, men kommer vara här vid åtta imorgon bitti igen, någon gång därefter kommer snittet bli. Börjar kunna ta in det nu och det känns skönt, paniken är borta. Kanske kan jag t o m sova i natt??

//ABI 09.00

2007-11-04

En dryg vecka har gått sedan Pyret kom till oss på riktigt. Det har inte riktigt blivit som vi trott och hoppats på, faktiskt ganska långt därifrån.

Alvin, vi tror att han heter så, var lugn och fin sin sista dag i magen. Jag vaknade halv sju av mig själv, och Hans kom tidigt, vid sju på morgonen, till oss. Då fick jag duscha och få på mig den särk jag skulle ha för operationen, öppen i ryggen för att enkelt få dit spinalbedövningen. Jag fick dropp och en kateter till urinblåsan – obekvämt att få men bekvämt att ha! Behövde inte gå på toa! Vi fick in en sån där genomskinlig sak som man hittills bara sett på bild och film som bebisen skall ligga i, oj vad det kändes härligt! Där skulle vårt Pyr ligga alldeles strax!!!

Det började kännas spännande och pirrigt, inte så nervöst dock. Vi visste inte när vi skulle få komma in på operation eftersom det ej fanns någon tid för oss att bokas, utan vi fick ligga och vänta på en s k slot-tid. Sköterskan var ändå hoppfull om att det borde absolut bli innan lunch. Det såg också ut att bli så, de kom in och sa att nu skall vi åka – bara för att i nästa sekund blåsa av: ett stort trauma hade kommit in och självklart fick det gå före mig. Ny lång väntan, oj vad lång… men vid ettiden slutligen fick vi åka iväg. Jag liggandes på sängen och Hans i släptåg. Hans fick en ”rymddräkt” och mössa på sig, och jag fick mössa. Vi ligger och väntar utanför operationssalen och hör att ”blodet försvunnit” som de beställt åt mig – de hade många gånger tydligt förklarat att på grund av moderkakans läge fanns det stor risk för stora blödningar för mig så 4 enheter blod hade beställts (4 liter). Det var förstås en skrämmande tanke men ändå ingenting jag fokuserade särskilt på.

Naturligtvis blev det överväldigande och nervöst att vänta, det föll många tårar från mig ju närmare operation vi kom, det började gå upp för mig att jag skulle opereras och vad resultatet skulle bli blev nästan underordnat – tvärtom hur jag fram till dess känt.

Till slut hade nytt blod kommit och vi rullades in på operationssalen. Grönklädda människor med huvor liknande de islamska slöjorna på huvudet vimlade runt i rummet, pratade med mig, presenterade sig och sin roll och var allmänt trevliga och mjuka. Både jag och Hans var rejält stressade, detta var så kliniskt och omysigt och långt från vad vi drömt om. Nånstans mitt under förberedelserna sa jag att detta vill jag inte göra om, hur kan människor föredra snitt? Vi fick information exakt om vad som skulle ske, jag fick ytterligare dropp satt och ingången för ev blod – som hängde där och väntade på mig mitt framför näsan nästan – byttes då den gamla inte var tillräckligt bra, nytt stick alltså. Jag fick syrgas, kändes inte alls faktiskt.

Väntan inne på salen blev rätt lång, beroende på att de väntade in alla nio som skulle vara med inkl två specialkirurger i och med att detta var ett ”icke-standard” snitt som skulle göras. Det visade sig att huvudkirurgen var en av dem som tog ultraljud på mig i förrgår när vi kom in och det kändes plötsligt lite tryggare med åtminstone ett känt ansikte som dessutom varit in och tittat exakt hur det såg ut därinne.

Så kom tillfället när spinalbedövningen skulle sättas, när alla slutligen var på plats. Jag var lite orolig för detta redan innan men det var sju resor värre än jag nånsin tänkt mig. Först baddade de hela ryggen med IS-kalla bomullstussar med sprit skulle jag tro, har aldrig i mitt liv upplevt något så kallt… sen kom sticket och sedan en förlamande känsla längs ryggraden när bedövningen sköts in. Alla mina instinkter sa mig att detta är inte rätt, detta är fel, jag blir förlamad, hjälp… varpå jag bröt ihop fullständigt och bara hängde över Hans med tårarna sprutande, närapå i chocktillstånd… Det tog väl ca 15 sekunder så hade jag ingen kontakt med kroppen från bröstkorg till tår. Jag kunde vicka på höger fot men inte vänster, jag kände beröring men inte kyla eller smärta. De la mig ned på britsen och kollade att jag ingen känsel hade och konstaterade att bedövningen tagit mycket bra. Sånt är ju svårt att lita på när man vet att de sekunden senare ska snitta upp hela magen på en… Läkarna meddelade att de skulle göra jobbet så snabbt det var möjligt för att minimera blödningarna, ok sa jag, gör det bara bra också…

Jag och Hans fick ett grönt skynke uppsatt framför ansiktena så att vi inte skulle kunna se vad som skedde längre ned, vi pratade lite, jag kände hur det rev och slet och bökade i magtrakten, vi hörde hur det slurpade av något vi antog var fostervattnet som sögs ut – och sekunden senare hörde vi ett par gnyenden och svaga skrik och läkarna sa grattis – vår son var ute!! Jösses mina ögon tåras bara nu genom att tänka på det… De visade upp honom för oss en kort sekund, det var den sekund det tog för Alvin att bli det viktigaste i mitt liv och den som stal mitt hjärta från Hans… men de delar kärleksfullt på det. Alvin är född kl 14.17 2007-10-26 och vägde 3.650 g och var 53 cm lång – ingen liten kille men helt perfekt proportionerlig och underbart fin. Min andra tanke var ”oj hur har han kunnat rymmas i min mage, det här känns overkligt, var det en liten bebis som bott där inne?”.

Hans följde med barnmorskan ut och tog hand om Alvin medan läkarna sydde ihop mig. I töcknet hörde jag att de konstaterade att jag knappt förlorat något blod, 500 ml, och därför inte behövt få någon transfusion, oj så skönt.

När Hans kom tillbaka med Alvin i famnen var de så fina, Hans så stolt och samtidigt överrumplad och lättad över att detta nu var över, all oro och väntan, alla oväntade besked, min smärta och vår stress. Denna stund kommer jag alltid vårda ömt i minnet, min lilla alldeles nya familj. De personer jag älskar mest av allt i livet. Ja, det var så stort att det inte låter sig beskrivas med ord. Allting annat förlorade sitt värde, allt runtomkring försvann. Jordens mittpunkt satt bredvid mig och vi var bara så lyckliga.

Efter en stund, under vilken jag syddes ihop och tvättades ren, var vi klara för att åka vidare. Hans fick placera Alvin i sin lilla bebisbalja, och sen bar det av till uppvaket där jag skulle ligga under observation medan bedövningen släppte. Jag fick pulsmätare och automatisk blodtryckskontroll på mig och bebis i baljan bredvid. Vi kunde inte få nog av honom och jag fick ÄNTLIGEN upp honom på mitt bröst – har aldrig känt något mer underbart. En varm liten perfekt bebiskropp som bara låg där och andades… Vi andades ut och kände lugnet sänka sig, all anspänning och nervositet blåstes bort för varje andetag.

Min livmoder kontrollerades varje kvart och verkade dra ihop sig som den skulle, allt verkade så bra. Bedövningen släppte allteftersom och klåda inträdde istället, över hela kroppen mer eller mindre. Så efter någon timme var jag färdig och vi rullades till BB.

Nu i efterhand minns jag inte mycket av det första dygnet, jag var sängliggande hela tiden och fick bebis till mig då och då, jag minns att vi tittade på honom mer eller mindre hela tiden och bara njöt av hans närvaro. Alvin sov som en stock i princip hela dygnet och gjorde inget väsen av sig. Pappa fick byta några blöjor, barnbecket började komma ut ganska omgående. Mamma sov lite nu och då. Vi hade lyckats få ett rum där Hans kunde stanna över, men jag minns inte om Alvin sov med mig den första natten eller ej, men jag tror nog det. Hans närvaro skänkte mig lika mycket trygghet som min skänkte honom.

Dagarna därefter förflöt som i ett töcken, Alvin började amma lite smått men det var inte mycket, och han sov ännu mest hela tiden, inte minst vid bröstet. Hans tredje dag utanför min mage vägdes han och där började en ny resa för oss – han hade gått från 3.650 g till 3.220 g, för mycket. Dessutom hade han blivit lite gul men inte farligt fick vi veta. Vi hade innan blivit informerade om att vi nog skulle kunna åka hem den dagen men planen ändrades snabbt och vi fick bli kvar. Ett stadigt matningsschema sattes upp och Alvin skulle också få tillägg, mjölkersättning, ett par gånger per dygn. Ännu kändes inte pressen så hård, men sämre tider väntade ju…

Under natten som kom tyckte vi att det började flyta rätt bra, Alvin åt ganska bra och amningen var till synes igång. Men vid vägningen visade det sig att vikten minskat ytterligare 20 g och vi blev ordinerade en natt till, med kraftigare tillmatning. Jag började känna mig smått desperat och instängd, hade inte på en knapp vecka andats frisk luft eller knappt ens sett dagens ljus. Lite deppig var jag också. Och ledsen över att mitt lilla hjärta inte ville äta som han skulle, så snart han kom till bröstet ville han somna och vi fick i princip plåga honom med kalla blöta handdukar för att han skulle hålla sig vaken. Vi stannade självklart ändå kvar, lillen går före våra behov i alla lägen. Dagen därpå, efter en natt som känts ok, hade han gått upp 30 g och vi fick åka hem på kvällen. Det var fullständigt underbart att komma hem – som att komma ut från ett fängelse. Vi kände båda harmoni och glädje, livsandarna återvände. Att få sitta i sin egen soffa och se sin egen TV utan att en massa folk kom och sprang in och ut ur rummet för att ta temp, kolla matstatus, känna på mage, diskutera strategi osv – ja att få tillbaka ett hyggligt normalt liv. Alvin var till en början också väldigt harmonisk och åt men somnade förstås nu och då vid bröstet. Min mjölk flödade och jag lyckades pumpa ur lite för hand men oj vad jobbigt och tidskrävande!

Så kom natten, och vi försökte enträget få Alvin att sova i sin vagga jämte vår säng, eftersom det kändes som att vår säng var för mjuk och risken för stor för att han skulle rulla ned för nära oss. Men Alvin ville inte alls, han var otrygg och behövde vår närvaro. Han ville inte äta och vägrade sova. En fullständigt kaotisk natt. Vi var helt slut alla tre dagen efter. Den andra natten blev något bättre, Hans hade varit och

Pulkåkning!

Vi har kommit hem igen efter en lång gemensam ledighet i Norrbotten. Det var mysigt att vara uppe, och Alvin lärde sig ju att gå. Men det är väldigt skönt att vara hemma igen, också. Och Alvin bara går och går, runt runt här hemma. Han går nu hellre än kryper, men kan inte ännu resa sig utan att ha något att resa sig mot. Men det kommer, det är bara en kort tidsfråga. Han är i vart fall oerhört nöjd.

Vi har fått en otippad och oväntad ledig vecka gemensamt, Hans har ju påbörjat sin pappaledighet men jag har inte börjat jobba än av olika anledningar, så vi är hemma alla tre. Fantastiskt! Så mycket tid på hemmaplan, utan planer, det tror jag aldrig vi haft tidigare. Jättemysigt, vi gör en massa saker. I förmiddags var det jättefint väder ute så vi gick ut och åkte lite pulka - det är mest frost ute och kanske 1½ cm snö men det behövs inte mer. Alvin tycker det är roligt!

Nä nu ska vi fika!

Moster, du ska inte vara ledsen

Alvin: igår fick jag flyga flygplan sent - jag klarade att inte sova en sekund o busade med flygvärdinnorna istället. Sen åkte vi bil hem o jag blev så glad när jag fick se min säng! Då var det så sent så jag har aldrig varit vaken så sent förut. Tycker det är skönt att vara hemma - men jag saknar moster, kusin, mormor, morfar, farmor o farfar. Moster, du ska inte vara ledsen... Då blir mamma också ledsen. Hon säger att vi får ordna så att vi ses snart igen. Jag ska inte växa så mycket till dess, lovar! Puss o kram!

Äntligen!

Till sist fick jag se NKs julskyltning! Den är så härlig o jag vill aldrig missa den. I år var det ju dock nära... Har varit hemma i Stockholm idag för jobbet, åh så härligt att vara där o se en massa folk! Nu på väg upp igen, puh. Detta har varit första dagen jag o Alvin har varit från varandra mer än ett par timmar sen han kom till oss, konstig känsla. Inte helt angenäm, har saknat honom varje sekund. Men snart får jag krama o pussa på honom igen!

Tvättar

Inte ens på semestern kommer man undan! Skämt åsido, nog är det ju skönt med tvättstuga i flerfamiljshus, det går fort o all tvätt blir klar på en dag. Har hittat en bastu i huset som måste användas nån kväll!

Alvin sover i bilen

Vi är på väg till Kalix o Alvin sov tills jag fotade. Testar att blogga från telefonen - lite kul tycker jag om det funkar! Julen är över o den går till historien som en av de mest struliga. Vi har ändå haft det bra o mysigt. Mest glad är jag över att Alvin fått tillbringa så mycket tid m mormor o morfar, de lärde honom till o med att gå. Han tycker mycket om dem. Moster o kusin har vi också sett mycket av, härligt. Nu ska vi vara hela veckan hos farmor o farfar så Alvin får nog en bra kontakt med dem också. Nu är vi framme!

Mamma provar glasögon

Följde m mor f att pröva glasögon - tror det blev bra. Eller hur?

Ett sånt stort steg! Liten blir stor...

Kika på filmen så ser ni vad jag menar - första gången detta gjordes var igår...

Det känns ofattbart stort, och Alvin är så nöjd så han kiknar. Han vill inte göra annat än att öva, öva och öva. En sån himla stolt kille!!

Annars är det inte mycket att säga om tillvaron, det lunkar på som vanligt och precis som jag trodde så har den sista månaden gått i raketfart. Nu är det mindre än en månad innan min heltid med Smulan är över och det känns smått trist. Det är ju nu han är så oerhört kul att vara med, det går att leka med honom, prata med honom, och ja, gå med honom. Att gå i affärer är en fröjd, så länge det finns varuvagnar så han kan sitta i dem och ha full koll. Han är en riktig liten individ med mycket egen vilja och egna idéer.

En av de egna idéerna är tyvärr ännu att inte sova om nätterna, och det tär och är oerhört jobbigt. Igår tog jag timeout, tog en insomningstablett, (tack svärmor, utan dem hade det varit sju resor jobbigare) eftersom jag stressar upp mig så när jag inte får sova så behövs det ibland hjälpmedel om jag ska orka vidare, och sov från halv tio till kvart i åtta imorse. Turligt nog hade Alvin också en sovnatt och har enligt Hans sovit i princip hela natten.

Mitt i allt har jag satt igång processen med att byta jobb, jag hoppas att det går vägen och en utopi vore om det kunde ske redan tills jag ska tillbaka 5e januari. Jag håller tummarna... första mötet närmaste veckan.

Julen närmar sig med stormsteg och jag har pyntat lite lätt här hemma. Inte alltför mycket, men i helgen måste jag nog plocka fram granen. Lite granris på rulle med ljus i pryder räckena ute och ljus tänds alltsom oftast varje kväll i hela huset. Myyyys...

Vintern är i antågande

Vintern är i antågande, det är minusgrader om nätterna nu. Mina rosenbuskar står i full blom med massa knoppar, precis som det brukar vara. Idag klippte jag bort dem, och tog in det som var att rädda. Så nu har vi rosor i hela huset, i små och större buketter!

Alvin är så stor!! Dels fyllde han ett i söndags, kan inte förstå var tiden tog vägen? Ett år?! Vi hade sedvanligt kalas och det kändes lyckat eftersom Alvin verkade ha kul hela tiden. Men någon dag senare visade han tecken på att det varit lite för mycket senaste veckorna, han var block omöjlig att söva och somnade efter nio två kvällar på raken, detta trots lite sömn om dagarna. Dagarna innan dess hade han visat tecken på lite otrygghet genom att inte vilja vara hos någon annan än mamma eller pappa. Inte alls konstigt, han och jag var i Norrbotten nästan en vecka och sen kom farmor och farfar ner och var hos oss nästan en vecka, och alla vill förstås hålla och krama honom - han är inte van vid det men brukar orka med det mesta. Nu tog det dock stopp. Egentligen tycker jag kanske att bara mamma och pappa borde pussa på honom tills han själv kan välja, men det är ju svårt att inte låta de som tycker om honom visa det.

Nu har han nog repat sig igen, igår var han hos Jeanette och kompis Gustav när jag var hos tandläkaren och det gick så bra. De hade överraskat och annonserat grattis till Alvin i lokaltidningen, klicka och kika här! Jag blev så glad över det, omtanke som värmer.

Igår var vi också och vaccinerade Alvin och det gick bra. Han är nu 77 cm lång och väger knappt 9,5 kg - ännu för lite men på längden har han tagit ett skutt upp över normalkurvan igen. Jag rensade ur hans kläder idag, det känns ju lite speciellt, och från och med nu är det stl 80 som gäller när nya ska inhandlas. Den storleken ska han väl stanna lite längre på?

Alvin har aldrig blivit riktigt frisk från sina förkylningar, det innebär att han varit krasslig från juli-augusti. I morse hade han fått feber igen, 38,8 grader. Tiden får visa om det beror på vaccinationen eller ny förkylning. Jag vill inte vara pessimistisk, men jag tror nog det senare. Ev biverkningar fr vaccination borde ha visat sig redan igår. Nå, vi får se. Attans, vi tänkte ju följa med Jeanette o Gustav till Underbara Barn-mässan i Älvsjö imorgon... har sett fram emot det typ ett år, den mässan var i fjol vid samma tid och då hade vi en mycket färsk Alvin hemma. Men även då hade jag planerat att gå dit, eftersom Alvin ju inte var beräknad att komma ut riktigt än. Inte vet jag hur jag hade tänkt, hade väl fått åka rullstol i såna fall... Jag hoppas i alla fall att febern har lagt sig tills imorgon så att vi kan åka! Sen är det höstmarknad på Ulriksdal och den tänkte jag ta med mig Hans till i helgen. Hm, ja så går det ju nästan alltid med mina planer.

Igår kväll var jag i allafall och red, men även det höll på att frysa inne eftersom Hans blev tvungen att åka senare från jobbet (finanskris ni vet, drabbar våra jobb eftersom vi båda jobbar på bank). Men jag åkte i alla fall och kom hem sent istället.

Ikväll kommer han också sent, och i måndags likaså. Trist för oss alla när det blir så här mycket samtidigt. Jag får vara tacksam att det inte är över nätterna i alla fall, men för Alvin så kvittar ju det, han hinner inte se sin pappa så mycket. Snart är det deras tur ändå!! Bara två månader kvar innan jag ska börja jobba igen. Och dessa två månader kommer gå så fort, först trista november men den kan användas till att pyssla och mysa iordning hemmet inför advent, sen december som ju bara är mys rakt igenom!

Jag har två fester att se fram emot!!! Otroligt! Och jag behöver inte skynda mig hem för att amma - hur konstigt kommer inte det kännas?! Jag ska försöka passa på och ta det lugnt och prata med alla jag vill prata med, dricka nån drink och bara slappna av. Den ena är den 20e november, mina kollegor har hittat på nåt för att göra tillvaron i krisen lite roligare, den andra är den 1a december, julfest (vilken jädra dag, en måndag!).

Alvin går nu med sin gåstol - han är så himla duktig!!

För någon dag sen var det minusgrader på dagen, så jag tog på Alvin hans nya Reimaoverall när vi skulle gå till affären. Väl hemma tyckte jag ändå det var skönt ute, så jag satte honom på hans cykel och rullade iväg till lekparken, där han fick gunga. Jag vet, jag har lagt upp flera gungfilmer här förr men han är så glad och söt när han gungar!!! Därför kommer här en till. Han har sin nya vinterluva på sig också - den har mormor stickat, superfin.

I helgen är det Halloween, får se till att ha godis hemma så att barnen kan få. Annars gör de bus, de har de gjort varenda år (kastat toapapper i carporten, torra okokta makaroner in i hallen etc), frånsett förra året då ingen ringde på vår dörr. Vi hade precis kommit från BB och hade en oerhört jobbig helg, om jag inte minns fel var det den fredagen vi avundsjukt såg grannarnas fönster som lystes upp av levande ljus medan vi sent på kvällen fick åka in till Astrid Lindgrens barnsjukhus eftersom Alvin inte åt och blev rätt apatisk. Vi blev inlagda, och jag tog långa promenader under helgen på kyrkogården vid Haga, det var oerhört vackert med alla tända ljus, samtidigt så sorgset. Det var inte så det skulle bli. Ja, det är starka minnen jag har från den helgen. I år ska det bli annorlunda!!!

Kramar till er alla i höstmörkret - ha en härlig Halloween-helg och gör något speciellt av den! Låt den inte bli en av alla dessa "vardagshelger" - det finns alltför många av dem.

Sårbar

Att få Alvin är det största som någonsin hänt mig i mitt liv. Det är också det viktigaste. Men samtidigt det mest skrämmande. Jag har aldrig känt mig så liten inför den enorma uppgift det innebär att vara mamma. Jag har aldrig förstått hur sårbar kärleken till mitt barn har gjort mig. Tills alldeles nyss.

Satt och surfade runt lite och letade en passande text till en film jag pysslar med. Hamnade på en blogg där texten fanns. Det var en annan mammas blogg. En mamma som fått uppleva inte bara den största lyckan i att få barn, utan också den största sorgen i att förlora ett barn. En helt levande liten son, nykär i tonåren, som tagit mopeden till sin flickvän. Mamman bad honom ta en halsduk innan han åkte. Det var det sista hon gjorde med honom. Han kom aldrig hem. Han dog på vägen i en olycka. Nästa gång hon såg honom var i dödens bleka sken på sjukhuset.

Jag kände hennes smärta och den var avgrundsdjup. Plötsligt rann tårarna mina utför mina kinder, tårar hon aldrig kunde gråta, smärtan var för stor. Så fruktansvärt vidrigt hemskt.

Jag ville inte läsa mer. Gick och tog upp Alvin som aningslöst lekte på golvet. Kramade honom hårt hårt, sa för tusende gången minst att jag älskar honom. När han fick lite spelrum tittade han på mig och rörde förundrat vid mina ögon med sina små undersökande fingrar. Strök längs mina våta kinder med händerna. Och så kramade han mig, älskade underbara barn.

När han var lika våt om kinderna som jag av mina tårar så förstod jag att det var dags att samla ihop sig - men det var faktiskt skönt att få släppa ut lite känslor för en gångs skull. Det ryms så mycket i mig som sällan kommer ut, det finns inte tid eller rum för det. Det var inte bara den andra mammans sorg som kom ur mig, det var lika mycket mitt egna dåliga samvete över att inte alltid orka räcka till för Alvin, min frustration över mycket, och så glädjen, glädjen jag känner varje dag över att ha fått bli Alvins mamma. Jag är så glad att han valde mig. För att det var han som valde, det tvekar jag inte på.

På semester!

Igår flög vi upp till Norrbotten. Vi blev mötta av mormor och morfar på Kallax, efter en tämligen bra flygresa. Alvin var inte ledsen under inflygningen vilket var första gången - han brukar bli lite ledsen och jag hade farhågor att det skulle bli värre nu när han är så förkyld. Men jag preparerade honom med koksalt, näsFrida och Nezeril och kanske var det det som avhjälpte eventuella problem.

Vi åt middag i Svartbyn, dit även moster och kusin kommit. Alvin verkade känna igen alla, han var inte särskilt blyg alls utan bara glad. Han sov bara en halvtimme på hela dagen vid lunch - så himla tapper som ändå håller humöret uppe.

Efter middagen åkte vi till moster och Jonathan där vi ska bo, för Alvins skull så tänker vi sova på en och samma plats under hela vistelsen. När jag så skulle söva honom visade det sig att jag glömt selen i Svartbyn, och han var aptrött. Ajaj inte bra. Cattis satte iväg i bil för att hämta den, men det tog knappt fem minuter i min famn med Sonja i högtalarna så sov Alvin. Min trötta trötta lilla kille...

Natten blev ok, han sov lite oroligt och vaknade till flera gånger fram till efter midnatt, då fick han komma upp i min säng och därefter var det lugnare. Vid halv sju vaknade han men slumrade till efter sju och kl halv åtta kom Cattis och hämtade honom. Jag sov vidare till kl nio - underbart.

Så åkte vi ut till Svartbyn och tog en långpromenad medan Alvin sov i sin vagn, jätteskönt.

Nu är det mat!

Sömn - eller avsaknaden av den

Vi är mycket förbryllade över Alvins sovvanor nu. Han sover som en prins mellan 19-00. Sen vaknar han, blir klarvaken på en millisekund och är sedan igång, fullt ös, i två-tre timmar. Vi har provat allt, amma, bära, hålla fast, lugn, låta honom röja, lägga i sin säng, tutte, ALLT!!! Men ingenting hjälper. Det slutar alltid på samma vis, han röjer runt, är glad (om vi inte tvingar honom att ligga) medan vi förtvivlar av trötthet och stress över morgondagen, tills han slutligen stupar rakt av i den ställning han för tillfället befinner sig i. Inte alltför sällan sover han ett par timmar för att sen vakna igen och röja en timme på nytt. Likafullt vaknar han runt sju-åtta på morgonen och vill stiga upp. Jag har hittills tagit de flesta av dessa nätter eftersom Hans ska upp och jobba, men det fungerar inte i längden, jag orkar inte ta hand om Alvin på ett adekvat sätt och saknar helt tålamod. Det går ut över honom, och sen över Hans. Att sova tre-fyra timmar per natt och sen jaga en ettåring dagarna i ända, det går bara inte. Det kräver mycket mer energi och glädje än vad jag har efter så lite sömn. Att dessutom försöka hålla efter hemmet så att det inte gror igen totalt, och i alla fall ha som målsättning att laga mat ett par dagar per vecka, det är mer än övermäktigt. Så nu har vi kommit överens om att ta varannan natt.

Vi har förstås funderat över vad detta beror på. Sömnmönstret i övrigt är som det ska, Alvin sover oftast 1-1½ timme på förmiddagen och ca en timme på eftermiddagen, han får inte sova efter kl tre. Sen går han och sover för kvällen mellan sju och åtta. Totalt sover han inte mer än 10-14 timmar per dygn vilket är för lite för en pojke i hans ålder, de ska sova ca 16 timmar, men det beror ju på hans nattvak. Hans vakna timmar är fyllda av aktivitet, han är inte stilla en sekund. Igår kväll var vi dessutom och badade för första gången sedan innan sommaren vilket Alvin tyckte var kanon - han plaskade mest av alla - han var i en halvtimme vilket tröttade ut honom rejält. Så han var verkligen trött när han gick i säng. Detta till trots så har han varit vaken tre plus en timme i natt. Och ändå stigit upp strax innan åtta. Det märkliga är att han är jättepigg, han har lattjat på som vanligt under förmiddagen.

Ikväll ska vi ta till nya metoder, han ska få sova i sitt rum fram tills han vaknar vid midnatt, kanske kan jag då somna också innan han vaknar. Ligger han intill mig så bygger jag bara upp en stress kring hur kort tid det är kvar innan han vaknar och så somnar jag inte alls. Jag orkar bättre att ta hand om honom på natten om jag hunnit sova ett par timmar innan. När han sen vaknar ska han få välling - han har ju inte ätit välling utan bara kräkts när han fått den, men i morse provade jag en risvälling som han faktiskt drack, så den ska jag köpa hem mer av och prova. Kanske kan det söva honom. Jag ammar ju ännu på natten en gång, men det ger honom inte tillräckligt för att han ska bli sömnig, det är nog mest närhet och trygghet han hämtar där. Ja, vi får se hur det går!

Det var ju fullmåne inatt, jag har funderingar på om det kan påverka, men det förklarar ju inte de tidigare nätterna. Han har hållit på så här så länge nu. Men han har också flera tänder på G och jag såg nu på morgonen att åtminstone en har spruckit fram i natt, så kanske kan det lugna sig lite. Innan var det ju förkylningar, dessa j-a förkylningar som plågar honom vecka ut och vecka in. Det känns som att han har varit förkyld större delen av sin uppväxt hittills, och så är det nog. Han har snart druckit en hel flaska Mollipect på tre-fyra veckor, vi måste ju försöka hålla slemmet i halsen flytande.

Imorgon åker jag och han upp till mormor och morfar och moster och kusin i Norrbotten, där vi stannar över helgen. Pappa blir kvar hemma, han ska på konferens fredag till lördag så det passar bra. Jag har hittills sett fram jättemycket mot det, men börjar nu känna mig lite ängslig eftersom jag ju måste ta alla nätterna själv. Förstår inte hur jag ska orka. Sannolikt blir det ju knappast bättre så länge vi är där... Jaja, det får lösa sig! Får väl sova om dagarna, men då hade jag ju helst umgåtts med "de mina" där uppe.

Se vilken stor kille vi har som försöker lära sig gå med köksstolar som gåstol!!

Alvin just nu

Alvin är förkyld igen och har tillbringat nästan en veckas nätter i sin barnvagn eftersom den är lättare för honom att ligga i när han behöver ha högt under överkroppen. Inatt fick han sova i sin egen, och i vår, säng igen och han verkade så nöjd. Vi också, tycker inte om att ha honom så långt bort... Tror att det är något på bättringsvägen också, för den här gången.

Trots många förkylningar och störd nattsömn så utvecklas han i en rasande fart. Det mest tydliga just nu är att han sedan en vecka ungefär går utefter möbler, och ibland skjuter han en köksstol framför sig och går med den som stöd. Det har hänt två gånger att han stått upp med stöd och plötsligt släppt utan att tänka sig för, men så snart han kommer på det så sätter han sig. Han går uppför trappan för egen hand, med oss beskyddande bakom förstås.

Några saker han tycker är särskilt roliga att göra är att slänga ner allt han hittar nedför trappen, eller ännu hellre i springan mellan trappan och räcket. En annan kul aktivitet är att krypa in och ut ur torkskåpet, ja allt i tvättstugan är superkul. Han har börjat lägga saker i saker, typ klossar i en hink osv. Han håller på att lära sig att lägga rätt kloss i rätt form i en plocklåda, dvs cirkel i cirkelhålet och trekant i trekantshålet. Men förutom detta är nog det bästa ändå att följa mamma o pappa hack i häl och stå överallt där de är!!

Det är oerhört skrämmande hur fort tiden går - om bara ett par veckor blir han ett år! Tänk, för ett år sen var jag supergravid och låg på soffan dagarna i ända, i spänd förväntan på vem som bodde i min mage. Jag älskade honom redan då men inte hade jag en aning om hur stor kärleken till ett barn kan vara. Den växer för varje dag - han skänker oss så mycket glädje genom att bara vara. Vi skrattar oftast gott åt hans upptåg, påhitt och finurliga ansiktsuttryck. Igår hade vi pusskalas på hallmattan, pappa låg på rygg och Alvin pysslade runt omkring. Med jämna mellanrum gick han och gav pappa en puss. Men så blandade jag mig i det hela och pussade pappa, jag tror Alvin blev lite svartis för plötsligt pussade han överallt vart han kom åt! Helt klart är att han tycker det är mysigt och/eller roligt när jag och pappa ger varandra ömhet av olika slag, det kan vara en kram eller en puss, Alvin ser nöjd och glad ut och vill oftast vara med.

Det här med vardagsliv och ordning och reda är ju inte helt enkelt, inte har det blivit enklare heller sen Alvin kom. Jag är aldrig helt nöjd med hur det ser ut här hemma, det känns alltid lite dammigt och stökigt. För att inte tala om tvättstugan som alltid svämmar över antingen av smutsig eller ren tvätt, eller båda sorterna. Sådana här perioder som vi precis nu gått igenom av extremt lite sömn så har jag bara ingen ork, jag måste prioritera och ge den lilla energi jag har åt Alvin. Sen är det jättefint väder ute nu så det känns ju som att man bör ta vara lite på det också. Och på kvällarna vill ju jag och Hans umgås de få timmarna som är kvar när han kommit hem. Oftast är det faktiskt han som lägger Alvin om kvällarna, det känns för mig väldigt skönt dels för att jag pysslat med honom hela dagarna, dels för att jag ju ser hur nära de kommer varandra. Alvin har knutit an till pappa lika mycket som till mig anser jag, och jag tror att det beror på att de fått en del egentid. Läggningen är ju nästan den enda lilla tid de hinner se av varandra på veckorna så den känns värdefull. De hinner busa och leka lite också - inte minst lika viktigt.

Idag är det superfint väder igen, jag tror det ska användas till att putsa lite fönster så kan Alvin leka på altanen samtidigt. I förrgår var vi ute i lekparken ett slag, gungor är roliga!

Aktuellt just nu är också att vi måste börja titta på förskolor och skicka in ansökan - hujedamig så otäckt!! Hur ska vi hitta det bästa för Alvin? Läste en artikel om detta med alla val vår generation ska göra gällande allt och vilken stress det blivit, särskilt när det gäller barn. Det går som en röd tråd från graviditeten, då rätt mödravårdscentral ska väljas, genom födandet, då valet ska vara rätt avseende vilket BB man ska föda på, via den första tidens barnvård, här gäller det att lotsa rätt bland BVC-alternativen, och så vidare till förskolan där den riktiga hetsen börjar för det är ju urviktigt att det är rätt - måhända kan fel val avgöra barnets framtida karriär?! Ja, iallafall i USA enligt artikeln, och eftersom allt vi gör mer och mer går åt det hållet så blir det snart nog så här också. Ojojoj, tänk den dag vi ska välja grundskola.... tur att det är många år kvar! Visst är det bra att ha stor valmöjlighet men det blir lätt prestationsångestladdat.

Nehej, kanske ska läsa lite om alla dagis jag tagit ut info om då, nu medan Alvin sover och innan skurhinken åkt fram....

Några filmer

Alvin tycker oftast att vi har för mycket saker på köksbordet - men han ändrar effektivt på det:

Vi har inte varit på öppna förskolan på länge, inte sedan innan sommaren, men igår så hade vi tråkigt hemma och gick dit. Alvin blev SÅ glad! Han hängde inte mig i byxbenen, han gnällde inte, han bara röjde runt med de andra ungarna och hade kul. Så dit kommer vi nog gå ett par gånger i veckan, så att han får träffa andra barn. Å så har de ju så goda bord där...

Idag har det varit jättefint väder så vi har passat på att vara ute, promenerade nästan två timmar och Alvin sov 1½. Trivs i vagnen. Och i sängen, där han ligger o sussilurar just nu. Å det kanske mamma också borde göra...!

Gästbok och ny oro

Jag har lagt till en gästbok här på min sida, se menyn till vänster. Klicka in och skriv nåt!

Och så får man bli oroad igen, Alvedon ska man nu inte ge till bebisar eftersom det kan ge upphov till allergi och astma senare i livet, se SVD och DN. Och så nån som helt fördömer oss som ger våra barn medicin, klicka här för att läsa eftersom feber är BRA för barn. Jaha, med tanke på Alvins senaste månad, då vi har gett honom relativt ofta Alvedon och Ipren pga hans feber, så lär han väl bli superallergisk och få lida av svår astma!!!! Näe, jag vill inte oroa mig för att jag gör fel i fler lägen! Finns det nåt man kan göra för att det ska bli rätt och bra?!

Infektionskänslig?

Jag börjar tro att Alvin är en infektionskänslig kille. Jag tror att det behövs en liten bassilusk som tittar på honom, så blir han sjuk.

Jag kikar i kalendern och kan konstatera att vi besökte Närakuten i Jakobsberg första gången för denna förkylningsomgång den 28 augusti. Då hade Alvin redan varit väldigt förkyld i ca fem dagar. Nätterna därefter satt vi upprätt med honom i soffan nätterna igenom för att han skulle få sova, la vi honom ned så slemmade luftrör och näsa igen och han kunde inte andas - och inte sova. Efter tre nätter kunde han sova liggande några timmar, men nätterna avslutades med några timmar då han fick sitta i bilstolen och sova, den hade vi ställt i hans säng. Känns rätt barockt nu, men var enda lösningen då för att vi skulle orka.

Den 31 augusti var vi tillbaka till Närakuten eftersom vi inte såg någon vändning, dessutom fick han denna dag feber. Läkaren lämnade oss utan åtgärd då sänkan var under tio och luftrören inte visade några tecken på vare sig astma eller krupp - och det visste jag redan eftersom det är precis bakom näsan som det sätter igen. Slutligen åkte vi den 2 september till Astrid Lindgrens eftersom han ännu inte får sova om nätterna utan får sitta i bilstolen för att alls kunna andas och sova. Där konstateras ingenting egentligen, mer än att han har feber och ser rodnad ut i hals och ett öra. Får penecillin, Amimox, som ska tas i fem dagar.

Efter något dygn börjar vändningen märkas och Alvin blir feberfri och snorar mycket mindre. Ingen hosta har han haft på hela tiden. Äntligen sover han - och vi. Livet återvänder. Livsandarna vaknar. Söndag 7 september får han sista penecillinomgången.

Natten till tisdag 9 september får han feber igen, och lite hosta. 11 september är vi till Barnläkarmottagningen, där hals- och näsodling tas. Feberfri när vi är där, men den kommer tillbaka när vi är hemma igen. Vi ska få svar på odlingarna på måndag, om det inte är nåt de vill behandla så hör de ej av sig.

Alvin har sedan dess inte haft feber, bara något förhöjd temp, men han hostar om nätterna och vi ger honom Mollipect för att lösa upp slemmet. Han är så duktig som tar det för det t o m luktar medicin. Barnmedicin är ju oftast smaksatt med nåt smarrigt, men inte detta för det är ingen traditionell barnmedicin.

I natt ammade Alvin som vanligt, det gör han en gång per natt numer och det är i stort sett den amning vi har kvar. Efter det blev han väldigt slemmig och hostade som besatt. Det slutade med att han kräktes upp all mjölk i vår säng, så det var bara att stiga upp, medicinera honom och byta lakan. Han kräktes upp de två första omgångarna Mollipect innan han fick behålla den tredje. Det verkar snabbt, och vi kunde gå i säng igen. Men då var Alvin pigg och det tog oss två timmar att få honom lugn och somna. Fyra timmar fick vi sova i natt.

Det slog mig så idag att de inte ringt från Barn om provsvaren, så jag ringde dit. Det visade sig att halsodlingen inte visat nåt, medan näsodlingen visat att han har en bakterieinfektion orsakad av bakterien Moraxella som ger långvarig hosta. Den behandlas med ett bredspektrapenecillin, vilket var vad Alvin fick senast, men just den sorten är resistent mot Moraxella.... Jag undrade varför de inte ringt om detta i måndags och fick till svar att de helst inte behandlar små barn med denna rätt så kraftiga penecillin. Jag blir ju lätt irriterad, jag menar, Alvin har tre veckors sjukdom bakom sig med väldigt påverkad sömn och jobbiga nätter.

Vi får ALLTID till svar att "ja men han verkar ju så glad och pigg, allmäntillståndet är ju bra så då gör vi ingenting" - men vad relaterar de då till? Vi kanske har ett ovanligt glatt och nöjt barn, för han visar i stort sett aldrig några tecken på att må dåligt, inte ens när han hade rotavirus med vattendiarré i två veckor var han ens lite ledsen eller "trött och hängig". Jag befarar ju att den dagen han är trött och hängig i läkarnas ögon, då är han nära undergång!!!

Ännu mer irriterad blev jag när sköterskan påstod att bröstmjölk är slembildande och att det är pga amningen om nätterna som han blir slemmig och hostig - ett direkt felaktigt påstående vet jag som är relativt kunnig om amning, medlem i Amningshjälpen som jag är. Hon gav mig dessutom rådet att ge honom vatten i en nappflaska istället för bröstet om nätterna..... hm, nu är det ju så att jag vill behålla den här amningen tills han är åtminstone ett år, och det är inte hunger som gör att han vill ha bröstet en stund om natten eftersom han äter middag plus gröt innan sänggåendet, nej min gillsning är att han bara vill tanka lite närhet och trygghet. Den bor inte i en nappflaska med vatten... Slutligen gav hon mig två alternativ: penecillin eller - !!!! - sluta amma! Vet människan vad hon pratar om egentligen?? Puh. Nåväl, nu ska vi dit imorgon igen så får vi se om läkaren förbarmar sig över lilla Alvin och väljer att slutligen hjälpa honom.

Idag har Alvin varit väldigt klängig och har mest velat vara i famnen. Han är mycket trött, igår sov han två timmar på förmiddagen vilket senast hände när han var riktigt liten. Han vaknade till lite en gång och verkade ha satt sig och tagit babylarmet, men sen somnat om, för så här hittade jag honom i sängen - med larmet i ett fast grepp i handen!

Idag har han sovit mer än vanligt också. Däremellan leker han lite men allra mest ställer han sig upp mot allting. Så här har han trivts allra bäst idag:

Ja, frånsett allt detta med sjukdom o elände - tycker vi har fått vår dos nu - så börjar jag lite smått blicka framåt några månader. Vid årsskiftet ska jag börja jobba igen, och frågan är med vad. Träffade lite folk på jobbet igår och just nu lutar det åt att jag byter jobb, men vi får se. Det känns åtminstone som att jag faktiskt vill börja jobba igen och det känns ju lite skönt.

Det finns så klart enormt många ljusglimtar varenda dag, Alvin är så härlig nu! Han är verkligen en liten individ med stor vilja och klara åsikter om vissa saker. Han gör medvetna val, som t ex när han kommer klättrande upp i min säng mitt i natten eller fram mot morgonkvisten, istället för att somna om i sin egen säng. Han pratar massor, mest hela tiden, men det enda som går att förstå så här långt är "mamma" som han upprepar ett par hundra gånger per dag...

Hoppas hoppas han får sova i natt - och vi också!!

Inte bara förälder

Jag och Hans hösten innan Alvin blev till

Ibland måste man stanna upp och försöka minnas att man är mer än "bara" förälder. Det är så lätt att drunkna i alla behov Alvin har, vi gör ju allt för honom varenda sekund. Men ibland så måste man stanna upp för ens egen skull. Just nu känner jag ett sådant behov.

Vi har haft en väldigt jobbig period. Allt är ju relativt och måste därför jämföras med ens egen normala situation, för någon annan kanske det vi gått igenom är en liten västanvind, men för oss har det varit hemskt. Det började med att Alvin blev sjuk, från början en oskyldig förkylning. I samma veva hade jag lidit av tillfällig och plötslig insomnia en vecka ungefär och var medtagen och mycket trött. Glömde saker, gjorde fel saker, i fel ordning och fick fråga folk om de sagt ditt eller datt för jag hade inte hört (läste nyligen en artikel i tidningen Mama som handlade om att man kan bli "föräldrautbränd", enligt den så var det väl dithän det barkade för mig), och tålamodet med Alvin var noll och ingenting. Många tårar blev det som rann dag som natt. Och som toppen på alltihop fick jag åka till akuten med Hans som plötsligt bara blinkade med ett öga och inte kunde behålla vatten i munnen - ansiktsförlamning som följd av Borrelia har vi nu fått veta.

Samtidigt blev Alvins förkylning värre och värre, efter en vecka fick han hög feber och snarkade som värsta karlen under nätterna - ja inget av detta främjade min sömn precis.
Efter tre besök på akuten för Alvins del fick han till slut hjälp, fem dagars penecillinkur och sen var han bra. I söndags avslutade vi den kuren och kunde äntligen sluta tempa, ge suppar, koksaltdroppar och nezeril. Men säg den lycka som varar, efter två nätter då jag fått sova så drog det igång igår natt igen. Hans var förstås bortrest och låg och nannade skönt i en härlig hotellsäng medan Alvin vaknade kl 3 och sov inte mer än en halvtimme fram till kl halv sju då jag gav upp och klev upp. Vad var det för fel på ungen, han var så orolig? Jo, feber igen. Men inga direkta förkylningssymptom. Han har en framtand på G, men enligt "de som vet" orsakar tandsprickning inte feber... det finns inga studier som bevisar sambandet, forskningen tyder mer på andra orsaker till feber som uppträder vid tandsprickning.

Jaja, febern är kvar idag också men han har sovit i natt. Jag försöker låta bli att ge honom febernedsättande så länge febern är lägre än 38,0, tycker han har fått så mycket mediciner senaste tiden. Han ser ju ändå glad och söt ut!



Vi har haft mycket besök senaste månaden, först familjen Sandberg med lilla Signe, oj vad roligt hon och Alvin hade!! Här fiffilurar de över vad som kan finnas utanför dörren och hur man tar sig över tröskeln:

Sen kom moster Cattis, och slutligen mormor Silva. Det har varit skönt att ha dem här, timingen kunde nog inte varit bättre faktiskt. Tack för all er hjälp!

De senaste dagarna har givit upphov till lite funderingar hos mig. Om man betraktar min generation ur ett vidare perspektiv så kan man kanske konstatera att vi alltid strävar efter perfektion in i minsta detalj, i det mesta vi gör. Vi har prestationsmål som är skyhöga, och vi konsumerar som inga andra för att uppnå det som krävs materiellt. I vår värld. Andra generationer betraktar oss lite i spe och skakar på huvudena, och kan inte förstå.

Varför det blivit så är kanske inte så svårt att förstå, vår föräldrageneration har alltid talat om att man måste jobba alltid för att förtjäna sitt uppehälle, vi har fått lära oss att det är fult att vila, att man måste kunna klara sig själv och vara oberoende av andra, och redan i småskolan fick vi klart för oss att någon pension kunde vi inte räkna med att få om vi inte själva jobbar ihop till den - och när vi var tonåringar var det hög arbetslöshet och det krävdes universitetsutbildning för att få ens det enklaste jobb. Så de flesta av oss bröt upp från allt välbekant, flyttade till högskoleorter Sverige runt och för många av oss blev det det slutliga uppbrottet från hemkommunen. Vi jobbar idag så mycket vi hinner och tjänar förvisso mycket pengar många av oss, men i vissa fall kanske vi försakar mer än vi inser. Men vi är oberoende av andra och oj så bra vi klarar oss på egen hand!

Men detta med prestation och perfektion smyger sig även in i föräldraskapet. Det börjar med att vi skaffar barn senare och senare i livet, för att vi vill vara säkra på att vi inte är beroende av någon annan utan att vi, ja just det, klarar oss på egen hand... så skola, resor och karriär ska vara avklarat, vilket ju ger vid hand att många är 30+ när första knodden kommer. Sen läser vi allt vi hinner om hur det ska vara, vi blir stressade när vi inte passar in i mallen, och vi är så in i bänken jämställda att vi kvinnor nästan undrar varför inte männen ammar? Läkarna måste ha ett huvudbry med oss som patienter, vi är alltid så pålästa och ingenting de säger kan komma som någon överraskning, för redan innan vi uppsökte deras hjälp hade vi läst om vilken åkomma vi eller vårt barn lider av och vad som behövs för att kurera. Att veta allt om allting är vår generations trygghet - för det hjälper oss att, ja just det, klara oss på egen hand...

Själv inser jag ju att beskrivningen passar mycket väl in på mig själv. Och det känns rätt skönt att åtminstone ha självinsikten...

Alvin då? Ja han utvecklas för varje vecka som går. Nu drar han sig upp mot allt som går att stå mot, han kommer allt som oftast till en när han vill komma upp i knät, han pratar en massa och en del kan man urskilja, "mamma" t ex. En av alla doktorer vi träffat påpekade att han är skelögd, och ja det stämmer nog men vi har levt i villfarelsen att det nog ska gå till sig eftersom ingen sagt något, men han menade att det måste vi ta tag i, ja just det, på egen hand... så jag ska tjata mig till en remiss till ögon när vi träffar barnläkaren på BVC i slutet av denna månad.

Nej, kanske måste få något gjort idag? Ni som läser min blogg - vilka är ni? Skriv en liten kommentar, det vore kul att veta!

Fadderbarn och sjalbarn

Ja! Jag visste det! Det ÄR så att sjalade/burna barn blir tryggare och mer harmoniska! Det faktum att sjalning (eller kängurumetod som det kallas på neo) används som ett sätt att ersätta kuvös för prematura bebisar, och att det dessutom är bevisat att dessa barn blir bra snabbare och kan skrivas ut tidigare än andra prematurer, visar väl om något att det är bra för barn att under sitt första år bli burna nära, nära. Se artikel i SvD om detta.

Jag har under hela min uppväxt och ända upp i vuxen ålder imponerats av popartisten Madonna. För att hon gör det hon tror på och verkar ta noll hänsyn till vad andra tycker. För att hon är smart nog att utnyttja sig själv, den tid vi lever i och media för att åstadkomma det hon vill. Och naturligtvis för att jag gillar hennes musik och oerhört gärna skulle vilja se hennes konsert - om det är någon artist som jag tror är värd att se live så tror jag att det är hon. Men, till saken. Idag inspirerade hon mig till att bli fadder för ett behövande barn någonstans i världen. Madonna fyller 50 idag, för att uppmärksamma detta visade kanal 5 en av hennes dokumentära filmer. I slutet av den var det ett inslag om utsatta barn, ett bildspel som spelas upp bakom Madonna när hon framför John Lennons Imagine på sin konsert. Plötsligt slog det mig, att jag definitivt vill hjälpa ett litet barn att få det bättre om jag kan, och jag kan! Jag har råd! Så jag valde SOS barnbyar som de som ska få mitt förtroende. Det känns väldigt spännande, vi kommer att få information om landet och byn som barnet bor i, sedan följer vi med det barnet tills det kan klara sig själv och flyttar från barnbyn. Det här tycker jag alla som kan avvara ett par hundralappar i månaden borde göra. Jag tror också att det kan bli ett bra sätt för Alvin att förstå att livet kan se väldigt olika ut, och jag tror att det kan bli roligt även för honom att följa detta barnet. Vi får veta om ett par veckor vem barnet är och var det bor. Läs gärna mer om detta här.

Annars händer det kanske inte så jättemycket här. För någon vecka sedan hade Alvin tredagarsfeber, alltså hög feber i tre dygn och sen prickig på kroppen. Han är frisk nu, men igår kräktes han en del. Jag ser två möjliga orsaker till det: antingen så berodde det på att han fått mycket plommonpuré dagarna innan för att han varit så extremt hård i magen, eller så berodde det på att han fått fisk till lunch. Jag börjar nästan ana en känslighet mot fisk för om jag inte missminner mig helt så har han kräkts mer eller mindre varje gång han ätit fisk senaste tiden. Hm, ja det är ju inte så att jag inte kan förstå det, är ju verkligen ingen fiskälskare själv och fisk har fått även min mage att vända sig ett par gånger.

Frånsett detta så racerkryper han, älskar när vi jagar honom, tycker det är urkul att krypa under saker vilket ibland leder till att han fastnar under t ex stolar, och reser sig mot allehanda ting. Och står på alla fyra, med handflator och fotsulor i golvet och så lite stöd av huvudet som han kikar mellan knäna med... vet inte om det är ett förstadium till att resa sig själv eller?

Pappa Hans har börjat jobba och har nu jobbat en vecka, det är inte alls kul. Men jag vänjer mig nog snart igen vid att vara själv. Det är ju trots allt rätt trivsamt och enkelt att bara göra vad som plötsligt faller en in! T ex att bara gå ut i trädgården och låta Alvin testa hållbarheten i trädställningen!!

Alvin på grönbete

För någon vecka sen var jag och en kompis på picknick i Ängsjö en bit bort från Stäket. Här en liten film från det:

Samsovning, amning och mycket annat på vårt vis

Det är ett par saker som utomstående alltid frågar om, och som de dessutom alltid har kommentarer och kloka råd om: äter han bra, och sover han i egen säng? Lustigt nog har det varit så sen dag ett, då Alvin var yttepytte liten och den enda tillvaro han kände till var den i mammas trygga varma mage. Att detta kan vara så viktigt för folk! Sen kan man ju undra vad de har med det att göra...?

I alla fall så torde dagens situation hos oss få dessa förståsigpåare att verkligen rynka på näsan och förutspå elände och hemskheter för oss i vår familj. Alvin ammar nämligen fortfarande, hans huvudintag av föda sker via mig! OCH han sover ännu hos oss, i sin säng som ju står med långsidan öppen tätt intill min, men allt oftare nästan halva natten med mig i MIN säng. Arma krake, vad ska det bli av honom?? Och, ojoj, som grädde på moset så BÄR vi ju honom ofta ofta i olika ergonomiska bärselar och sjalar, istället för att låta honom protestera i sin vagn när han inte vill ligga där, tills han uttröttad somnar (sånt ser jag så ofta när vi är ute och det gör lika ont i mig varje gång - bebis vill inte ligga/sitta så långt från mamma/pappa just då och oftast räcker det med några minuters närhet så går det bra att sätta tillbaka i vagnen sen om man måste).

Ja, om dessa tidigare nämnda människor får rätt så blir Alvin en icke självständig liten oföretagsam trådsmal närmast spinkig pojke eftersom han inte kan släppa tryggheten hos oss förrän han är 30, minst, och eftersom han inte kommer lära sig äta och uppskatta mat nånsin kanske... och just ja, han kommer nog inte lära sig gå heller förrän han är fem, minst. Stackarn blir ju bara buren...

Vad jag skulle vilja göra när diskussionen kommer upp, är att ställa ett antal frågor.

1. Tycker du att det är mysigt att sova ensam i ett eget rum? Inte? Nähä, men kanske om du får ligga i en säng med hööööga spjälor runtom då? Måste ju vara jättemysigt, som att sätta galler för fönstren ungefär...
2. Har du nånsin hört talas om något barn i tonåren som ännu föredrar att sova med sina föräldrar?
3. Har du nånsin hört talas om något barn i Sverige som svultit sig själv till döds?
4. Har du nånsin hört talas om ett barn som inte velat gå själv när det lärt sig utan bara velat bli buret - ja faktiskt tills barnet var femton?

Nä, jag kan helt enkelt inte begripa varför det är så bråttom att få barnen att bete sig "vuxet". Varför kan det inte vara helt ok och accepterat för alla att det första året i ett barns liv är ett år då det mesta sker på dess villkor? Varför är det så svårt för andra att förstå att det jag vill ge mitt barn är trygghet, trygghet, trygghet. Jag är nämligen övertygad om att detta i längden gynnar både honom och oss.

Det här med samsovning är ett hett ämne. Det främsta argumentet många ger till att det är bra att vänja barnet tidigt med att sova i egen säng och helst i eget rum också, är att vi som föräldrar behöver få tillbaka vårt vuxenliv som man lite försynt kallar det. Mitt argument till att låta det stå vid sidan om ett slag är att vi har haft vårt vuxenliv i tio år innan Alvin kom, för oss är det ingen stor uppoffring att ge honom ett år åtminstone. Vi har nämligen väldigt många vuxenår framför oss också sedan när han faktiskt själv vill vara för sig själv.

Mat är också oerhört hett. Enligt min BVC-sköterska borde Alvin äta 2-3 hela mål mat vid det här laget - varför vet jag inte för enligt vad jag kan se går det ingen nöd på honom, och forskning visar att min mjölk ännu ger honom den näring han behöver. Annars vet jag ju heller inte vad det är han går upp i vikt av - våra dammråttor kanske om han börjat äta dem när jag inte ser? Faktum är att Alvin äter lunch bestående av kött/fiskpuré och middag bestående av gröt - det räcker just nu. Resten får han av mig, tills jag märker att han inte blir mätt av det. Även här tror jag på forskningen som säger att ju längre man ammar, desto bättre mår barnen och desto mindre blir risken för övervikt som ju annars är ett vanligt problem även i mycket låga åldrar. Men framförallt fortsätter jag amma för att det känns så väldigt bra.

De flesta som träffar Alvin och umgås ett slag med honom brukar säga att han verkar så harmonisk och tillfreds. Ja, brukar jag tänka för mig själv, det har ju varit ett av mina främsta mål hittills under hans uppväxt. Det är ett av skälen till att han ännu ammar och blir buren och får sova med oss. För att det är det han vill/behöver göra. Han kan inte styra över sin vilja ännu när det gäller dessa basala saker, de är mer basbehov som han behöver få uppfyllda, på sitt sätt för att veta att de alltid kommer bli uppfyllda. Och jag vet att han vill bli buren osv, för han kan vara hur ledsen som helst men så snart vi sätter honom i selen/sjalen blir han lugn och glad. Inte vet jag om det är så att allt detta har medfört att han är väldigt trygg och harmonisk, men en liten del av mig vill gärna tro det.

Nog om åsikter och känslor runt detta. Alla har vi olika sätt att betrakta uppfostran och hantering av bebisar på, och det är ju först nu när man själv är där som man har något att utgå från. Vi gör som det känns bäst för oss, precis som alla andra! Och vi uttrycker inte våra åsikter om hur andra gör eller ifrågasätter, ibland önskar jag att andra inte heller gjordet det...

Hans fick semester i fredags! Det innebär att jag också får lite semester och inte har ensamt ansvar för Alvin dagarna i ända. Jätteskönt!

Igår firade vi femårig bröllopsdag, hipp hipp hurra! Vi hade planerat god mat och skulle dricka lite champagne i våra bröllopsglas och allt. Då bestämmer sig Alvin för att han minsann vill vara med, och var vaken i fyra-fem timmar till kl 22.30. Vi försökte förstås söva honom upprepade gånger under kvällen, han var ju trött, det visste vi ju. Men när han gått över sin normala gräns så är det svårt för honom att komma ned i varv och han kan gå på i timmar. Så vår goda middag, den intogs kl 22.30, tre rätter.... puh!

En revolution i Alvins liv har inträffat, igår tog han sina första stapplande krypsteg!! Sen dess har det gått fort och idag ser det ut så här:

Det är jättekul att se hur nöjd han är nu, han kunde ju ta sig vart han ville tidigare medelst rumprullningar och sådant, men det är så mycket lättare för honom nu. Och jobbigare för mamma och pappa.... imorgon ska vi åka och handla säkerhet för honom. Till skåpdörrar och trappor. Annat, som eluttagen, ska jag försöka lära honom att inte pilla i, men det känns förstås som vår konversation just nu består av "nej" och "ajabaja".... det känns ändå viktigt, eftersom man inte kan lita på att alla har petsäkra eluttag och han kan ju inte se skillnaden...!

Idag har vi påbörjat projekt röjning i huset, känns jätteskönt att vara igång men oj vilken tid det tar. Tvättstugan har i allafall blivit så gott som klar idag.

En annan lite kul sak är att Alvin går på toa, ja alltså på vår toa. Om jag hinner se att han behöver lätta sina behov så sätter jag honom där, och ja, då gör han det han ska. Han är väldigt nöjd över det, antar att det är jobbigt att ladda ur i blöjan, det tar mycket längre tid - ja blöjan tar ju emot.

Ja, det var nog allt för idag.

Nu går det undan

Länge sen vi skrev nåt, men här har varit full fart. Först var ju Alvin sjuk i två veckor i rotavirus, sen fick han relativt hög feber ett par dagar, och sen började förberedningen inför resan till Kroatien.

Nu har vi precis kommit hem, det var kul att vara iväg och det blev en annorlunda resa förstås. Vi är nog lika bleka som innan vi åkte, beroende dels på att vi haft särdeles dåligt väder men också dels på att det ju inte är riktigt strandläge med en liten Smula som ska vara med men inte får vara i solen.

Alvin har varit oerhört tålmodig, duktig och tapper. Han har inte varit ledsen många gånger trots generellt alldeles för lite sömn och avsaknad av de vanliga rutinerna. De första dagarna gjorde vi som vi vuxna ville, var ute till tio på kvällarna och så, men efter ett par kvällar märktes det på Alvin att han inte riktigt funkade som han brukar. Han sover ju inte länge i vagnen, utan kanske en halvtimme för att sen vara vaken ett par timmar, även om hans vanliga godnattid passerat med råge. Så vi insåg att om han skulle fortsätta vara en solstråle så fick vi nog anpassa oss till honom och lägga honom vid åtta-nio och sen hålla oss hemma. Nåja, det gick ju bra det med, och ärligt talat så var de kvällarna de enda stunder som i alla fall jag fick någon som helst avslappning. Annars handlar det ju mest om äta, sova, underhålla.

Flygresan gick också bra, trots att vi flög på natten på vägen hem och landade först efter två. Då sov Alvin som en stock och vaknade först på morgonen i sin egen säng. Han höll dock igång på planet till midnatt då han small av.

Hans utveckling går så oerhört snabbt nu! Natten till igår sprack första tanden igenom i nedre gommen mitt fram, och idag hände följande:



Han är väldigt rörlig och far runt överallt trots att han inte kryper. Sen ett par veckor tillbaka sätter han sig upp helt själv från liggande - ni skulle se magmusklerna han har - och sen faller han medvetet framåt som en fällkniv till liggande på magen. Eller så rullar han från rygg till mage till rygg osv åt det håll han ska. Och när han är vid målet sätter han sig upp och tar det han sett.

Igår sa jag att jag tror han kryper inom de närmaste två veckorna, idag reviderar jag och säger inom den närmsta veckan... idag har han även kommit på att man kan öppna köksskåpen man når... nu måste här säkras! Han har, redan innan vi åkte till Kroatien, fallit ur vår säng en morgon ned på golvet och det var inte ett roligt uppvaknande kan jag säga. Nu ligger soffkuddarna nedanför sängen om nätterna...

Han äter väldigt bra också, normalt sett lite puré till lunch och sen gröt till middag. Igår åt han en hel portion gröt, innan hade han ätit en halv. Det verkar ändå inte störa hans amning, han vill ha "tissen" lika mycket ändå och det känns ju bra i mammahjärtat.

Jag ska berätta mer om resan och lägga in bilder men detta är vad jag hinner nu när Smulan äntligen sover en liten stund. I sin spjälsäng i sitt rum - fram tills idag det enda stället där jag vet att han är kvar om jag satt honom där! Men nu är ju inte ens den säker. Funderar starkt på att slå upp hans "tält" som vi haft på stranden i Kroatien här inomhus..... men det kanske är grymt?!